Min son letade länge efter rätt kvinna att gifta sig med, men jag ifrågasatte aldrig hans beslut. Till slut, när han hade fyllt 30, hittade han Anna, som var perfekt för honom. Nästan varje dag hörde jag om hur snäll och vacker hon var. Min son var verkligen förälskad i henne, och jag gillade också Anna. Med stor entusiasm berättade han om hennes fördelar både för mig och sina vänner – för honom verkade hon som den idealiska partnern, så det dröjde inte länge innan de gifte sig. Som en kärleksfull mamma stöttade jag självklart hans val. Att ordna ett bröllop kan verkligen vara knepigt, men mina vänner gjorde ett fantastiskt jobb. Bruden hade underbara föräldrar och vi kom direkt bra överens. Till en början var allt vackert, men med tiden förändrades allt. Äktenskapet började krackelera och grälen blev fler. Jag visste att det bara var första året och hoppades att det skulle bli bättre, men jag oroade mig ändå för dem och hoppades på att de skulle bli lyckliga tillsammans. Den kvällen blev jag verkligen upprörd. Sent på kvällen kom min son hem till mig med sina saker. Han berättade att han inte hade någonstans att bo, för hans fru hade kastat ut honom. Han bodde hos mig i några dagar, och Anna kom aldrig ens för att prata. Detta upprepades gång på gång. När min svärdotter berättade att hon var gravid bestämde jag mig för att prata med dem båda. Jag ville ge några råd för att hjälpa dem undvika framtida missförstånd. Men det gjorde bara saken värre. Konflikterna mellan dem blev bara fler, och min son övernattade oftare hos mig. Han hade det verkligen tufft – han var inte längre den glada människa han varit, utan såg mest besviken ut. Jag kunde inte stå ut med att se min son i ett så dåligt förhållande, så jag rådde honom att fundera över om han verkligen skulle stanna kvar i äktenskapet. Han kunde bli en fantastisk pappa även om de bodde isär. Så blev det också – kort därpå lämnade han in skilsmässopapperen. Strax efteråt kom Anna till mig och bad om hjälp. Hon ville att jag skulle övertala min son att dra tillbaka skilsmässan – hon ville inte förstöra familjen. Jag har flera gånger försökt ge henne råd om att ta hand om sin familj, men nu anklagas jag för att lägga mig i och skylldes för allt. Jag vet inte om jag borde ha påverkat min son att skilja sig. Hans fru tycker inte om mig, och nu glider även han längre bort från mig. Men kanske älskar de fortfarande varandra? Att leva isär känns fel, men att leva tillsammans verkar inte heller vara bra.

Min son letade länge efter en passande kvinna att gifta sig med, men jag ifrågasatte aldrig hans val. När han fyllde trettio år hittade han så småningom Linnea, som för honom var alldeles perfekt.

Nästan varje dag hörde jag berättelser om hur snäll och vacker Linnea var. Min son var verkligen förälskad i henne. Jag tyckte också mycket om Linnea. Med stor glöd berättade min son för mig och sina vänner om alla hennes goda egenskaper för honom var hon drömtjejen, så det dröjde inte länge innan de stod inför altaret. Som en omtänksam mor stödde jag självklart hans beslut.

Att ordna bröllop är som att försöka fånga en solnedgång på Lidingö vackert men förvirrande. Mina vänner hjälpte dock till, och det blev en minnesvärd tillställning. Bruden hade varma föräldrar, och vi kom överens redan från början, som om vi alltid hade känt varandra. Först var det som en idyllisk svensk sommar, men med tiden krympte ljuset och allting började ändras. Deras äktenskap föll i sömn likt en dimmig morgon vid Mälaren och konfliktmolnen samlades på himlen. Jag hoppades att det bara var den första tidens prövningar och att allt skulle bli bra, men oron kröp in under huden. Jag ville ju bara deras lycka.

En kväll, när kvällsmörkret föll över Stockholm, stod min son vid min dörr med sina kläder och skor i famnen. Han sa att han inte hade någonstans att bo för att Linnea hade skickat ut honom. Han bodde några nätter hos mig, och Linnea dök aldrig upp för att prata eller försöka reda ut situationen. Så där snurrade det på, gång på gång.

När Linnea berättade att hon väntade barn kände jag att det var dags att prata med dem båda. Jag ville dela några råd, försöka hindra framtida missförstånd. Men resultatet blev tvärtom missförstånden blev bara fler. Min son tillbringade ännu fler nätter på min soffa bland filtar och gamla tidningar. Sorgen hade flyttat in i hans blick, som en grå novemberdimma, och han var inte längre den sprudlande person han brukade vara.

Att se min son fast i ett dåligt förhållande fick hela mitt hjärta att dra ihop sig. Jag rådde honom, mellan två muggar bryggkaffe, att fundera över om det var värt att stanna kvar. Kanske kunde han bli en fin pappa även om han bodde själv? Det blev så han ansökte om skilsmässa i tingsrätten, pappersarbetet staplades lika tyst som snö över Vasaparken.

Strax därpå kom Linnea hem till mig i Årsta och bad om hjälp. Hon ville att jag skulle övertala min son att ta tillbaka ansökan, för hon ville inte förstöra deras familj. Jag hade sagt till henne mer än en gång att hon måste ta hand om sin egen familj. Men när gryningsljuset silades genom köksfönstret insåg jag att jag kanske gått för långt, och nu blev jag utpekad som den som blandar sig i och förstör för dem alla.

Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt som uppmuntrade honom till att skiljas. Hans fru vill helst slippa mig, och min son glider längre ifrån mig för varje dag. Men kanske älskar de fortfarande varandra? Att leva i sär är kallt, men ibland är livet tillsammans inte mycket varmare.