Min son letade länge efter rätt kvinna att gifta sig med, men jag ifrågasatte aldrig hans val. När han fyllde 30 träffade han Johanna – hans perfekta match. Nästan varje dag hörde jag hur snäll och vacker hon var, och min son var verkligen förälskad. Jag gillade också Johanna. Med stor entusiasm berättade min son för mig och sina vänner om alla hennes fina egenskaper, och hon verkade vara den perfekta kvinnan för honom. Han tvekade inte att gifta sig snabbt och som älskande mamma stöttade jag såklart hans beslut. Att ordna bröllop kan vara knepigt, men mina vänner hjälpte till fantastiskt. Bruden hade härliga föräldrar och vi kom överens direkt. Till en början var allt fint, men snart förändrades allt. Deras äktenskap började knaka i fogarna och konflikterna kom oftare. Jag visste att det bara var deras första år och hoppades det skulle ordna sig, men jag oroade mig för att de inte skulle få ett lyckligt och stabilt äktenskap. En kväll blev jag riktigt upprörd. Sent en kväll kom min son hem med sina saker och sa att han inte hade någonstans att bo, för svärdottern hade kastat ut honom. Han bodde några dagar hos mig, och Johanna kom inte en enda gång för att prata ut. Det upprepade sig gång på gång. När min svärdotter berättade att hon var gravid, bestämde jag mig för att prata med dem. Jag ville ge några råd för att hjälpa dem undvika missförstånd. Men det gjorde allt bara värre – konflikterna ökade och min son sov hos mig oftare. Han mådde dåligt, han var inte längre den glada person han hade varit; jag såg besvikelsen i hans ögon. Jag stod inte ut med att se min son så olycklig i sitt äktenskap och rådde honom att fundera på om det verkligen var värt att fortsätta. Han kunde bli en fantastisk pappa även om han bodde själv. Så blev det – snart lämnade han in skilsmässopapprerna. Snart efter kom Johanna till mig för att be om hjälp. Hon bad mig övertala min son att dra tillbaka skilsmässan, för hon ville inte förstöra familjen. Jag hade flera gånger rådgjort henne att värna om sitt äktenskap. Nu anklagas jag för att lägga mig i och göra situationen värre. Jag vet inte om jag borde har pressat min son att skilja sig. Hans fru gillar mig inte – och nu glider han längre ifrån mig. Men kanske älskar de fortfarande varandra? Att leva isär är svårt, men att leva tillsammans var inte heller bra.

Min son letade länge efter rätt kvinna att gifta sig med, men jag ifrågasatte aldrig hans val. När han till slut fyllde 30 hittade han Linnea, och hon var verkligen den perfekta för honom.

Nästan varje dag hörde jag om hur trevlig och vacker Linnea var. Det gick inte att ta miste på att min son var riktigt kär i henne. Jag tyckte också om Linnea från första stund. Med enorm entusiasm berättade min son för både mig och sina kompisar om hennes alla fina egenskaper det var helt klart att hon var hans drömkvinna, så han tvekade inte att gifta sig med henne snabbt. Som en stöttande och kärleksfull mamma var jag naturligtvis glad för deras skull.

Att planera bröllop mitt i all stress är inte det enklaste, men mina vänner visade sig från sin bästa sida. Bruden hade fantastiska föräldrar och vi klickade direkt, från dag ett. Till en början var allt så fint, men efter ett tag började saker förändras. Deras äktenskap började knaka i fogarna och missförstånden blev fler. Jag visste att första året som gifta kan vara tufft, och hoppades allt skulle lösa sig, men jag oroade mig ändå eftersom jag ville att de skulle få ett lyckligt och harmoniskt liv tillsammans.

En kväll blev jag riktigt upprörd. Sentr på kvällen dök min son upp hos mig med sina saker. Han sa att han inte hade någonstans att bo eftersom Linnea hade bett honom flytta ut. Han sov över hos mig i några dagar och under den tiden kom Linnea aldrig förbi för att försöka prata ut. Det var tyvärr inte första gången såhär.

När min svärdotter berättade att hon var gravid, kände jag att jag borde prata med dem bägge. Ville bara ge några råd om hur de kanske kunde slippa onödiga missförstånd framöver. Men istället gjorde jag allting värre. Bråken blev tätare, och min son började sova över hos mig ännu oftare. Jag såg ju hur dåligt han mådde. Han hade tappat livsglädjen, och i blicken fanns bara ledsamhet och besvikelse.

Till slut klarade jag inte längre av att se honom gå under i ett olyckligt förhållande, så jag rådde honom faktiskt att fundera över om det verkligen var värt att stanna kvar. Kanske skulle han bli en bättre pappa om han bodde själv. Det slutade med att han skickade in skilsmässopappren till tingsrätten, och inte långt efter det gick de skilda vägar.

Några veckor senare stod Linnea hemma hos mig och bad om hjälp. Hon önskade att jag kunde övertala min son att dra tillbaka skilsmässan, för hon ville inte förstöra familjen. Jag hade själv tipsat henne många gånger att kämpa för relationen, men nu blev jag syndabocken och fick skulden för att äktenskapet rasade. Plötsligt spreds det rykten om att jag lagt mig i för mycket.

Jag vet ärligt talat inte om jag gjorde rätt som pushade honom att lämna äktenskapet. Linnea tycker inte om mig längre, och min son har börjat dra sig undan mer och mer. Kanske är de fortfarande kära egentligen? Det känns fel för dem att leva isär men samtidigt är det inte heller bra när de är ihop… Livet är inte alltid svart eller vitt.