– Vi stannar hos er ett tag, vi har inte råd att hyra egen lägenhet! – sa min väninna till mig. Jag är en mycket aktiv kvinna. Trots att jag är 65 år lyckas jag besöka olika platser och träffa fantastiskt intressanta människor. Med både glädje och sorg minns jag ungdomens dagar. Då kunde man spendera sommaren precis var man ville! Man kunde åka till västkusten. Eller campa med vänner och bekanta. Eller följa med på en båttur på vilken svensk älv som helst. Och allt det där kunde man göra för en spottstyver. Men allt det där hör nu till det förflutna. Jag har alltid älskat att träffa nya människor – på stranden, på Dramaten eller något av stadens många kaféer. Många av dessa bekantskaper höll livet ut. En dag träffade jag en kvinna som hette Sara. Vi bodde tillsammans på samma pensionat en sommar. Vi skildes åt som goda vänner. Det gick några år. Vi skickade ibland julkort och brev. Men så en dag fick jag ett telegram, utan avsändare. Där stod bara: “Tåget kommer klockan tre på morgonen. Vänta på mig vid centralen!” Jag förstod inte vem som skickat det. Vi åkte såklart inte dit. Men klockan fyra på morgonen ringde det på dörren. Jag öppnade, och där stod Sara – med två tonårsflickor, hennes mormor och en man. Alla med mängder av väskor. Min man och jag blev ställda, men släppte in dem ändå. Då sa Sara: – “Varför mötte ni oss inte? Jag skickade ju ett telegram! Det är ju dyrt med taxi!” – “Förlåt, men jag visste inte vem det var ifrån!” – “Jag hade ju din adress. Så, här är jag.” – “Jag trodde bara vi skulle hålla kontakt per brev, inget mer!” Sara berättade att en av flickorna tagit studenten och skulle börja plugga i Stockholm, så hela familjen hade följt med för att stötta. – Vi bor hos er så länge! Vi har inte råd att hyra något eget, och ni bor ju nära centrum! Jag blev helt paff. Vi var ju inte ens släkt. Varför skulle vi låta dem bo hos oss? Vi fick laga mat åt dem tre gånger om dagen, och även om de hade med sig lite mat, så gjorde de aldrig något själva. Det kändes som om jag var hushållerska. Efter tre dagar orkade jag inte längre och bad Sara och hennes familj att flytta. Jag brydde mig inte om vart de tog vägen. Det blev ett stort bråk – Sara slog sönder porslin och skrek som besatt. Jag var chockad över hennes beteende. De gick till slut, men lyckades sno min morgonrock, några handdukar och – hur de nu lyckades – till och med en stor kastrull med kåldolmar. Jag begriper fortfarande inte hur det gick till. Men kastrullen var puts väck! Så tog vänskapen slut. Tack och lov! Jag har aldrig sett eller hört av henne igen. Och numera är jag betydligt mer försiktig när jag möter nya människor.

Vi kommer stanna hos dig ett tag, för vi har inte råd att hyra eget! sa min väninna till mig.

Jag är en mycket aktiv kvinna. Trots att jag har fyllt 65 lyckas jag fortfarande upptäcka nya platser och träffa fascinerande människor. Med värme, men också en gnutta vemod, minns jag min ungdoms dagar. Då kunde man tillbringa sommaren precis var man ville! Man kunde ta tåget till västkusten. Man kunde campa med vänner eller vara med om en båttur på vilken svensk älv som helst. Allt det där gick att göra för en ganska rimlig slant.

Men den tiden tillhör det förflutna.

Jag har alltid tyckt om att lära känna nya människor. Jag träffade folk på stranden, på Dramaten eller på någon uteservering. Många av mina bekantskaper blev jag vän med i flera år.

En gång lärde jag känna en kvinna som hette Majken. Under den sommaren bodde vi på samma pensionat i Varberg. Vi skiljdes åt som vänner efter sommaren. Åren gick. Ibland skrev vi några rader till varandra små hälsningar inför jul och födelsedagar. Men så en dag fick jag ett telegram utan avsändare. Det stod bara: Tåget kommer tre på morgonen. Vänta på mig på stationen!

Jag förstod inte alls vem det var ifrån. Min man och jag stannade naturligtvis hemma. Men vid fyratiden på morgonen ringde det på dörren. Jag öppnade och stod som förstenad av förvåning. Utanför stod Majken med två tonårsflickor, en gammal dam och en man. De hade med sig en massa väskor och kartonger. Min man och jag kunde knappt tro våra ögon, men vi släppte ändå in dem. Majken frågade irriterat:

Varför mötte du oss inte? Jag skickade ju telegram! Tänk vad taxis kostar numera!
Förlåt, men jag visste ju inte vem det var ifrån!
Jaha, men jag hade ju din adress. Här är jag i alla fall.
Men jag trodde vi bara skulle skriva brev ibland, inte mer än så!

Sedan berättade Majken att en av flickorna tagit studenten och fått plats på universitetet i Göteborg. Resten av familjen kom för att stötta henne.

Vi tänker bo hos dig! Vi har inte råd att hyra något. Och ni bor ju så nära centrum!

Jag blev helt ställd. Vi var ju inte ens släkt! Varför skulle vi låta dem bo hos oss? Plötsligt förväntades vi bjuda på mat tre gånger om dagen. De hade med sig lite mat själva, men lagade aldrig till något. Jag fick sköta allting.

Jag stod ut i tre dagar. Sen bad jag Majken och hennes släkt att flytta därifrån. Jag brydde mig inte vart de tog vägen. Det blev ett fruktansvärt liv. Majken började slå i porslinet och skrek hysteriskt.

Jag var chockad över hennes sätt. Efter ett tag gick de sin väg. Men de lyckades sno med sig min morgonrock, några handdukar och på något sätt försvann min största gryta med kålsoppa! Jag förstår ännu inte hur de fick med sig den, men borta var den.

Så tog den vänskapen slut. Tack och lov! Jag har aldrig hört eller sett henne igen. Nuförtiden är jag mycket försiktigare när jag släpper nya människor in i mitt liv.

Min läxa: Öppna hjärtat, men låt inte andra trampa in med leriga skor.