Grannarna bestämde sig för att visa oss vem som egentligen bestämmer här hemma. Och det helt utan anledning.
Det var fem år sedan. Då hade jag och min man redan två barn, och hela familjen bodde trångt i ett litet enkelrum. Det var nästan skrattretande hur gärna vi ville ha mer utrymme, och vi pratade mycket om det men längre än så kom vi aldrig.
Men när vi fick veta att vi skulle få vårt tredje barn, blev det ett måste att hitta något större att bo i. Det enda alternativet vi hade var att sälja vårt nuvarande boende och lägga till lite mer pengar, så skulle vi kanske ha råd med en trea, om än ute i utkanten av Stockholm.
Sagt och gjort. När vi sålt vårt lilla krypin köpte vi äntligen en efterlängtad trea i ett äldre, charmigt sekelskifteshus. Lägenheten var nyligen renoverad, så allt som återstod var att flytta in våra möbler ingen renoveringsstress där inte.
Vi hade en fin period där, första tiden. Men ganska snart började våra grannar på våningarna ovanför att sluta sig samman mot oss, som om de ville markera vem som egentligen styrde i huset.
Det var ständiga klagomål och småpikande kommentarer om allt möjligt.
Varför står portdörren öppen så länge?
Vi bär ju in möbler och grejer, det måste ju ta lite tid ibland.
Varför parkerar du bilen under mina fönster?
Jag parkerar under mina fönster, för vi bor ju på första våningen dina fönster är ju faktiskt ovanför mina, vad ska jag göra åt det?
Ett annat klagomål gjorde mig riktigt irriterad.
När dina barn kommer hem från förskolan, springer de som galningar i lägenheten. Det stör mig! Och när de kommer hem så sätter du säkert på barnprogram direkt.
Hur kan mina barn störa dig? Ni bor ju ovanför oss!
Sista droppen var när grannarna bestämde sig för att göra en scen med min gravida fru som dessutom bara hade en månad kvar till förlossningen.
De plingade på en eftermiddag, när min fru var ensam hemma och jag fortfarande var på jobbet. Två damer började genast höja rösterna och gnälla.
Vi måste prata!
Vad gäller det?
Din man släpper in okända personer i huset när han går ut för att röka. En av dem gick runt och erbjöd folk att göra extranycklar till porten.
Min man röker inte ens… (vilket är sant jag har aldrig rökt i hela mitt liv). De fortsatte dessutom med att säga: Om den där mannen fixar nycklar, då kan han ju ta sig in när som helst!
När jag kom hem och fick höra vad som hänt, gick jag genast upp till dem och sa tydligt ifrån på ett ganska skarpt sätt att nu fick de faktiskt sluta.
Efter det där bråket blev det förvånansvärt lugnt. Visst, de slutade hälsa på oss i trappuppgången, men ingen försökte längre spänna musklerna. Och vi fick äntligen lite ro i vårt nya hem också.
