I minnet från svunna dagar, när så mycket var annorlunda, minns jag än hur Erik ständigt jämförde mig med sin mamma, och en dag bad jag honom packa sina saker och flytta dit.
Men Märta, du snålar ju alltid med saltet? Hur många gånger ska jag behöva säga det det smakar ju ingenting, det är som kokt hö! Erik sköt demonstrativt undan sin tallrik med rykande köttgryta, grep tag i saltkaret och strödde generöst över maten. Min mamma brukade alltid säga: “Lite för lite salt vid bordet är bättre än för mycket på ryggen”, men hennes handlag var lätt. Hon kände när det räckte. Du bara följer receptet, det finns ingen känsla i det.
Jag sa ingenting, betraktade bara hur han fullständigt dränkte grönsakerna de jag stått och stuvat i evigheter. Inombords spändes fjädern ännu ett varv; den fjäder som under våra tre år av äktenskap dragits ut till bristningsgränsen. Jag tog ett djupt andetag och försökte inte visa min irritation, vände mig smått bort mot köksfönstret, där gatlyktorna just började tändas i den svenska höstskymningen.
Jag lagade så som dietisten sa, Erik, svarade jag lågt, när jag ställde undan några rena muggar i diskstället. Förra veckan hade du ju sura uppstötningar.
Äsch, sluta skylla på läkare! avfärdade han mig, tuggandes biff. Du får väl ändå erkänna att matlagning inte är din grej. Minns du i helgen, när vi var hemma hos mamma i Enköping? Vilka kåldolmar hon hade gjort. Små, fina, alla lika stora. Och såsen! Hemkörd gräddfil, speciell tomatpuré, inte som den där köpta ketchupen du använder. Mamma kan det där med hemtrevnad, det doftar alltid nybakat där. Här luktar det mest rengöringsmedel.
Jag bet ihop, och mindes varför det luktade rengöringsmedel: jag hade ju precis skrubbat hela köket efter hans försök att steka bacon och ägg, vilket gett fettstänk upp på både fönsterkarmar och lampkupa. Att påminna honom om det var lönlöst Erik hade en förunderlig förmåga att bortse från sina egna snedsteg, men blåsa upp minsta påhittade brist hos mig.
Middagen fortlöpte i takt med tv:n, och Eriks återkommande föreläsningar om hushållsskötsel. Jag nickade mest, medan mina tankar gled iväg till morgondagens rapport på jobbet. Jag var senior ekonom på ett av de större logistikbolagen i Stockholm, och månadsslutet pressade alltid ut det sista av mig. Hem kom jag bara med en längtan till stillhet och ro. Istället ryckte jag dagligen en portion jämförelser till den ouppnåeligt fulländade Anna-Britt, min svärmor.
Anna-Britt Kristoffersdotter var en karaktär för sig stark vilja, energi som aldrig tog slut, och ja handfast hushållsskicklighet. Men hennes initiativ var ofta som en orkan: flyttade på all möblering, dammades även i hörn ingen visste fanns. Det var i den närmast religiösa vördnaden inför modersomsorgen som Erik vuxit upp, och inte för sitt liv kunde han förstå varför jag inte ville inordna hela min existens till hushållsarbete.
Kväll blev natt, men spänningen lade sig inte. Erik låg i soffan med surfplattan, och jag bestämde mig för att stryka hans skjortor inför morgondagen. Sträckte ut strykbrädan, slog på järnet, drog fram den blå skjortan ur korgen. Tyget var av dyrare sort, men stökigt att stryka.
Märta, nu gör du fel igen! hans röst just bakom mig fick mig att hoppa till.
Han stod i dörröppningen, armar i kors, blicken kritisk när han såg hur jag ångade kragen.
Vad menar du nu, Erik?
Du gör veck i ärmarna. Mamma börjar alltid med ärmarna, sedan ryggen, och så kragen sist, genom en fuktig handduk. Men du kör bara med ånga rätt på det blir ju sjå av det! Helt förstört, säger jag.
Jag satte långsamt strykjärnet ifrån mig. Ångan puffade ur munstycket som mina egna tysta tankar.
Om du nu kan det där bättre än jag, kanske du vill stryka själv, föreslog jag, så lugnt jag förmådde.
Erik snörpte på munnen och suckade högljutt.
Man får inte ens säga något numera, direkt hugger du ifrån. Jag försöker bara hjälpa dig. Mamma säger att en kvinna ska kunna ta hand om mannens garderob det är hushållets spegel. Men du har aldrig tid jämt jobbet, rapporter Och vårt hem ser därefter ut.
Jaha, vårt hem är eftersatt? svarade jag torrt, och såg ut över den skinande vardagsrummet. Erik, här är det rent, tvättat och maten färdig. Jag arbetar precis som du, förresten tjänar jag mer. Varför skulle jag dessutom ta en kvällskurs i hushållsekonomi hos din mamma?
Där är du igen! Bara pengar i munnen! han rynkade pannan. Det handlar om omtanke, om kvinnlighet. Mamma jobbade på bibliotek hela livet, men det fanns alltid soppa, varm mat och nybakat hemma. Och pappa gick alltid snyggt klädd. Men du… Nåväl Märta. Stryk du som du vill, så går jag väl i skrynkligt till jobbet imorgon så får folk se vilket fruntimmer jag har gift mig med.
Han vände och gick, lämnade mig ensam med ett avsvalnande strykjärn och en klump av sårad stolthet i halsen. Att bara packa väskan och gå så lockande! Men ingenting hindrade mig för lägenheten var min; ett arv av farmor långt innan giftermålet. Erik hade flyttat in med ett par väskor och en gammal laptop, men betedde sig efter tre år som slottets herre, missnöjd med sin hushållerska.
Några dagar gled förbi i en slags kall krigföring. Erik suckade högljutt över ludd på spegelglaset, saltade överdrivet utan att ens smaka, såg ut som en martyr vid varje måltid. Jag lät tystnaden tala, gömde mig i jobbet. Snart var det lördag den dag vi som tradition åkte på middag till Anna-Britt.
Lördagsmorgonen blev förstås stressig. Erik sprang omkring; hetsade mig.
Märta! Nu är du sen igen! Mamma gillar inte när vi kommer för sent. Ta på dig klänningen, den blå! Inte de där jeansen. Mamma tycker du ser ut som en tonåring i dem, och du är ändå 38. Dags att klä sig vuxet.
Jag stod redan och knäppte en dragkedja i mina bekväma byxor och stelnade till.
Jag har det skönast i jeans, Erik. Vi ska väl på familjemiddag, inte på audiens hos kungafamiljen.
Det handlar om respekt för de äldre! kontrade han. Mamma har slitit med maten, och du dyker upp som en luffare?
Till slut blev det jeans och enkel vit blus ändå. Hela vägen till Enköping var Erik tyst, stirrade stint på vägen, trummade med fingrarna på ratten på bilen vars avbetalning till största del hade dragits från min lön.
Anna-Britts lägenhet mötte oss med doften av kanelbullar och stekt kött. Svärmor, rund och stadig, öppnade dörren, handen torkad mot det stärkta förklädet.
Nämen, där är ni ju! Erik, vad mager du har blivit får du aldrig mat hemma? Hon kastade sig genast om halsen på sin son, gav mig knappt en blick. Kom in Märta, tofflorna där är för gäster. Se upp för golvet, har nyvaxat.
Vid bordet drog det vanliga teaterstycket igång, där svärmor var ensam i rampljuset. Hon skyfflade åt Erik de bästa bitarna under pockande utrop om hans utmärglade utseende.
Smak på ankan, Erik. Ugnsbakad med äpplen i tre timmar det är omsorg, minsann. Inte som ungdomen nu för tiden slänger allt i någon maskin och tror det är mat. Det är ingen mat, det är foder. Visst, Märta?
Alla har olika tid och hushållsmaskiner sparar faktiskt väldigt mycket, Anna-Britt, svarade jag artigt och petade i salladen.
Tiden! utbrast svärmor dramatiskt. Vad ska det sparas tid till? Facebook? På min tid hann vi allt: arbeta, sköta barn, hålla hemmet. Och nu har ni robotdammsugare och diskmaskiner, ändå känns det aldrig hemtrevligt. Var förbi hos er i förra veckan… gardinerna såg grå ut, fönstren också. Skamligt, Märta. Kvinnans ansikte det är hennes fönster.
Erik, med ankan som fyllde mun, nickade ivrigt.
Jag säger också det till Märta, mamma! Säger: ska vi inte tvätta gardiner, putsa fönstren? Men hon vill boka städfirma Kan du tänka dig, folk ska komma och ta betalt för att städa mitt hem!
Städfirma? Anna-Britt såg ut som om jag föreslagit något syndigt. Märta, har du blivit tokig? Onödigt slöseri! Hemmet ska kännas av kvinnans hand. Främlingars energi bara till olycka. Därför har ni väl inga barn, och därför grälar ni säkert.
Det där var under bältet. Barnfrågan sved, och vi försökte med läkare men svärmor lät aldrig nåt tillfälle gå förlorat att markera.
Det vi bråkar om, Anna-Britt, är snarare när Erik börjar jämföra mig med dig, sa jag stilla, bestämt, och lade ifrån mig besticken.
Luften blev tung, Erik satte i halsen av sin saft.
Vad är fel i att vilja lära av den bästa? svärmor såg uppriktigt bekymrad ut. Erik stoltserar ju med sin mor. Han vill ha en fru med samma känsla för omsorg. Vore bättre om du antecknade mina recept så länge jag lever. Erik har vant sig vid omtanke.
Just det! höll Erik med, torkade sig om munnen. Märta, nu får du inte börja igen. Mamma har rätt. Du kunde vara lite mjukare och mer huslig. Titta på mamma här blänker allt! Hos oss ligger dammet kvar på listerna.
Där, i det ögonblicket, brast det inom mig. En inre strömbrytare slog om, och från tålamod klev jag till handling. Jag såg på min mättade, nöjda man full av tillförsikt med mammans stöd i ryggen. Och på svärmor, som log triumferande.
Tack för maten, det var gott, sa jag lugnt och reste mig.
Jaha, redan? utbrast Anna-Britt. Men du har väl tid för kaffe? Jag har bakat Napoleonkaka!
Nej, men Erik stannar gärna för kaffe. Han har säkert gott av lite mammasällskap.
Märta, vad håller du på med!? Erik fräste fram mellan tänderna ute i hallen. Sätt dig ned, skäm inte ut mig inför mamma!
Jag åker hem nu, Erik. Jag har huvudvärk. Kom hem när du vill, ta bilen om du vill. Du har nycklar.
Jag steg ut i den svala kvällsluften för första gången på länge utan att känna mig ångerfull, snarare märkligt lättad. Planen tog form genast och kändes lika given som om den väntat där hela tiden.
Hela lördagskvällen gick åt till att agera. Jag drog fram de stora resväskorna från garderoben samma vi släpat till Mallorca i fjol. Öppnade Eriks garderob, packade hans kläder prydligt skjortor, jeans, tröjor, strumpor, kalsonger. Lugn och metodisk, inga tårar eller känsloutbrott. Till och med hans kostym, den där som ska strykas genom fuktig handduk, vek jag varsamt in i klädpåsen.
Erik kom hem sent, doftade bullar och självgodhet.
Vad var det där du ställde till med? började han ännu vid tröskeln. Mamma blev helt upprörd. Fick ta sin hjärtmedicin. Egoist, Märta du tänker bara på dig.
Han gick in i sovrummet och blev stående. Där stod tre stora väskor och några kartonger. Garderoben gapade tom.
Ska vi resa? frågade han tonlöst.
Jag satt i fåtöljen med en bok, la ifrån mig den, mötte hans blick.
Nej Erik, jag reser inte. Du gör det. Till din mamma.
Vad menar du? Någon jobbresa? Inte ska väl
Nej. Du flyttar. Till Enköping. Jag har packat allt åt dig: kläder, skor, papper, din vinylsamling och till och med muggen du älskar. Jag har bokat flyttbil till klockan nio imorgon.
Hans ansikte blev eldigt rött.
Dudu slänger ut mig? Ur mitt eget hem?
Ur mitt hem, Erik, rättade jag mjukt. Nu ska vi vara noga med orden. Lägenheten är min, vi har bott här tillsammans, men du verkar misstrivas.
Jag mår dåligt? Det är väl jag som gjort allt för dig! Ville bara ditt bästa!
Exakt. Men här är allt fel: maten smakar aldrig som hemma, städningen likaså, strykningen är dålig och jag är inte tillräcklig. Jag har försökt, men tävlingsmatchen mot Anna-Britt är aldrig möjlig att vinna och det vill jag inte heller. Nu ska du få det riktigt bra.
Men vi är väl en familj! utbrast han, nu mindre stursk.
En familj är när man bygger varann upp, inte när man trycker ner varann och jämför med någon annan. Du längtar efter mammas köttbullar och fläckfria gardiner ja, nu får du det. Jag vill komma hem och vila, inte prövas på hushållsskolan dagligen. Vi är olika, Erik.
Den natten tillbringade vi på olika platser: jag i sovrummet, han vaken på soffan. På slaget nio ringde flyttbilen. De bar ut allt snabbt, effektivt.
Erik stod i ytterdörren, vilse i sin vinterjacka.
Men Märta jag kan väl inte bo hos mamma! Vad ska jag säga?
Säg sanningen: att din fru inte nådde mammans nivå och nu flyttar du hem. Hon kommer att bli lycklig. Hon har ju alltid sagt att jag inte dög.
Jag stängde dörren efter honom, låste i två varv. Längs dörren gled jag ner och började skratta inte hysteriskt, bara befriat. Stillhet i lägenheten. Ingen kritik, inget gnat.
Veckan därpå njöt jag av ensamheten. Anlitade städfirma och hemmet glänste, utan att någon fördömde dålig energi. Köpte färdigmat från saluhallen, åt lunch med vänner, tog långa bad, läste och slappnade av.
En kväll ringde det. På skärmen: Anna-Britt. Jag suckade men svarade.
Märta! Vad har du för dig?! svärmor var vass i tonen. Har du kastat ut min son? Han ligger på min soffa, vill ha färsbiffar och tappar bort sockar överallt! Jag orkar inte längre jag behöver lugn! Han ropar bara: Mamma, kom hit, mamma, fixa det! Jag säger: Gå hem till Märta!. Han svarar: Hon uppskattar mig aldrig.
Som du ser har han vant sig vid all omsorg. Jag kan inte ge den servicen, jag har ett jobb, Anna-Britt.
Bah, vad är väl ett jobb! En fru hör hemma hos sin man! Ta honom tillbaka! Han klagade på min soppa igår sa att den var för salt! Jag har aldrig fått höra så!
Jag kunde knappt hålla skrattet borta.
Förlåt, men jag tar inte tillbaka honom. Vi ska skiljas. Han får själv välja hur han ska bo.
Skiljas?! tystnaden var laddad. Märta, tänk dig för. Du är snart fyrtio, en frånskild kvinna. Vem ska bry sig om dig?
Det löser sig. Erik får vara någons lycka med den perfekta modern. Jag klarar mig. Adjö, Anna-Britt.
Jag bröt samtalet, blockerade numret, och även Erik.
En månad senare träffades vi på tingsrätten. Erik såg ovårdad ut, trött och med ostruken skjorta.
Märta, kan vi inte försöka igen? mumlade han. Det går inte att bo hos mamma. Hon är outhärdlig, jag får aldrig vara i fred. Jag trodde hon älskade mig mer, men Hos dig var det ändå lugnt ingen kritik, bara stillhet. Okej att köttgrytan var fadd, men ingen gnagde på mig.
Jag såg på honom. Allt jag kände var medlidande ingen längtan.
Du insåg det först när du fick smaka på din egen medicin. Men det är inte kärlek, Erik, det är vanans makt. Jag är inte en miljö, jag är en människa.
Jag kan hyra lägenhet! Ska sköta allt själv!
Gör det. Lär dig. Bli vuxen, men utan mig. Nu är jag van att ingen jämför mig, och det vill jag fortsätta ha det så.
Vi gick ut ur rättssalen som främlingar. Han släpade sig till bussen. Jag satte mig i min Volvo, där på passagerarsätet låg broschyren för en resebyrå. Jag hade drömt om att se Italien, men Erik sa alltid: För dyrt vi kan åka till mamma på landet istället. Nu blev det inga fler kolonilotter. Bara jag själv, min frihet, mina val.
Jag vred om nyckeln och höjde volymen på radion. Livet skulle smaka gott ja, även om någon sa att det var för lite salt i det.
