Jag var tvungen att skaffa ett eget kylskåp, minns Ingrid. Det låter galet, men det fanns ingen annan utväg. Jag har inget emot att sälja lägenheten och dela på pengarna, men mamma vägrar än idag.
Ingrid hade nyss fyllt tjugofyra när allt detta hände. Hon hade tagit sin examen vid universitetet, fått jobb, men fortfarande inte gift sig. Livet under eget tak blev aldrig enkelt för henne. Hon ägde hälften av lägenheten i Vasastan, som tidigare tillhört hennes far. När han gick bort ärvde mamma Birgitta och Ingrid lika stora delar av hemmet. Då var Ingrid bara fjorton.
Det var kämpiga tider för oss, när vi plötsligt blev utan vår pappa. Birgitta hade slutat arbeta redan när Ingrid var liten, och valt bort föräldraledigheten eftersom hennes man tjänade gott om pengar. Livet rullade på, men efter faderns bortgång satt mamma förtvivlad och undrade: Vem vill ens anställa mig, en fyrtioåring? Ska jag vara städare nu?
Ingrid berättar vidare: Under några år fick jag barnpension, men mamma kunde ändå inte låta bli att gå omkring på NK och handla nytt, trots att vi knappt fick pengarna att gå ihop. Min morbror, Håkan, hjälpte oss i början, men till slut fick han nog.
Håkan sa åt Birgitta att hon måste hitta ett jobb han hade sina egna barn att försörja och kunde inte hjälpa alla. Efter ett år tog Birgitta med sig en man hem. Han hette Leif. Hon berättade att han skulle flytta in och att pengaproblemen nu skulle lösas, på hennes sätt genom att gifta sig igen. Leif var verkligen förmögen, men han kom aldrig överens med sin nya styvdotter.
Leif brukade säga: Du äter bara hela tiden. Kan du inte göra något hushållsarbete i stället? Varför håller du på med studierna? Ska du plugga på universitetet, för vad? Du borde jobba eller tror du att jag ska föda dig hela livet?
Ingrid höll tyst, eftersom hennes barnpension ändå gick till mamma. Birgitta försvarade inte sin dotter, utan vågade inte säga emot Leif hon var rädd att förlora en ny försörjare.
Hur ska vi klara oss utan honom? brukade mamma fråga. Bråka inte för mycket med honom, bara gör som han säger han är vår livlina nu.
Så småningom lyckades Ingrid gå klart universitetet och började jobba. Under hela tiden sågs hon mest som en extra mun att mätta Leif räknade ofta exakt ut vad hon kostade honom på mat och boende.
Sex månader efter att jag fått anställning köpte jag ett eget kylskåp, minns Ingrid. Jag ställde det i mitt rum, eftersom Leif låste det i köket.
Har du jobb nu? Sköt dig själv då, sa Leif.
Birgitta sa ingenting, inte ens när Leif la fram räkningar och krävde att Ingrid skulle betala tillbaka allt han gjort för henne genom åren. Leif blev till slut av med sitt jobb, och plötsligt flockades han och mamma kring Ingrids kylskåp. Räkningarna hamnade också på hennes bord. Till en början betalade hon, men efter att Leif varit arbetslös nära ett år tröttnade hon och satte hänglås på sitt kylskåp. Birgitta var förstås emot det, och påstod att Leif alltid hade gett dem mat.
Ingrid sa: Om du vill hjälpa mig, gör det. Jag är knappast den första som måste dela på allt här i hemmet. Gå ut och jobba.
Leif flyttade nyligen ut. Birgitta orkade inte längre med en man som aldrig bidrog ekonomiskt. Men Ingrid har inte tagit bort hänglåset på sitt kylskåp. Hon tycker att också mamma borde börja arbeta. Vad tror ni, har hon rätt?
