Det var länge sedan nu, men jag minns den där dagen som om det vore igår.
Ellinor klev ut från BB i Uppsala med sonen i famnen. Något mirakel hade inte inträffat. Hennes föräldrar stod inte och väntade utanför. Vårsolen värmde blekt, hon drog jackan tätare om sig, som nu hängde löst över den mindre magen. I ena handen höll hon plastpåsen med hennes och barnets saker och papper, med den andra försökte hon hitta en bekvämare ställning för det lilla knytet.
Vart skulle hon gå? Hon visste inte. Föräldrarna hade varit stenhårda: ingen baby fick komma med hem. Mamman hade velat att hon skulle skriva under ett avstående. Men Ellinor, som själv vuxit upp som fosterbarn, övergiven av sin mamma vid spädbarnsåldern, hade bestämt sig för att aldrig överge sitt barn, vad som än hände.
Den fosterfamilj som tagit emot henne hade varit goda och försökt sitt bästa, ibland kanske lite för generös så hon aldrig riktigt hade fått lära sig att klara sig själv. Ekonomin hade alltid varit knapp, sjukdomar drabbade ofta hemmet, men kärlek hade funnits. Nu klandrade hon sig själv: varför hade hennes son ingen pappa? Jo, det förstod hon nu.
Han hade verkat så ansvarsfull. Han hade lovat att presentera henne för sina föräldrar, men när Ellinor berättade att hon väntade barn, backade han. Jag är inte redo, mumlade han och försvann, stängde av mobilen och hördes aldrig mer av.
Ellinor suckade djupt.
Ingen är väl någonsin helt redo. Men nu får jag ta ansvar, för oss båda.
Hon satte sig på en bänk utanför sjukhuset, lät ansiktet vila mot solen. Vad skulle hon ta sig till? Någon hade sagt till henne att det fanns ställen där unga mödrar kunde få hjälp, men hon hade inte tagit reda på var. Hon hade hoppats att hennes föräldrar skulle mjukna. Men de nej, de kom aldrig.
Till sist kom hon ihåg sin gamla plan att söka sig till sin mormor som bodde i en liten by utanför Västerås. Mormor skulle inte säga nej. Där kunde hon hjälpa till med lite jordbruk och leva på barnbidraget i början, sedan söka jobb. Hon hoppades verkligen att lyckan skulle komma till henne.
Så hon bytte armen om sonen, grävde upp sin slitna mobil och började leta busstider mot landet. Gamla tanter har hjärta, tänkte hon hoppfullt. I det samma höll hon på att råka gå ut framför en Volvo på övergångsstället.
Föraren, en kraftigt byggd man med grått hår, hoppade ur och skällde högljutt på henne: Ser du inte var du går? Du riskerar livet och barnet! Tänkt om jag kört på er, då hade jag fått tillbringa ålderdomen i fängelse!
Ellinor blev livrädd, tårarna kom. Barnet vaknade och började också gråta. Mannen betraktade dem, verkade mjukna och frågade vart hon var på väg. Mellan snyftningarna svarade Ellinor att hon faktiskt inte visste.
Sätt dig i bilen, sa han. Kom hem till mig. Vi tar reda på det här över lite kaffe. Kom nu, barnet behöver vila. Jag heter förresten Leif Andersson och du?
Jag är Ellinor, sa hon.
Leif hjälpte henne in i bilen och körde dem hem till sin stora lägenhet i Sundbyberg. Där visade han henne ett rum där hon kunde amma ifred. Det var tre rum, gott om plats, men Ellinor hade inga blöjor och nästan inga kläder till barnet. Artigt försökte hon ge Leif sina sista hundralappar för att köpa det nödvändigaste, men han skakade bara på huvudet: det här fixar vi, inga pengar behövs.
Han gick istället upp till sin granne Åsa, som var barnsjuksköterska, och bad om råd. Hon var hemma och hjälpte glatt till med en lista på allt de behövde. När Leif kom tillbaka med kassar från Apoteket och ICA, sov Ellinor sittande med huvudet på kudden, barnet vaken bredvid henne. Leif tvättade händerna och lyfte varsamt upp pojken så mamman kunde få sova.
Så fort dörren slog igen vaknade Ellinor med ett ryck. Var är min son!? skrek hon skrämt. Men Leif log och visade pojken, och förklarade att han bara ville låta henne vila. Han visade allt han köpt, och lovade att Åsa skulle komma förbi senare och ge råd och skulle också boka in ett hembesök av BVC.
Sedan satte han sig ner:
Ellinor, du behöver inte leta upp någon bondgård eller gammal mormor. Bo här. Du och din pojke har plats här. Jag är ensam min fru är död sedan länge, vi fick aldrig några barnbarn. Jag har pension och extraknäcker lite. Det vore en glädje för mig att ha sällskap få liv i lägenheten.
Har du haft barn själv? frågade Ellinor tyst.
Leif tittade ned.
Ja. Jag hade en son, Sebastian. Jag jobbade i Malmfälten, borta halvårsvis. Min son pluggade i Stockholm, blev kär, skulle gifta sig hans flickvän väntade barn. De väntade på mig för bröllopet, men han kraschade med motorcykel strax innan jag kom hem. Jag hann bara till begravningen. Min fru bröts ned efter det, och till sist tappade jag kontakten med min sons fästmö. Jag vet att hon väntade barn. Jag har letat så, men aldrig hittat dem. Därför, Ellinor, vill jag att du stannar så får jag bli lite morfar på äldre dar.
Vad har du döpt din son till? frågade Leif.
Jag ville av någon anledning ge honom namnet Sebastian. Gillar det, fast det är inte särskilt vanligt nu.
Sebastian?!! Ellinor, det var ju namnet på min son! Jag har aldrig sagt det. Du gjorde verkligen den här gamle mannen glad. Så får jag bli din och Sebastians morfar?
Jag skulle gärna det, svarade Ellinor, lite tårögd. Mina fosterföräldrar ville inte ta emot oss, så därför kom de inte. Men de lärde mig mycket gott och lät mig läsa klart gymnasiet. Fast egentligen hade jag fått en lägenhet av kommunen om jag stannat kvar på hemmet. Min riktiga mamma la mig i en barnvagn utanför barnhemmet med bara en enkel guldmedaljong runt halsen.
Är det där medaljongen? frågade Leif, när hon sedan kom ut i nya kläder.
Ellinor nickade och lossade den. Leif grep den, darrig, och frågade: Har du någonsin öppnat den? Hon svarade att den inte gick.
Du, den här beställde jag personligen åt min son när han var liten. Den öppnas på ett särskilt sätt. Han visade hur man tryckte in en liten fjäder, och både han och Ellinor höll andan när de såg att den gick isär. Inuti låg en liten lock av ljust barnhår.
Det där är min sons hår. Jag la det där själv. Du du är min sondotter!
Ellinor log med tårarna rinnande. Ödet har fört oss hit av en orsak.
Vi behöver ingen test, sa Leif. Du är mitt barnbarn, Sebastian är mitt barnbarnsbarn. Den saken är avgjord! Jag har hela tiden tyckt att du är påfallande lik min son också, nu förstår jag varför. Jag har ett foto på din mamma vill du se dina föräldrar?
Så fann vi vår familj, till slut, när vi minst anade det.
