Eko i natten
Karin Svensson lades in på rehabiliteringsavdelningen två veckor före jul. Tidigare gick det inte det fanns helt enkelt inga lediga platser.
Hälsan är viktigast, resonerade Karin, och när hon fick remissen blev hon faktiskt glad. Det lilla sjukhuset vid Mälarens strand hade gott rykte i hela Stockholm.
Ändå skavde det inom henne snart var det ju jul, med traditioner, köttbullar och Janssons frestelse allt det där som hon älskat sedan barndomen.
Hon brukade klä granen, smycka hemmet, och älskade julstöket men nu skulle hon avstå från allt det där.
Redan första dagen försökte Karin övertyga sig själv om att det inte var någon fara, att hon säkert skulle vara hemma igen till trettonhelgen. Julen var ju ändå inte den sista i livet.
Och kanske lyckades hon övertyga sig själv nästan.
***
Hon kom till ett rum för två, ljust och trevligt, med TV. Där bodde redan en kvinna som var hälften så gammal. Karin fick schemalagda behandlingar och rehabiliteringsträning. Hon tog tacksamt emot allt och var noga med att inte missa någonting. Hon skrev t o m upp sig för gympapassen sjukgymnasten var så trevlig.
Läkarna berömde hennes framsteg, och Karin log och nickade, men innerst inne var hon ändå ledsen.
För första gången i livet förberedde hon sig inte för julen. Inga klappar att köpa, ingen planering för mat och inga tankar på någon fin klänning.
Julen passerade utanför sjukhusets väggar, som om den inte fanns.
Hälsan först, intalade hon sig gång på gång, jag ska nog fira med min rumskamrat.
Men den 22 december blev rumskamraten utskriven. När dörren gick igen blev det tyst Karin var plötsligt helt ensam.
***
På julaftons morgon ringde barnen från Uppsala och önskade god jul och frågade hur hon mådde. De lovade komma förbi efter helgerna.
Det var naturligt barnen hade ju egna familjer, egna planer. Under dagen kom några sms från gamla kollegor
Och sedan föll natten.
***
Hon hörde patienter i korridoren ropa God jul! och sjunga Nu tändas tusen juleljus efter Kungen hållit sitt jultal på TV.
Själv låg Karin stilla på sängen. Det kändes som om det fanns en tjock, osynlig vägg mellan henne och allas glädje. Som om ingen längre behövde henne.
***
Hon kramade sin mobil. Hon ville så gärna höra en röst!
Men vem skulle hon ringa?
Så många nummer
Majken en gammal skolkamrat, som hon inte träffat sedan studenten men som man då och då tryckte gilla på på Facebook.
Bekvämt, men helt innehållslöst.
Erik ex-maken. Inget vidare att ringa honom.
Hon scrollade vidare.
Lars sonen. Han skulle säkert svara och prata, och om det verkligen behövdes skulle han nog komma direkt.
Men hon kunde inte visa sig svag inför honom. Sonen hade alltid sett henne som stark
De andra numren gav ingenting. Hon kunde inte komma på någon att ringa på julaftons natt, inte ens för att säga god jul. Det kändes fel, för påträngande. Och varför bry sig om de andra?
Vem ska man ringa? Någon viskade hon ut i steril tystnad, och tårarna började rinna.
Hon hade så mycket: hem, arbete, erfarenhet, hundratals bekanta.
Och på samma gång inget. Ingen.
***
Den insikten fick Karin att klä på sig snabbt; hon svepte kappan omkring sig och smet ut i vinternatten. Kall luft bet i lungorna.
Vid sidan av rehabiliteringskliniken låg en liten, snötäckt park. Hon gick dit utan att riktigt veta varför. Hon behövde bara gå någonstans.
På en bänk satt en man, ungefär i hennes ålder, kanske lite äldre. Han tittade inte på stadens ljus, utan rakt ut i tomheten.
Karins hjärta snörptes samman. Hon ville säga något bara ett ord.
Hon sa lågmält:
God jul.
Mannen lyfte blicken och log. Ett verkligt leende, med små lekrynkor vid ögonen.
God jul på dig också, svarade han.
Hon log tillbaka. Orden var så enkla, så självklara, men de värmde ändå någonstans djupt inne.
Varför sitter du här? frågade hon.
Det finns ingen hemma att tala med, svarade han lugnt. Min fru dog för tre år sedan. Dottern jobbar i Tyskland, hon ringde i eftermiddag men hade mycket att göra. Så då sitter jag här. Du kommer från sjukhuset?
Karin nickade.
Ja, jag återhämtar mig efter sjukdom. Och vet du, ikväll insåg jag att det inte finns någon att ringa på julnatten. Telefonen är full av kontakter, men ingen att prata med.
Han såg inte förvånad ut.
Ensamheten smyger sig på. En dag inser man bara att om någonting händer, så märker ingen det. Ingen hör, ingen kommer. Men för att inte försvinna måste man ibland våga. Till exempel att ta första ordet. Som du gjorde nu det betyder att du är stark.
Jag känner mig inte stark
Det spelar ingen roll, sa han mjukt. Man föds inte stark, man blir det genom att möta livet, även när det vänder ryggen till. Så vet du om du inte kommer ut imorgon, kommer jag ändå att vänta. För nu vet jag att du finns.
Orden kom så varmt och uppriktigt att Karin plötsligt förstod: hon hade letat efter någon som kunde rädda henne från ensamheten, utan att tänka på att hon själv kunde rädda någon annan.
***
När hon återvände till sitt rum hade hon ett litet pappersark i fickan, prydligt skrivet av den gamle mannen hans telefonnummer.
Tomheten inombords var inte helt borta, men där fanns ändå något varmt. Ekot från någon annans röst:
Jag kommer att vänta
För första gången på länge tänkte Karin inte på vad hon förlorat, utan på morgondagen. Inte stort och dramatiskt bara imorgon, på morgonen.
Kanske kan jag ringa? Bara för att säga god morgon, Bengt hann hon tänka, innan sömnen tog henne.
Och hon hade lärt sig att ibland när ekot av våra ord möter någon annans ensamhet försvinner också vår egen.
