Jag kom på besök, saknade dig, men ungar är som främlingar
Föräldrar bryr sig alltid om sina barn. Men ibland kan de vuxna barnen vara en källa till besvikelse. Vad gör vuxna döttrar i vår svenska historia idag?
Historien om en mamma.
Birgitta hade fostrat tre barn. Samtliga vuxna och självständiga i livet. Äldste sonen har egen familj och jobbar i Norge. På sommaren skickar han bilder och vykort från fjällen. Birgitta vårdar alltsammans ömt, bläddrar ibland bland dem, som om värmen skulle gå genom pappret.
Saknar dig så, min son. Kan du inte komma hem någon gång? Så kunde vi åtminstone få träffa barnbarnen och din fru, skriver hon envist.
Mellanbarnet, dottern, har gift sig med en officer. Familjen flyttar jämt runt mellan regementen. De har en dotter tillsammans. Ibland kikar de förbi på en snabbvisit; Birgittas man, Lennart, respekterar svärsonen Ewa valde ändå en ordentlig karl!
Yngsta dottern hade det lite stökigt. Elin var gift en kort period, fick en son, men maken stack till sist. På mammans inrådan flyttade hon till Göteborg för att leta lyckan. Där fick hon jobb som sömmerska och tog med sig sonen.
Nu är Birgitta på väg till yngsta dottern.
Tror du att du klarar dig utan mig i en vecka? sa Birgitta till Lennart. Jag behöver titta till Elin och se så de har det bra.
Lennart följde henne till tåget, morskt viftande efter den tunga väskan som skulle släpas hela vägen till västkusten. Birgitta åkte andra klass och såg nästan lite fram emot obekvämligheten det kändes liksom äkta. Tre år hade gått sen sist de sågs.
När Birgitta väl kommit fram och ringde på, svarade Elin trött i telefonen:
Mamma, du kunde väl hört av dig! Jag är på jobbet kan inte hämta dig förrän ikväll.
Förlåt, tänkte göra en glad överraskning! sa Birgitta.
Är du säker på att du klarar att vänta?
Jodå, det är lugnt. Birgitta väntade, gav upp och tog bussen till Elins lägenhet.
I hallen stod barnbarnet. Spirande lång, käkben som morfar och hela bieffekten svensk ungdom i sin naturliga miljö.
Hej på dig, min gosse! sa mormor och kramade honom.
Det räcker där, försökte han, halvt på skämt.
Varför kom du inte tidigare? frågade Elin andfått, dörren på glänt.
Jag har städat och dukat bara för dig. Smugit iväg tidigare från jobbet och ställt mig och lagat ärtsoppa och stekt pannbiffar.
Birgittas mobil ringde under tiden det var Lennart som saknade sin fru och undrade om hon överlevt tågresan. Jo då, någon hjälp mig, och nu äter vi middag vid Elins fina dukade bord, svarade hon.
Vid bordet frågade Elin, lagom otåligt:
Du vill ha en eller två pannbiffar, mamma?
Birgitta var så hungrig att hon hade kunnat äta hela stekpannan, men tänkte efter lite och sa: Ställ fram dem på bordet, så märker vi.
Till slut stod där en tallrik med fem pannbiffar så mycket för feststämningen när dottern ville fira sin mamma. Birgitta misstänkte skral ekonomi och bestämde sig i hemlighet att hjälpa till om hon kunde.
Mitt under middagen frågade Elin hastigt när mamma planerade åka hem. Birgitta blev så sårad att hon genast svarade, Jag kan sticka redan imorgon, om jag ändå är i vägen.
Resten av dagarna satt Birgitta ensam hemma. Framåt kvällarna drog var och en in på sitt rum med dator eller mobil. Sen försvann barnbarnet till grannen, och Elin skulle ut med väninnorna. Modern fick sitta där, ensam, som någon slags avlagd blomvas.
Så småningom blev Birgitta less, började packa ihop. Hon hörde sonsonen fråga genom dörren: När kommer morbror? Vi skulle gå på fotboll liksom.
När mormor åkt hem, svarade Elin lakoniskt.
Birgitta snörade på sig jackan, packade sin väska och gick utan att säga adjö. Lennart stod och väntade vid dörren hemma i Småland, nästan lyckligare än deras bröllopsdag, över att hustrun var tillbaka.
Och så visade det sig, att hur mycket värme och kärlek de än öst över sina ungar, så var de nu mest i vägen det var faktiskt nästan lika svenskt som sill på midsommar.
