Kastade ögonen på grannfruns fru
När de flyttade ihop visade Sigvard Andersson sig direkt vara både velig och viljesvag.
Hela hans dag berodde på vilken sida han rullade ur sängen på. Ibland såg han rätt pigg ut, skrattade och skämtade käckt från morgon till kväll.
Men för det mesta gick han runt hemma som ett regnmoln med stövlar, ständigt djup i mörka tankar, hinkade litervis kaffe och suckade över sitt konstnärliga lidande. För Sigvard var konstnär, åtminstone enligt egen utsago han jobbade på byskolan som bild- och slöjdlärare, och hoppade in som musiklärare om den ordinarie låg hemma och snöt sig.
Sigvard längtade efter att få uttrycka sin kreativa själ. Men skolan var för trång för hans geni, så det blev istället huset som fick lida. Han gjorde om det största, ljusaste rummet till ateljé det rum som faktiskt Majken tänkt till barnkammare någon vacker dag.
Men eftersom huset var hans från början sa Majken inget. Hon suckade bara lite extra när han släpade in sina stafflier och målardukar, klämde in lådor med färgkladd och lera i varje vrå, och sen började skapa sittande dag som natt.
Ibland målade han saker som ingen kände igen, ibland höll han på hela helgen med att kladda ihop en underlig lerfigur.
Sina mästerverk vägrade han sälja; allt stannade hemma. Resultatet blev att väggarna dröp av färgglada explosioner (som Majken förmodligen tyckte mest påminde om olyckor), och hyllorna bågnade under vikten av konstiga lerklumpar.
Om det ändå varit vackra saker! Men nej.
Sigvards fåtaliga konstnärsvänner från förr höjde knappt ens ett ögonbryn när de hälsade på. De tittade diskret bort och lyssnade på sprickande hyllor i stället för Sigvards entusiastiska förklaringar.
Ingen gav ens artigt beröm.
Bara Leif-Gunnar Sundqvist, respekterad pensionär i gänget, tog mod till sig efter en flaska hemkörd körsbärslikör och utbrast:
Men snälla nån, vilken obegriplig smörja! Vad är det här för skräp?! Jag har inte sett en enda vettig sak i det här huset förutom, såklart, den underbara värdinnan.
Sigvard tog så illa vid sig att han hoppade jämfota av ilska, skrek att Majken skulle slänga ut Leif-Gunnar med huvudet före.
Ut härifrån! vrålade han. Din tölp! Du har ingen aning om konst, det är JAG som är konstnär här! Jaha, du är bara bitter för att du har för skakiga händer för att hålla i en pensel nuförtiden! Din avundsjuka lyser igenom därför försöker du dra ner allt omkring dig.
Leif-Gunnar stapplade skrattande ner för verandatrappan, nästan snubblade, men blev uppriktigt ompysslad av Majken när hon sprang ikapp ut till grinden.
Ta inte åt dig! sa hon. Jag skulle ha förvarnat dig, ni är båda känsliga.
Ingen fara, lilla vän, skakade Leif-Gunnar på huvudet. Men stackars dig, vilken vacker stuga och så allt detta bedrövliga bråte av Sigvard. Men, ja, visst är livet tufft med en själ som är tom som hans dukar. Tur att du har tålamod.
Han bugade, kysste Majkens hand och försvann därifrån.
Sigvard ångade av ilska i flera veckor. Han slet sönder några av sina egna skulpturer, sparkade runt tavlor och bröt ihop totalt innan vreden gick över.
***
Men ändå, Majken sa aldrig emot sin käre make.
Hon hade väl fått för sig att, tids nog, kommer det barn och då släpper han säkert sitt konstkladd och gör om ateljén till barnrum. Under tiden fick han väl syssla med vad han ville.
Direkt efter bröllopet försökte Sigvard vara åtminstone delvis normal: han köpte hem färska äpplen, betalade in hela lönen och tog hand om Majken.
Men det höll inte i sig. Känslorna svalnade, löningen behöll han själv, så Majken fick dra hela lasset hemma, ute i grönsakslandet, i hönshuset och dessutom passa svärmor.
När Majken berättade om den lilla bebisen som skulle komma blev Sigvard först lycklig som ett barn på julafton. Fast det varade inte länge bara någon vecka senare blev Majken sjuk, hamnade på sjukhus och förlorade barnet redan i början av graviditeten.
När Sigvard fick beskedet stod det direkt skrevet i hans panna: han tog till lipen, blev kort i tonen och stängde dörren rakt i ansiktet på Majken.
Öppna, Sigge!
Nej, sluta tjata! pep han bakom dörren. Varför kom du hit? Du skulle ta hand om mitt barn, men det fixade du visst inte! Och nu är det ditt fel att morsan ligger på intensiven! Varför gifte jag mig ens med dig, du för med dig olycka! Stack iväg, säger jag!
Det svartnade för Majken och hon satte sig på trappan.
Men snälla Sigge… jag mår också dåligt, öppna dörren!
Big no. Sigvard ignorerade allt och Majken blev kvar ute tills mörkret föll.
Till slut gnisslade dörren: Sigvard stack ut näsan, mager som en trasmatta. Han låste dörren men hittade inte nyckeln och gav upp och drog iväg.
När han gått slank Majken in ändå, och slocknade i sängen.
Dagen efter kom grannen in med värsta beskedet: svärmor hade inte klarat sig efter hjärtinfarkten.
Sigvard bröt ihop, sa upp sig från skolan, blev sängliggande och grät ut till Majken att:
Jag har aldrig älskat dig, aldrig. Jag gifte mig bara för mammas skull det var hon som ville ha barnbarn. Du har förstört mitt liv. Aldrig kommer jag förlåta dig.
Vissa kommentarer var klart onödiga. Men Majken bestämde sig ändå för att stanna hos honom.
***
Tiden gick, men inget blev bättre. Sigvard låg kvar dag ut och dag in, han knaprade knappt i sig vatten och skyllde nu på magkatarren som gjorde livet surt.
Apatin växte, aptiten försvann helt, till slut kunde han inte ens ta sig ur sängen. Och då skickade han in skilsmässopapperen. Så var det med den saken.
Majken grät sig igenom dagarna.
Hon försökte krama och trösta honom, men Sigvard viftade bort henne som en geting, och mumlade att så fort han blev frisk skulle han kasta ut henne. Och visst hade hon förstört hans liv.
***
Grejen var att Majken inte kunde dra hon hade ingenstans att ta vägen.
Hennes egen mamma hade gift om sig med en man långt nere i Skåne så fort hon kunnat sälja huset hemma i Hälsingland, tog pengarna och stack och lämnade Majken utan någonstans att landa om livet med Sigvard sprack.
Det var liksom upplagt för dålig stämning.
***
En dag tog maten helt slut. Majken rotade fram de sista havregrynen, kokade ett sista ägg (nyplockat under sin favorithöna), gjorde tunn gröt till Sigvard och mosa äggulan så han åt det med sked.
Livet var så orättvist: hon kunde ju hållit på så här och matat sin egen lilla bebis (om hon inte burit tunga vattenhinkar och vedträn och gjort allt själv), men fick istället strila gröt till en ex-make som knappt såg på henne mer.
Jag går till torget, marknaden är i stan. Får försöka sälja hönan eller byta mot mat.
Sigvard låg med döda fisken-blick i taket.
Varför sälja henne? Koka soppa på hönan, jag vill ha riktig buljong, det är bara gröt jämt.
Majken drog i sin klänning (samma silkiga, slanka skapelse hon både tagit studenten och gift sig i, nu tvättad fler gånger än rimligt).
Jag kan inte slakta henne, du vet ju det. Hon kanske går att byta mot något, eller sälja. Kunde lämnat henne till grannarna som de andra, men Pärla springer ju alltid tillbaka till mig
Pärla du ger verkligen varje höna namn? Löjligt, vad väntar man sig av dig… muttrade Sigvard.
Majken bet sig i läppen och tittade bort.
Ska du ändå till torget, ta med några krukor och kanske någon av mina tavlor? Kanske köper någon?
Hon försökte slingra sig.
Ska du verkligen sälja dem, du som tycker så mycket om dem?
TA DEM BARA! gnällde Sigvard.
Majken slängde två visselpipor som såg ut som fåglar och en övergödd spargris av lera i tygväskan sedan rusade hon ut så Sigvard inte hann trycka på henne ännu fler tavlor.
Sanningen: det var pinsamt nog med krukorna tavlorna ville man inte visa ens på loppis.
***
Det var stekhett ute. Trots tunn klänning rann svetten, lugg och kinder var blanka och håret klibbade fast mot pannan.
Det var festtorget. Majken kunde inte minnas när hon gått på marknad sist, och nu såg hon folk i bästa sommarkläder gå runt bland stånden. Hon sniffade i luften på goda grilldofter, såg barn med godis och hörde musiken spela.
Hon närmade sig sista ståndet, snuddade med handen vid hönan i väskan och klappade henne.
Sanningen: det gjorde lite ont att skiljas från Pärla. Hon var nästan som en hund en gång hade Majken vårdat henne för bruten fot, och efter det linkade Pärla efter Majken varje gång hon klev ut i gården.
Den här gången stack hon näbben nyfiket mot marknadsstöket.
***
En dam ropade åt Majken:
Kom och kika på smycken, flicka lilla! Har allt från stål till silver och guld!
Nej tack, jag säljer bara en höna idag. En riktig supervärpare, sa Majken så trevligt hon kunde.
Tjaa, vad ska jag med en höna till
Men bredvid stod en ung man, han blev alert direkt.
Få se hönan!
Här! sa Majken och gav honom Pärla, hjärtat dunkade.
Vad vill du ha för henne? Så billigt Vad är haken?
Hon haltar lite men är världens snällaste värpare.
Jag tar henne! Och de där?
Han nickade mot krukorna och spargrisen Majken höll.
Handgjorda! Blir billigt, jag behöver pengarna, sa Majken andfått.
Äh, jag köper rubbet! Älskar konstiga grejer.
Damen i smyckesståndet fnös:
Men Dennis! Ska du leka med lergubbar eller hjälpa din bror vid grillen?
Majken blev rädd.
Va, grillar du kyckling? Jag ångrar mig! Du får inte göra gryta på min Pärla!
Dennis skrattade, undvek henne med hönan.
Slappna av! Min morsa samlar hönor, hon får henne! Du kan komma och hälsa på Pärla när du vill!
***
På väg hem stannade en bil. Dennis stack ut huvudet.
Du, har ni mer lergubbar hemma? Jag köper gärna fler, går alltid åt som presenter!
Majken kisade mot solen och log:
Vi har massor av sånt skräp hemma! Det ordnar sig!
***
Sigvard låg kvar i sängen när Majken kom hem.
Vem var det som pratade där ute? Ta hit vatten!
Dennis sneglade på tavlorna men försökte vara artig.
Wow Vem har målat detta? Du? frågade han Majken.
JAG! Avbröt Sigvard, studsade upp. Barn kladdar. Jag MÅLAR!
Han hoppade närmare och sneglade snett mot Dennis:
Vad är det med mina tavlor då?
Jag gillar dem. Jag vill köpa. Och skulpturerna?
Allihop är mina! hojtade Sigvard, knuffade undan Majken. Allt här inne är mitt!
Intressant stil har ni, svarade Dennis, och kastade samtidigt långa, snälla blickar på Majken.
Och medan Sigvard höll låda om sitt mästerskap, smålog Dennis mot Majken och hon rodnade.
Epilog
Majken blev smått chockad över underverket att Sigvard plötsligt var frisk.
Tydligen var han aldrig särskilt sjuk. Så fort någon visade intresse för hans skapelser blev han pigg som en lärka.
Dennis, som kom varje dag, köpte en tavla här, en lergubbe där. När konsten tog slut köpte han ändå nya när Sigvard slet fram dem ur ateljén.
Fast anledningen var inte konsten utan Majken.
Varje gång Dennis försvann från trappan stannade han länge och pratade med Majken. Snart uppstod vänskap, snart blev det kärlek.
Till slut plockade Dennis det han verkligen ville ha från Sigvard Majken själv.
Han brände tavlor i pannan, stoppade lergubbarna i en säck (med motvillig entusiasm), och såg fram emot kvällen då han kunde se Majkens leende igen.
Han hade lagt märke till henne från första sekund där på torget, i den där tunna slitna klänningen.
Han hade hört hur illa hon hade det med sin självutnämnda konstnär.
Så han kom, köpte och vann.
***
Sigvard fattade ingenting till en början. När Dennis försvann och tog med sig Majken blev det verkligen tomt. Han fick veta att paret gift sig, och kände för första gången riktig sorg: man förstår först vad man förlorat när lilla Majken plötsligt var borta.
Sådana som hon växer inte på träd. Majken tålde inte bara allt, hon tyckte till och med synd om honom. Vem skulle nu trösta honom när äggen tagit slut och värken sätter in?
Ingen alls.
Det, insåg han, var hans största förlust.
