Sjuksköterska åt min fru
Vad menar du? Linnea tyckte att hon måste ha hört fel. Vart ska jag flytta? Varför? Till vad?
Snälla, kan vi slippa de här scenerna nu? sa Edvard och rynkade på näsan. Vad är det som är oklart? Du har ingen att ta hand om längre. Vart du tar vägen spelar ingen roll för mig.
Edvard, vad säger du? Vi skulle ju gifta oss
Det har du hittat på själv. Jag lovade aldrig något sådant.
Vid 32 års ålder bestämde jag, Linnea, mig för att helt ändra mitt liv och lämna den lilla byn jag växt upp i.
Vad fanns kvar för mig där? Lyssna på min mammas eviga gnäll?
Hon hade aldrig slutat förebrå mig för skilsmässan. Hur kunde jag tappa taget om min man?
Men den där Johan var ändå inte värd ett vänligt ord en dagdrivare och en opålitlig typ! Hur kunde jag ens gifta mig med honom för åtta år sen?
Skilsmässan kändes faktiskt som en lättnad, det var som att äntligen kunna andas fritt igen.
Det var bara mamma som aldrig slutade älta. Och så var det ständiga tjafset om pengar, som det alltid saknades av.
Så jag skulle till Västerås och börja om där, det var bestämt!
Min gamla skolkompis, Sofie, hade klarat sig bra varit gift med en äldre änka i fem år nu.
Visst, Anders var 16 år äldre och ingen direkt skönhet, men han hade både bostadsrätt och trygg ekonomi.
Jag är minsann inte sämre än Sofie!
Äntligen, Linnea! Du har vaknat! skrattade Sofie. Packa ihop, du kan bo hos oss till att börja med, så fixar vi jobb också.
Blir Anders inte störd av det? frågade jag tveksamt.
Nej, snälla du! Han gör vad jag säger! Oroa dig inte vi klarar oss alltid!
Men jag stannade inte länge hos Sofie.
Några veckor bodde jag där, tjänade ihop de första kronorna, och hyrde sedan ett eget rum.
Och redan ett par månader senare hade jag otrolig tur.
Hur kan en sådan kvinna behöva sälja på torget? sa Edvard Berg, en stammis, medkännande när han handlade.
De återkommande kunderna kände jag snart vid namn.
Kallt, hungrigt, och det passar mig inte riktigt heller.
Vad ska man göra? svarade jag och ryckte på axlarna. Man måste ju försörja sig.
Jag kunde inte låta bli att flirta lite:
Eller har du ett bättre förslag?
Edvard såg inte ut som min drömman direkt. Säkert 20 år äldre än jag, lite trind, med begynnande flint och vassa ögon.
Alltid noggrann med grönsakerna, betalade exakt, och var klädd i bra kläder körde fin bil, ingen luffare alls.
Han hade dock vigselring på handen, så som man betraktar en blivande make såg jag aldrig honom.
Du verkar ansvarsfull, pålitlig och ordningsam, Edvard gick direkt över till att använda “du” istället för “ni”. Har du nånsin tagit hand om sjuka?
Jo, grannkärringen hade jag hand om. Hon fick stroke och hennes barn bodde långt bort och orkade inte ta hand om henne. Så de frågade mig.
Perfekt! Han såg ledsen ut. Min fru, Ingrid, har drabbats av stroke nu med. Läkaren har sagt att det är små chanser att hon kryar på sig. Jag har tagit hem henne, men jag hinner inte ta hand om henne. Hjälper du mig? Jag betalar ordentligt.
Jag tvekade inte länge. Det var ändå bättre att vara inne i en varm lägenhet, även om det betydde att tömma potta och ta hand om någon sjuk, än att stå ute i kylan och sälja grönsaker i tio timmar om dagen!
Dessutom erbjöd Edvard att jag skulle bo hos dem, utan att betala hyra.
De har tre rum för sig själva! Plats nog för en femmannafotbollsmatch! berättade jag glatt till Sofie. De har inga barn.
Ingrids mamma, Solveig, var fortfarande kokett vid 68 års ålder. Hon hade nyligen gift om sig och ägnade sig mest åt sin nya man. Ingen annan ville ta hand om Ingrid.
Är hon så sjuk, då?
Ja, gumman har otur ligger mest och kan bara mumla. Kommer nog aldrig tillbaka.
Och du, tycker du det är bra? Sofie såg misstänksamt på mig.
Inte är jag glad, svarade jag och såg bort, men sen är Edvard fri, tänkte jag
Har du blivit tokig, Linnea? Ska du hoppas på att någon ska dö för din egen vinning? Bara för en lägenhets skull?!
Jag önskar inget illa, men jag tänkte inte heller missa min chans! Det är lätt för dig att prata du har det så bra!
Vi blev ordentligt osams, så det dröjde ett halvår innan jag vågade nämna att jag och Edvard blivit mer än bara husfolk.
Vi kunde knappast vara ifrån varandra, men såklart han skulle aldrig lämna sin fru, så vi fick vara älskare i hemlighet.
Så ni lever och myser här, medan hans sjuka fru ligger i nästa rum? sa Sofie med grimas. Inser du inte hur fel det här är? Eller bländar hans pengar dig så fullständigt om han nu ens har några?
Väntar mig aldrig någon snällhet av dig! blev jag sårad.
Vi slutade höras ännu en gång. Men jag kände mig inte direkt skyldig (kanske innerst inne, lite).
Alla är så heliga! Den mätta förstår aldrig den hungriga så säger vi här också. Inget att göra klarar mig gott utan vänskapen.
Jag skötte Ingrid med omtanke och flit. Och när jag och Edvard inledde vår relation tog jag också över resten av hushållet.
En man ska inte bara bli nöjd i sängen han ska få god mat, skjortorna tvättade och strykta, golven rena så han slipper damm.
Jag tyckte minsann han var nöjd, och jag själv trivdes också.
Jag missade nästan att han slutat betala för mitt arbete. Vi var ju ändå nästan som gifta nu!
Han gav pengar till mat och hushåll, och jag fick dra ut på slanten för att hinna med allt.
Som arbetsledare tjänade han riktigt bra. Men visst, det där fick vi ordna när vi gift oss.
Med tiden blev passionen svalare och Edvard kom oftare sent hem, men jag skyllde på att han var trött av att ha en sjuk fru.
Vad han blev så trött av, när han knappt hälsade på i hennes rum en gång per dag, fattade jag aldrig, men jag tyckte ändå synd om honom.
Även om det var väntat, grät jag när Ingrid gick bort.
Jag hade trots allt vigt ett och ett halvt år åt den sjuka kvinnan den tiden fick jag aldrig tillbaka. Jag fick också ta hand om hela begravningen Edvard var så förtvivlad att han inte orkade.
Pengarna till begravningen räckte knappt, men jag fick det ändå anständigt och värdigt. Ingen kunde säga ett ont ord.
Till och med grannarna, som sneglat snett på mig efter min affär med Edvard allt sprids ju i ett svenskt hus! nickade gillande på begravningen. Svärmor Solveig var också nöjd.
Och visst var det nu jag minst av allt väntade mig Edvards besked.
Som du förstår har jag inte längre någon nytta av dig här. Jag ger dig en vecka att flytta ut, var han torr på tionde dagen efter begravningen.
Vad menar du? Jag tyckte jag hörde fel. Vart ska jag? Varför? Vad har jag gjort?
Snälla, inga scener nu, suckade älskaren. Det finns ingen att ta hand om längre. Vart du tar vägen är inte min sak.
Edvard, vi skulle ju gifta oss, minns du inte?..
Du har hittat på det själv. Jag lovade aldrig något sådant.
Nästa morgon, efter en sömnlös natt, försökte jag prata med honom igen, men han upprepade bara sina ord och bad mig skynda på med flytten.
Min fästmö vill renovera innan bröllopet, sa han rakt ut.
Fästmö? Vem är det?
Inte din sak.
Jaså, inte min sak? Okej, då flyttar jag, men du ska betala för det jobb jag gjort. Ja! Och stirra inte sådär!
Du lovade 40 000 kronor i månaden. Jag har bara fått det två gånger. Resterande blir 640 000 kronor.
Vad snabbt du räknar! flinade han. Du kan ju sluta drömma
Och för hushållstjänster kommer du också få betala! Okej, vi gör det enkelt betala en miljon så är vi kvitt!
Annars då? Ska du gå till domstol? Du har ju inget avtal.
Jag berättar för Solveig, svarade jag lugnt. Det var ändå hon som köpte lägenheten åt er.
Tro mig berättar jag, så förlorar du jobbet på köpet. Du känner din svärmor bättre än jag.
Edvard höll masken, men fick blekt ansikte.
Vem tror på dig? Du försöker bara skrämmas. Och du jag vill inte se dig längre, ut härifrån nu!
Du har tre dagar på dig, älskling. Betalar du inte en miljon blir det ett riktigt kaos, sa jag, packade ihop mina saker och flyttade till ett vandrarhem. Några sparade slantar hade jag ändå.
Fjärde dagen, när jag inte fått svar, gick jag tillbaka till lägenheten. Som tur var fanns Solveig där just då.
Jag förstod av Edvards ansiktsuttryck att han aldrig tänkte betala så jag berättade allting för svärmor direkt.
Hon ljuger! Pratar i nattmössan! Lita inte på henne! ropade Edvard högljutt.
Jo, nog har jag hört ett och annat på begravningen, men inte trodde jag det. Nu vet jag. Och du, Edvard, hoppas du inte glömt att lägenheten står på mig?
Edvard blev stum.
Så här är det. Jag vill inte se dig här om en vecka. Nej, på tre dagar får detta vara tomt.
Solveig gick mot dörren, men stannade bredvid mig.
Och du, Linnea, vad väntar du på? Inget pris till dig heller. Stick!
Jag rusade ut med hjärtat i halsgropen. Några pengar lär jag aldrig se. Det är bara att leta nytt jobb kanske tillbaka ut till torget igen. Där finns det alltid något att göra.
Slutligen har jag förstått i livet är det bäst att lita till sig själv, för ingen annan har ansvar för min lycka. Och magkänsla är ofta klokare än både drömmar och tomma löften.
