Bitterljuv lycka – Varför duger inte den här tjejen åt dig? Hon är en bra flicka. Ordentlig, renlig, pluggar, älskar dig, sade Lena Ingvarsdotter förebrående till sin son. “Mamma, jag klarar det själv…” satte Dennis punkt för samtalet. Lena Ingvarsdotter gick ut ur rummet. “Han ska alltid välja och vraka… Snart är han fyrtio och har fortfarande inte hittat rätt. Ingen duger…,” suckade hon djupt. “Kom nu och ät, Dennis,” ropade hon från köket. Dennis dök genast upp och började njuta av mammas ärtsoppa. “Tack, mammi. Alltid lika gott.” “Det där borde du säga till din fru, inte till mig,” muttrade Lena som fortfarande inte var nöjd. “Mamma…” sa Dennis och svepte sitt saftglas. “Vänta, pojken min. Jag kom just att tänka på något. En gång gick jag till sierskan. Hon sa direkt: – Din son får en bitterljuv lycka.” “Åh mamma, tro inte på sånt,” log Dennis. …Under olika perioder i livet hade Dennis diverse kärlekar, lyckade som misslyckade… …Ina var smart, bildad och vis för sin ålder. Hon gav råd till Dennis, som var nio år äldre. Först gillade han det, men började snart se Ina mer som en vän – inte mer. Allt kändes platt. De gjorde slut. Paulina hade en åttaårig son. Dennis lyckades aldrig knyta någon kontakt med honom, trots att han gillade Paulina. Hon var vacker men hade väldigt bestämd vilja. Bråk uppstod över småsaker. Kanske saknades lugn och stabilitet. Vera var idealet. Sådana kvinnor växer inte på träd… Dennis var redo att gifta sig, att skaffa barn, men kom hem från en affärsresa och fann Vera i sängen med sin gamla klasskamrat. Så klassiskt. Dennis flyttade hem till mamma och svor åt all romantik. “Blir väl singel resten av livet. Starkaste familjen – en man ensam,” skämtade han. “Måste väl finnas någon för dig, pojken min…” Men så dök ödet plötsligt upp. Dennis tog tåget på jobbresa. Lade sig på sin undre bädd. In kom en kvinna: “Ursäkta, kan vi byta plats? Kan jag få din undre bädd?” “Inga problem,” sa Dennis. Han granskade henne noga, men det var inget särskilt. Ändå slog hjärtat ett extra slag. “Kanske är hon just den…” Senare blev de sittande tillsammans. “Larissa,” presenterade hon sig. “Dennis. Trevligt, Larissa.” De samtalade hela kvällen och det kändes oväntat lätt och bekvämt. De bytte nummer. Efter ett par veckor ringde Dennis och det satte fart… Möten, kyssar, löften… För första gången förstod Dennis inte hur han kunnat leva utan denna kvinna. Fyrtio år, och nu så – inga gränser, ingen återvändo… Larissa gav honom ren kärlek, omsorg, förståelse. Efter tre månader friade Dennis. “Lara, jag är sju år äldre än du. Har tre barn. Vi bor i en studentlägenhet,” sa Larissa ärligt. “Jag har sett dina barn. Ni kan bo hos mig. Allt är bestämt. Jag älskar dig, hela dig. Du är min sista och oväntade kvinna,” sa Dennis och kysste henne. “Okej, Dennis. Låt oss försöka,” sa Larissa generat. “Inte försöka, Lara. Vi ska vara tillsammans – för alltid,” tog Dennis hennes hand, “För alltid.” Lena Ingvarsdotter hörde hans beslut och sa bara: “Det har du då valt… En så vanlig kvinna…” Nio månader senare fick paret en liten solstråle – en dotter. Dennis var både lycklig och orolig för Larissa – att hon skulle orka. Ett barn med särskilda behov är svårt. Nu är deras dotter åtta år och hela familjen älskar flickan. Dennis dyrkar Larissa. Bitterljuv lycka – men ändå lycka…

BITTERSÖTT LYCKA

Vad är det egentligen med den där tjejen som du inte tycker om? Hon är ju verkligen trevlig. Blyg, ordningsam, pluggar, och uppenbarligen förälskad i dig, sa mamma Eva Sällström och såg förebrående på mig.

Mamma, jag klarar det själv svarade jag och markerade tydligt att diskussionen var över.

Eva suckade och gick ut ur vardagsrummet.

Klarar det själv Hur många kvinnor har han inte haft nu? Gubben fyller snart fyrtio, och ändå har han inte hittat någon han vill ha. Alltid är det något som inte passar tänkte hon tungt för sig själv.

Kom och ät nu, min son, ropade hon från köket.

Jag hörde genast och satte mig vid bordet, där jag tog för mig av hennes hemlagade köttbullar med potatismos och lingonsylt.

Tack mamma, det är alltid lika gott.

Det där borde du säga till din fru, inte mig, snäste hon och kunde inte riktigt släppa ämnet.

Mamma svarade jag lite trött och drack upp saften innan jag reste mig.

Vänta lite. Jag kom just att tänka på en sak. En gång var jag hos en spådam. Så fort jag kom in sa hon: Din son kommer ha en bittersöt lycka.

Åh mamma, sluta tro på sådant där, log jag, halvt på skämt.

Genom åren har det funnits både mer och mindre älskvärda kvinnor i mitt liv.

Agnetas intelligens och klokhet imponerade på mig först, trots hennes nio år äldre än mig. Hon kunde alltid komma med goda råd och såg igenom mina fasader. Först trivdes jag i att luta mig på henne, men sedan blev det som att ha en storesyster. Inget mer än så. Allt blev färglöst. Vi gick skilda vägar.

Karin hade en son på åtta år som jag aldrig lyckades komma riktigt nära, fastän jag påstod mig älska henne. Karin var vacker och hade ett hett temperament aldrig någon ro. Efter varje bråk var det presenter som gällde som kompensation. Så konstiga, barnsliga bråk. Något viktigt saknades nog förmodligen tryggheten, stabiliteten.

Lillan var som tagen ur en roman perfekt. Jag var nära att fria. Hon var prydlig, ren, sansad man var liksom tvungen att ha vita handskar på sig runt henne. Jag flyttade till och med in till hennes lägenhet, redo att skaffa flera barn tillsammans.

Men allt tog slut när jag kom hem från en arbetsresa och fann henne i sängen med en gammal klasskamrat. Klassiker.

Jag flyttade tillbaka till mamma och bestämde att nu fick det vara nog med romansandet.

Jag blir ensamvarg. Faktiskt en bra lösning. Starkaste familjen är en enmansfamilj, brukade jag skoja bittert till mamma.

Eva skakade på huvudet och suckade:

Men ska du aldrig hitta lyckan, pojk…

Fast ödet ville annat. När min arbetsgivare skickade mig till Göteborg hamnade jag återigen på SJ:s nattåg. Hade bokat en undre bädd när en kvinna steg in och sa:

Ursäkta, men skulle vi kunna byta plats? Skulle jag kunna få din nedre bädd? Om det går bra, såklart.

Såklart, svarade jag och slängde min väska på övre bädden.

Jag kastade en hastig blick inget särskilt, men hjärtat slog till. Kanske är du mitt öde, tänkte jag.

Efter en kort lur väckte hon mig vänligt:

Vad bra att du är vaken. Sätt dig gärna här vid bordet, jag har kaffe och kanelsnäcka om du vill smaka.

Vi började prata. Hon hette Majken.

Johan, trevligt Majken, svarade jag.

Samtalet flöt på. Med Majken kändes allt självklart. Ingen stress, inga försök att imponera jag kunde bara vara, som om vi alltid känt varann. Våra nummer bytte vi ut för säkerhets skull.

Två veckor senare ville jag höra Majkens röst. Och där satte karusellen igång

Träffar, kyssar, löften. Det blev uppenbart jag nästan förstod inte hur jag levt utan henne i fyrtio år.

Alla tidigare kvinnor kunde jag släppa snabbt, men nu var det som om allting saknade gränser. Jag ville bara dela livet fullt ut med Majken.

Hon gav mig ren kärlek, riktig omsorg och förståelse. Tre månader efter att vi träffats frågade jag om hon ville dela livet med mig.

Johan, jag är sju år äldre än du. Jag har tre barn. Vi bor i ett litet kollektiv, svarade Majken ärligt. Hon ville inte mörka något.

Och du är änka. Majken, jag vet allt det där. Och jag har träffat dina barn. Allihop flyttar in till mig. Jag har redan bestämt mig. Jag älskar varenda cell i din kropp. Du är min sista och min största kärlek, sa jag och kysste henne.

Okay, Johan vi försöker, rodnade Majken.

Vi försöker inte, sa jag och tog hennes hand, vi ska vara tillsammans för alltid. Hör du? För alltid.

När mamma fick höra om det suckade hon bara:

Du har då valt dig Den mest försiktiga

Nio månader senare föddes vår lilla dotter. Vårt solsken.

Jag var lycklig, men orolig för Majken alla dessa prövningar. Ett särskilt barn kräver så mycket.

Nu är vår Lisa åtta år. Alla älskar henne. Jag dyrkar Majken.

Det är bitterljuvt men det är lycka.

Jag har lärt mig att den bästa lyckan inte alltid ser ut som man tror. Man måste våga öppna dörren för det oväntade. Och älska med hela hjärtat, trots allt.