Mamma tycker att Irma är svag, fick Anders till slut fram. Hon menar att hon måste hjälpa henne mer, eftersom hon inte har någon man.
Och vi… vi har det liksom stabilt
Stabilt? Vera vände sig häftigt om. Anders, jag har gått upp femton kilo efter förlossningen.
Min rygg håller på att gå av, knäna värker konstant.
Läkaren sa antingen börjar jag ta tag i min hälsa eller så kan jag inte bära Emil om ett år.
Jag behöver träna. Två gånger i veckan, en och en halv timme åt gången.
Du jobbar jämt, tiderna ändras hela tiden. Vem ska jag be passa vår son?
Din mamma vill inte vara med sitt barnbarn, hon har ju ett barnbarn till!
Anders sa inget.
Vem då, egentligen?
Vera lutade pannan mot den kyliga rutan och såg ut på hur svärmoderns gamla blå Volvo långsamt rullade ut från innergården.
De röda bakljusen blinkade till och försvann bakom hörnet.
I köket tickade väggen iväg mot prick sju.
Solveig hade varit där exakt fyrtiofem minuter.
I vardagsrummet försökte Anders roa deras ettåriga son.
Lille Emil snurrade fascinerat hjulet på sin plastlastbil och kastade då och då ett öga mot dörren som just stängts om farmor.
Har hon gått? Anders stack in huvudet i köket och masserade nacken.
Hon har flygit, svarade Vera torrt utan att vända sig. Hon sa att Emil redan gnäller av trötthet och hon vill inte förstöra hans rutiner.
Han pep ju faktiskt till två gånger när hon tog honom i famnen, försökte Anders le men det blev snett.
Han pep för att han inte känner igen henne. Vi har inte sett henne på tre veckor. Tre!
Vera vände sig abrupt från fönstret och började ställa in smutsiga koppar i diskhon.
Men sluta nu, Vera, Anders kom fram bakom henne och försökte lägga armarna om hennes midja, men hon vek undan skickligt och grep efter disktrasan. Mamma har bara fastnat för Lovisa.
Hon är ju äldre, fyra år redan, det blir ju enklare.
Det är inte enklare, Anders. Det är intressantare för din mamma.
Lovisa är Irmas dotter. Och Irma är favoritdottern.
Och vi vi får väl liksom… nöja oss.
Förra fredagen var det på pricken samma sak igen.
Solveig tittade in en minut, gav Emil en billig plastskallra och började direkt spana mot dörren.
Anders hann knappt börja prata om att han måste ut på jobb på lördagen och att det vore toppen om mamma kunde passa Emil ett par timmar så Vera kunde hinna till apoteket och butiken.
Oj, Anders, det går bara inte! utbrast Solveig. Vi ska till dockteatern med Lovisa, och efteråt ska Irma lämna henne hos mig över hela helgen.
Den stackars flickan sliter så på jobbet, hon behöver ordna sitt sociala liv.
Anders syster uppfostrade sin dotter själv, men det där själv var högst relativt.
Medan Irma sökte sig själv och bytte pojkvänner, bodde Lovisa veckovis hos mormor.
Mormor hämtade henne från förskolan, följde henne till dans, köpte dyra overaller och kunde namnet på varenda docka i barnrummet.
Har du sett hennes status? Vera nickade mot mobiltelefonen på köksbordet. Kolla vad din mamma har lagt upp.
Motvilligt tog Anders mobilen, svepte med fingret.
Bilder i hast: Lovisa äter glass, farmor gungar henne i lekparken, de två pysslar med lera på lördagskvällen.
Texten: Mitt största lycka, min glädje.
Hon var där hela helgen, Vera svalde tårarna. Här tio minuter! Och där… idyll.
Anders, Emil är bara ett år. Han är hennes barnbarn. Din son. Varför behandlar hon honom så här?
Anders var tyst det fanns inget svar.
Han tänkte oväntat på hur hans mamma en natt förra månaden ringt i panik för att kökskranen läckte och han, mitt i natten, kört tvärs genom halva Malmö för att fixa det.
Han mindes också när han betalade av ett sms-lån för henne, som hon tagit för att köpa Irma en ny iPhone i födelsedagspresent.
Han såg framför sig hur han varje helg i maj slet på kolonilotten medan systern och Lovisa solade i hängmattan.
Vi försöker igen, mumlade Anders osäkert. Jag pratar med henne. Förklarar att det handlar om hälsa, inte lyx.
Vera svarade inte. Hon visste redan det skulle inte leda någonstans.
***
Samtalet kom på tisdag kväll.
Anders satte på högtalaren så att Vera skulle höra allt.
Hej mamma! Jo, det är så att…
Vera måste börja på gym för hälsans skull. Ryggen är dålig…
Men Anders, vilket gym? Solveigs röst lät överdrivet pigg och i bakgrunden hördes Lovisas skratt. Hon får väl göra gympa hemma.
Mindre bullar så slipper hon ryggbesvär.
Mamma, vi har inget att diskutera. Läkaren har ordinerat träning och massage.
Kan du passa Emil på tisdagar och torsdagar från sex till åtta? Jag hämtar dig.
Det blev tyst.
Andres, du vet ju hur mitt schema är. Jag hämtar Lovisa vid fem på förskolan. Sedan har vi aktiviteter och efter det ska vi ut och gå i folkparken.
Irma jobbar sent, hon räknar med mig.
Jag kan inte bara lämna barnbarnet för att din Vera ska hoppa omkring på gym.
Mamma, Emil är också ditt barnbarn. Han behöver också din tid. Du ser honom en gång i månaden!
Börja inte nu. Lovisa är en flicka, hon dras till mig, hon älskar mig.
Och Emil är så liten, han fattar inget. När han blir större kan vi ses mer.
Nu måste vi måla färdigt.
Hej då.
Anders la långsamt ner telefonen på bordet.
Hörde du det där? Alltså vår son måste förtjäna hennes uppmärksamhet?
Måste bli stor nog för att farmor ska vilja träffa honom?
Anders, jag visste att hon skulle säga så.
Jag visste från dagen vi kom hem från BB, när hon var två timmar försenad för att hon måste köpa nya strumpbyxor åt Lovisa!
Anders, jag bryr mig inte om vad hon tycker om mig. Det gör inget om hon tycker jag är lat eller tjock.
Men Emil… han kommer att fråga: Mamma, varför är farmor Solveig alltid med Lovisa men aldrig med mig?
Vad ska jag säga då? Att hans faster är älsklingsdottern men hans pappa bara är plånbok och gratis hantverkare åt sin egen mamma?
Anders började gå fram och tillbaka i köket. Efter tio varv stannade han tvärt och sa:
Du minns att vi pratade om att renovera hennes kök?
Vera nickade.
I ett halvår hade de sparat ihop pengar, för att kunna överraska Solveig på hennes 60-årsdag.
Anders hade redan kikat ut ett kök, pratat med snickare, fixat rabatt.
Beloppet räckte nästan precis till ett bra årskort på Malmös finaste gym med pool och personlig tränare åt Vera.
Det blir ingen renovering, sa Anders bestämt. I morgon avbokar jag allt.
Är du allvarlig? Vera stirrade på honom med stora ögon.
Helt. Om min mamma bara har tid och ork för ett barnbarn då har hon också kraft att ta hand om sina kranar och problem själv.
Får be Irma om hjälp. Låt henne skruva kranar, åka till landet med potatis och betala av lån.
Vi anställer barnvakt åt dig de timmar du tränar.
***
Nästa morgon ringde Solveig själv.
Anders, du hade ju sagt att du kan komma och kolla på fläkten i veckan? Den krånglar rejält, det ryker i hela lägenheten. Och Lovisa frågar efter sin farbror jämt!
Anders satt på kontoret, blundade.
Förr hade han försökt hinna till byggvaruhuset och allting på en gång.
Men nu…
Mamma, jag kommer inte, svarade han lugnt.
Vadå inte kommer? mamman snörpte genast på rösten. Men fläkten? Jag kvävs ju!
Be Irma. Eller hennes nye kille.
Jag har fullt med saker nu vi har beslutat att prioritera Veras hälsa, så min minsta minut går åt till att vara med Emil.
För den där bagatellen? Solveig fnös. Ska du strunta i din mor för din frus nycker?
Jag struntar inte i någonting. Jag sätter bara gränser. Precis så som du gör.
Du prioriterar Lovisa och Irma. Jag prioriterar Emil och Vera.
Det är rättvist.
Ska du snacka emot din egen mor!? mamma häpnade. Jag har gjort allt för dig! Jag har format dig till människa!
Och du gör så här mot mig!?
Vad betyder allt, mamma? sa Anders lugnt. Hjälpte Irma med mina pengar?
Lät henne vila medan jag grävde på lotten åt dig?
Och förresten, köket vi tänkt ge dig… Vi har ändrat oss och tar pengarna till familjen istället. Vi behöver barnvakt farmor är ju för upptagen för sitt barnbarn.
Tre sekunder senare dånade Solveigs röst genom luren:
Hur vågar du! Jag är din mor! Jag har offrat allt för er! Du och din Vera har fördärvat allt!
Lovisa är faderlös och behöver kärlek! Emil har det redan som grädde på moset!
Du tror visst att jag måste älska honom? Mitt hjärta tillhör Lovisa, hon är mitt allra käraste!
Otacksam! Ring mig inte mer! Sätt aldrig din fot här!
Anders avslutade samtalet.
Hans händer darrade, men hjärtat kändes märkligt lätt. Han visste att det här bara var början.
Nu skulle mamma ringa Irma, hon skulle bombardera med arga sms och anklaga dem för snålhet och känslokyla.
Det blev så.
På kvällen mötte Vera honom innanför dörren. Hon visste redan, svärmor hade lämnat ett upprört röstmeddelande på fem minuter där giftig orm var det snällaste.
Är du säker på att vi gör rätt? viskade hon sedan barnen somnat och de åt kvällsmat tillsammans. Det är ju ändå din mamma.
En mamma älskar alla sina barn och barnbarn, Vera. Inte bara några och utnyttjar resten som resurser.
Jag har stått ut länge. Tänkte att det är väl hennes personlighet.
Men när hon sa att din hälsa och Emil inte räknas för att hon har schema med Lovisa
Det räcker. Nu får det vara nog.
**
Bråket pågick länge.
Irma och hennes mamma, som nu inte längre fick pengar som tidigare, ringde och smsade ständigt. De förolämpade, vädjade, hotade och försökte väcka skuldkänslor hos sonen och brodern.
Anders och Vera stod emot, ignorerade samtalen.
Två veckor efter bråket dök Irma upp.
Hon började genast skrika, kallade Anders för fjäskande toffel och krävde att han genast skulle betala mammas räkningar och skicka pengar till mat och medicin.
Anders stängde helt sonika dörren framför henne.
Han var färdig. Han hade fått nog av att vara den duktige sonen.
