Ur spegeln tittade en vacker, trettiofemårig kvinna med sorgsna ögon på Annika. Hon hade ingen aning om vad dagens svenska män egentligen ville ha. Synd att de inte hade någon kurs i det på universitetet. Varför slog hon sig ens blodig för att få högsta betyg?
Annika hade alltid drömt om en egen familj, en kärleksfull make och barn, helst tre stycken. Redan som liten hade hon haft sina föräldrar som förebild ett praktexempel på ett lyckligt äktenskap. Annika hade alltid haft bråttom att gifta sig, som om lyckan annars skulle hinna smita.
Hon träffade sin man, Viktor, redan under studietiden i Uppsala. Han var snygg, sportig, smart, och han charmade alltid hela rummet vid första försöket. De lärde känna varandra på en ganska stökig studentfest, och klickade direkt. Viktor hade flyttat till Uppsala från Karlstad för att läsa, medan Annika bodde kvar hemma hos mamma och pappa.
Efter sex månader gick Viktor ner på knä (bildligt talat det var snarare en halvdan bugning på korridoren) och föreslog att de skulle förlova sig. Annika sa ja. De gifte sig efter examen. Hennes Viktor verkade vara mannen från sagorna omtänksam, rolig och förstående. Han fick jobb som ingenjör på Vattenfall och Annika började på Nordea.
Ett halvår efter bröllopet upptäckte Annika att hon var gravid. Viktor blev allt annat än överlycklig.
Men Annika, hur har det här gått till? Du sa ju att det var lugnt?
Jag vet faktiskt inte, Viktor Annika svarade ärligt, rätt förvirrad över makens besvikna ton. Men spelar det verkligen någon roll? Vi ville ju ändå ha barn. Då är det väl meningen!
Sluta, var inte töntig. Det är inte någon mening, det är ren slarvighet. Vi har precis börjat på våra jobb. Nu är det karriären vi borde tänka på, inte att byta blöjor och förlora sömn.
Annika var nära att börja gråta. Hennes mans reaktion överrumplade henne totalt.
Annika, gumman, sa Viktor och la armen om henne. Vi kanske kan du vet ta och vänta lite? Det är ingen brådska. Vi hinner.
Annika spärrade ögonen i Viktor.
Det där, det är du som får besluta, men våga inte tvinga mig till något. Om du inte vill vara pappa, så är det ditt problem.
Ut genom dörren for Annika och promenerade runt på Uppsalas smågator så länge att stegräknaren la av. Drömmen om en perfekt svensk mönsterfamilj smulades sönder framför hennes ögon.
De pratade knappt på flera dagar. Till slut kom Viktor med svansen mellan benen och bad om ursäkt, sa att han tänkt om och att han faktiskt såg fram emot att bli pappa. Känslan var som när Sverige tar VM-guld. Åtta månader senare föddes lille Anton.
Annika njöt av småbarnslivet. Det var faktiskt inte så illa att plocka upp leksaker, städa lägenheten på Eriksbergsgatan, och laga Viktors favoriträtter. När Anton fyllde tre satte Annika honom på dagis och började jobba heltid igen.
Annika studsade runt som en yster svensk älg, fullkomligt övertygad om att hon nu var världens lyckligaste människa. Kompisarna i vänkretsen verkade faktiskt tro det också. Det var ofta fullt hus hos Annika och Viktor när gamla studiekamrater med familjer dök upp. Men en kväll råkade Annika höra Viktor prata med killarna i köket.
Du, Viktor, du måste ha dragit högsta vinsten! Snygg fru, smart, städar, jobbar, och kan laga köttbullar så man får tårar i ögonen!
Jag håller med, svarade den andra kompisen. Min fru är bara bra på att bränna hål i plånboken och stressa upp mig.
Ja, men det är klart. Jag är ju rätt bra, så inte så konstigt att jag fått den bästa, skrattade Viktor.
Grabbgänget gapskrattade åt sitt genialiska skämt. Deras fruar, däremot, såg det hela i helt annat ljus och missade inte tillfällen att påpeka det för Annika över en kopp kaffe och en halv kanna kanelbullar.
