Efterlängtade barnbarnet
Jag, Birgitta Andersdotter, klarade inte av att sluta ringa till min son Anders, som var ute på ännu en lång resa till sjöss. Men det var förstås ingen täckning där han befann sig. Hur gärna jag än ville få tag på honom, hjälpte det inte att ringa. Han skulle inte svara förrän han kommit i hamn någonstans i Skagen eller Köpenhamn. Och det kunde dröja. Och nu hade det hänt någonting stort.
Jag hade knappt sovit på två nätter, så orolig var jag för mitt barns skull och nu till råga på allt detta.
* * *
Allting började egentligen flera år tidigare, när min Anders fortfarande var kvar i Umeå och tänkte bli it-tekniker istället för sjöman. Då var han redan vuxen men kärlekslivet ville liksom aldrig ta fart. För varje gång han träffade någon ny tjej så var det alltid något jag tyckte var bra, men för honom var de aldrig rätt”. Jag oroade mig och försökte styra för visst ville jag se mitt enda barn hitta lyckan, kanske bilda familj och någon gång få ett barnbarn att gosa med.
Du har ett omöjligt humör, Anders! Alltid något som inte passar. Hur ska någon kvinna kunna leva upp till allt det där?
Jag förstår inte dina klagomål, mamma, sa han. Vill du bara ha en svärdotter, spelar det ingen roll vem det är?
Naturligtvis spelar det roll. Viktigast är att hon älskar dig och är en bra människa, det fattar du väl.
Då blev han alltid tyst och lite avvaktande. Jag förstod ju att han ville mer än jag såg. Men ändå, hur kunde han vara så säker, han som jag fött och tröstat, nu satt han där och trodde sig veta bäst? Vem var egentligen vuxnast han eller jag?
Vad var det för fel på Malin då? brukade jag ivrigt undra.
Jag har redan förklarat, mamma. Låt det vara.
Och Elin?
Det var inte rätt, mamma.
Så där höll det på. Och jag oroade mig.
Allteftersom tiden gick, försvann flickvännerna, men drömmen om Anders och hans familj levde vidare i mig. Sedan bytte han plötsligt bana när en gammal klasskamrat fick in honom på sjöfart. “Det är ju toppen, mamma, sjöfolk har bra lön, vi får det bra”, sa han. Men för mig handlade det inte om pengar, det handlade om gemenskap. Jag ville ha min son hemma, och framför allt: se honom rota sig.
Han var duktig, Anders. Efter första resan renoverade han vår lägenhet här i Sundsvall och efter andra gav han mig ett Visa-kort kopplat till sitt konto.
Så du alltid kan köpa det du behöver, mamma!
Anders, vad ska jag med alla dessa pengar till, barn har jag inga. Allt jag önskar är barnbarn innan jag blir för gammal!
Sluta nu, du är ju inte lastgammal! Ett par år kvar till pensionen har du allt, sa han med ett leende.
Pengarna låg orörda på kortet, jag jobbade kvar på Apoteket Hjärtat och klarade mig bra ändå. “Det får ligga där, så ser han hur sparsam hans gamla mor är”, tänkte jag ibland och log.
Så gick några år, och Anders mellanlandade hemma i hamnen ibland, festade och träffade tjejer utan att blanda in mig. Och när jag frågade, sa han kort:
Det är lika bra, mamma, då slipper du undra varför jag inte gifter mig. Jag har ändå aldrig tänkt gifta mig med de där.
Det gjorde mig ont. Han sa också att jag var för godtrogen. Alltså “snäll men naiv”, vilket stack i mig som en tagg. Klarar han sig bättre i världen än jag?
En kväll såg jag honom på ICA med en tjej jag aldrig träffat, och jag gick förstås fram för att presentera mig. Den här gången blev han så där rosig om kinderna, men presenterade oss till slut ändå.
Hon hette Tuva. Lång, smal, lockigt hår och fina sätt. När jag såg hur hon såg på min son, kände jag att nu kanske lyckan ändå vänt.
Anders och Tuva hade en fin sommar tillsammans och Tuva var hos oss flera gånger. Jag trivdes väldigt bra med henne. Sedan skulle min son ut på sjön igen, och Tuva hördes inte av mer.
Tuva och jag ses inte längre. Och du behöver inte höra av dig till henne, mamma, sa han kort innan han reste.
Jag funderade mycket på vad som hade hänt, men fick inga svar. Och livet gick vidare med ensamhet, oro, och vardagsrutiner på apoteket.
* * *
Ett år senare hade Anders varit hemma två gånger men undvek att tala om Tuva.
Men Anders, vad var det för fel på henne? Hon var ju så rar!
Mamma, det rör bara mig. Jag vill inte att du lägger dig i det där mer.
Swish, så kändes det som om hjärtat gick i bitar.
Snart stack Anders ut på en längre sjöresa igen, och jag fick fortsätta mitt vanliga liv. Tills den dagen då Tuva plötsligt stod framför apoteksdisken med en liten flicka i vagnen.
Jag blev så överraskad och glad att se henne.
Men Tuva! Vad roligt att se dig! Anders berättade ingenting, han bara reste! Får jag fråga vad hände mellan er?
Tuva såg ner på sin dotter.
Det är inte så viktigt, Birgitta, muttrade hon. Jag är inte arg längre. Det är som det är.
Efter ett tag kom hon och handlade några gånger till och vi började prata. Det visade sig att Tuva blivit gravid, men att Anders inte ville ha barn. Han hade sagt till henne att han ändå mest var på sjön, och inte ville ha något fast förhållande.
Han försvann bara, sa hon. Men det är okej nu. Vi klarar oss själva, jag och lilla Elsa.
Jag stirrade andäktigt på det lilla barnet i vagnen. Min son hade alltså en dotter barnbarnet jag längtat efter!
Snart fick jag veta att Tuva hyrde ett litet rum. Hon hade ingen fast anställning och tänkte kanske flytta hem till sina föräldrar i Gävle. Tanken på att förlora min lilla Elsa slet i mig.
Flytta hem till mig, Tuva! Elsa är ju mitt barnbarn! Jag hjälper till med allt och du kan leta jobb. Och Anders skickar ju ändå mer pengar än jag behöver.
Men vad säger Anders då?
Strunta i honom, han ska inte bestämma nu när han betett sig så illa. Han har lämnat sitt barn utan att ens säga ett ord! Jag kan gott ta hand om er, så han får gottgöra genom mig!
Och så blev det. Jag tog Elsa till mitt hjärta och skar ned på mina arbetspass för att hinna vara med henne. Tuva fick jobb, kom hem trött om kvällarna och lämnade oftast Elsa med mig.
Hela dagen bland kunder och gnälliga kollegor, sammanfattade hon ofta.
Gå du och vila, hjärtat, så tar jag kvällsmålet och nattningen!
Anders ledighet närmade sig. Jag försökte föreställa mig mötet, hur jag skulle låta honom stå till svars för allt samtidigt som Tuva blev alltmer orolig.
Vad gör vi om han kräver oss härifrån? Han kanske tror att jag försöker utnyttja dig
Han får säga vad han vill! Jag är faktiskt vuxen och bestämmer över mitt hem, svarade jag.
Men Tuva förberedde sig ändå på att flytta och började packa.
Jag blev arg och sa åt henne att använda betalkortet och köpa det hon behövde. Stackars lilla Elsa, snart visste hon knappt vem sin mamma var.
Två dagar innan Anders skulle komma hem vaknade jag tidigt och smög in till Tuva och Elsa för att se till dem. Men Tuva var borta, bara lilla Elsa sov kvar. Det var olikt henne. Hade hon verkligen gått till jobbet så tidigt?
Jag ställde mig och lagade Anders favoritmat, väntade spänt på hans hemkomst. Så, äntligen, ringde det på dörren.
Anders klev in, stannade till när han såg mig med Elsa i famnen.
Hej mamma. Vems barn är det där? Något har hänt medan jag varit på sjön?
Det är ditt barn. Eller rättare sagt ditt barnbarn! Elsa heter hon.
Han såg ut som om jag slagit honom.
Vad pratar du om? Jag förstår ingenting? Tuva?
Jag berättade allt, hur jag mött Tuva, hur hon berättat att Elsa var hans dotter.
Anders la händerna mot huvudet.
Mamma! Du är alldeles för godtrogen! Det där är inte mitt barn, det har jag länge förstått. Tuva var efter mina pengar! Har hon tagit något från dig?
Nej.
Mamma! Har du kollat dina pengar?
Jag blev osäker. Jag rusade in och granskade allt och insåg till min fasa att Tuva och pengarna var spårlöst försvunna. Alla tecken på henne utom lilla Elsa var borta.
Jag grät. Jag, som varit så naiv! Anders drog mig till sig och sa att vi omedelbart skulle göra en polisanmälan. Det gjorde vi, men Tuva var som bortblåst från hela landet. Tur var ändå att lägenheten aldrig hann skrivas över på Elsa.
Efteråt fick jag stanna hemma från jobbet några månader och ta hand om Elsa medan myndigheterna letade efter hennes mamma. Elsa blev kvar hos mig; hennes mamma räknades som försvunnen och jag fick tillfälligt förordnande som fosterförälder. DNA-testet visade att Elsa inte var Anders dotter, men hon var redan min hjärtegris. Jag bröt ihop men bestämde mig, tillsammans med Anders, att Elsa skulle bli kvar hos oss. Jag återgick till jobbet, fixade barnomsorg och mer praktiskt.
Ett år senare kom Anders hem och med sig hade han en kvinna.
Mamma, låt mig presentera dig för min fru, Klara.
Jag stirrade förstumt åt barnkammaren till.
Klara log varmt.
Jag vet allt, Birgitta. Och jag tycker du är fantastisk som tagit hand om Elsa. Om du vill, vill jag också vara med och ta hand om henne. Anders och jag kommer att adoptera henne tillsammans.
Jag borstade hastigt bort en tår och sken upp.
Det här är lycka på riktigt. Kom in i värmen, flickor och pojkar, nu lagar vi festmiddag hela familjen, tillsammans!
