Bekväma mormödrar
Gunilla Bergström vaknade av skratt. Inte av ett diskret fniss eller ett kvävt småleende, utan ett rungande, ohämmat gapskratt som ekade opassande högt i sjukhussalen det slags skratt hon alltid haft svårt för. Det var hennes sänggranne som skrattade in i telefonen, viftande yvigt med ena handen som om personen på andra sidan kunde se henne.
Men Lisa, du skojar väl? Sa han så? Inför alla?
Gunilla kastade en blick på väckarklockan. Kvart i sju på morgonen. Det var femton minuter kvar tills det var dags att stiga upp. Femton dyrbara minuter som kunde ha tillbringats i stillhet, samla tankarna inför dagens operation.
När Gunilla igår kväll rullades in på salen låg grannen redan där, upptagen med att snabbt skriva på sin mobil. Hälsningen blev kort “God kväll”, “Hej” sen lät de båda tankarna vandra på egna håll. Gunilla uppskattade tystnaden. Men nu rena cirkusen.
Ursäkta, kan ni dämpa er lite? sade Gunilla lågmält men tydligt.
Sänggrannen vände sig om. Ett rundlagd ansikte, grått hårklipp i kort frisyr, och en färgglad pyjamas dekorerad med röda prickar. På sjukhus, ändå!
Oj, Lisa, vi pratar sen, de vill ha det tyst här, sade hon och la undan telefonen med ett leende mot Gunilla. Förlåt! Jag heter Margareta Nilsson. Sov du bra? Jag själv kan inte sova inför operationer, så jag ringer runt till alla.
Gunilla Bergström. Bara för att du inte kan sova betyder inte att ingen annan vill vila.
Men du är ju vaken nu, blinkade Margareta. Jag ska viska. Jag lovar.
Det gjorde hon inte. Innan frukosten hann Margareta ringa två samtal till, rösten blev bara starkare. Gunilla rullade demonstrativt om mot väggen och drog täcket över huvudetmen det hjälpte föga.
Min dotter ringde, förklarade Margareta vid frukosten de inte åt. Hon oroar sig inför min operation. Jag försöker lugna henne på bästa sätt.
Gunilla sa inget. Hennes egen son hade inte ringt. Fast hon förväntade sig inte dethan hade förvarnat om ett viktigt möte tidigt på morgonen. Hon hade själv lärt honom: arbete går alltid först, ansvar och plikt.
Margareta blev först ut till operationen. Hon vinkade glatt i korridoren och ropade något till en sjuksköterska, som skrattade tillbaka. Gunilla tänkte tyst för sig att det vore skönt om hon blev flyttad till en annan sal efteråt.
Ungefär en timme senare hämtades Gunilla. Narkosen brukade hon ta illa vid sig av. Hon vaknade till med illamående och en dov smärta i höger sida. Sjuksköterskan försäkrade att allt gått bra och att det bara var att stå ut. Att stå ut, det kunde Gunilla.
På kvällen, när Gunilla rullades in i salen igen, låg Margareta redan där. Ansiktet askgrått, ögonen slutna, droppet i armen. Tyst. För första gången någonsin, tyst.
Hur är det med dig? frågade Gunilla, fast hon inte hade tänkt sig börja prata.
Margareta slog upp ögonen och log svagt.
Jag lever så länge. Och du?
Detsamma.
De satt tysta. Kvällen mörknade utanför. Droppställningarna klirrade tyst.
Förlåt för imorse, sade Margareta plötsligt. Jag börjar prata oavbrutet när jag är nervös. Jag vet att det är irriterande, men jag kan inte rå för det.
Gunilla ville svara skarpt, men orkade inte. Hon fick bara fram ett:
Det är okej.
Natten blev sömnlös för båda. Det värkte, det bultade. Margareta låg tyst, men Gunilla hörde hur hon vände sig, suckade, en gång kanske till och med grät i kudden.
Morgonen därpå kom läkaren. Kontrollerade stygnen, mätte feber, och sa: “Bra jobbat, allting ser fint ut.” Margareta sträckte genast efter telefonen.
Lisa, hej! Jo, jag mår bra! Och hur går det där hemma? Jaha, har Hannes feber nu igen? Nähä, nu är det över? Ser du, jag sa ju att det inte var så farligt.
Gunilla kunde inte låta bli att lyssna. “Mina” det var barnbarn, förstod hon. Dottern rapporterade.
Hennes egen telefon förblev tyst. Två sms från sonen från kvällen före”Hur går det?” och “Säg till när du har ork”. Hon svarade: “Allt bra”, och la dit en gul, glad emoji. Sonen hade alltid sagt att det såg så torrt ut annars.
Tre timmar senare fick hon svar: “Vad bra! Kram”.
Kommer inte dina och hälsar på? undrade Margareta på eftermiddagen.
Min son jobbar. Bor långt bort. Och det är ingen idéjag klarar mig själv.
Just det, instämde Margareta. Min dotter brukar också säga så “du är vuxen, mamma, du fixar dig själv”. Och varför skulle man komma hit, när allt ändå är lugnt?
Något i Margaretas ton gjorde att Gunilla såg på henne ordentligt. Hon log, men i ögonen fanns inget av glädjen kvar.
Har du många barnbarn?
Tre. Hannes är äldst, åtta. Sen Tilde och Emil, tre och fyra. Margareta fiskade fram telefonen och sa, Vill du se bilder?
Fotovisningen tog tjugo minuter. Barn i sommarstugan, barn på västkusten, barn med tårta. På varje foto syntes Margareta. Hon kramade dem, höll dem i knät, grimaserade. Dottern var aldrig med på bilderna.
Det är hon som fotar, förklarade Margareta. Gillar inte att vara med själv.
Har du dem ofta hos dig?
Jag bor nästan med dem. Dottern jobbar mycket och svärsonen lika så, så… jag hjälper till. Hämtar på förskolan, lagar mat, hjälper till med läxor.
Gunilla nickade. Själv hade hon haft det likadant. Första åren efter barnbarnets födelse hjälpte hon dagligen; senare blev det mer sällan, nu nästan bara någon söndag i månaden. Om det blev av.
Själv har jag bara ett barnbarn. Nio år. Pluggar bra, spelar fotboll.
Ses ni ofta?
Ibland på söndagar. De har mycket att göra. Jag förstår det.
Ja, så är det, Margareta vände sig mot fönstret. Mycket att göra.
De satt tysta. Regnet hängde över hustaken utanför.
På kvällen sa Margareta:
Jag vill inte åka hem.
Gunilla höjde blicken. Margareta satt hopkrupen på sängen, armarna om knäna, blicken ner i golvet.
Jag vill verkligen inte. Har tänkt och tänktvill inte tillbaka.
Varför?
Vad ska jag dit för? Kommer hem, så har Hannes inte klarat läxorna, Tilde är förkyld, Emil har spräckt byxorna. Dottern är på jobbet till sent, svärsonen borta i veckorna. Jag ska tvätta, laga mat, städa. Och ingen säger tack. För det är bara mormor, så klart.
Gunilla var tyst. En klump i halsen.
Förlåt, Margareta torkade ögonen. Jag… blev lite blödig.
Du behöver inte be om ursäkt, sade Gunilla tyst. Efter pensionen såg jag verkligen fram emot att tänka på mig själv. Jag ville gå på teater, på konstutställningar. Gick till och med med i en kurs i franska. Gick två veckor.
Och vad hände?
Min svärdotter fick barn, bad om hjälp. Och jag, som var mormor och ändå ledig, kunde väl bara ställa upp. Det var ju inget krav.
Och sen?
Tre år varje dag. Sen var det förskola, då blev det varannan dag. Sen skola, en gång i veckan. Och nu… Gunilla tystnade. Nu behöver de mig knappt mer. De har anställt en barnflicka. Och jag sitter hemma och väntar på ett samtal. Om de inte glömmer bort.
Margareta nickade.
Min dotter skulle komma till mig i november. Jag putsade huset, bakade bullar. Sen ringde hon mamma, Hannes har simskola, vi hinner inte.
Och hon kom aldrig?
Nej. Bullarna gav jag till grannen.
De satt tysta. Regnet smattrade mot rutan.
Vet du vad som är det svåra? Margareta såg ut genom fönstret. Inte att de inte hälsar på. Utan att jag ändå väntar. Håller mobilen i handen och hoppas de ringer bara för att de längtar, inte för att de behöver hjälp.
Gunilla kände hur det stack bakom ögonen.
Jag väntar också. Varje gång telefonen ringer, hoppas jag att sonen bara vill prata. Men det är alltid något han behöver.
Men vi ställer upp, log Margareta sorgset. För vi är ju mammor.
Ja…
Dagen därpå började omläggningarna. Ont var det för båda. Efteråt låg de tysta, tills Margareta bröt tystnaden.
Jag har alltid trott att min familj var så lycklig. Att jag behövdes, att utan mig gick det inte.
Och nu?
Nu förstår jag att de klarar sig utmärkt utan mig. Dottern klagar inte en enda gång. Hon är till och med piggare än vanligt. Det är bara praktiskt med en gratismormor.
Gunilla satte sig försiktigt upp.
Och jag inser att det är mitt eget fel. Jag har lärt min son att mamma alltid ställer upp, alltid väntar, att mina planer inte räknas men hans gör det.
Jag har också gjort så. Kunde släppa allt när dottern ringde.
Vi har fått dem att tro vi inte har egna liv, sade Gunilla långsamt.
Margareta nickade. Lät tystnaden vila.
Och vad gör vi nu?
Jag vet inte.
Femte dagen klev Gunilla upp ur sängen utan hjälp. Sjätte dagen klarade hon hela korridoren och tillbaka. Margareta släpade sig efter, men hon gav sig inte. De gick i korridoren tillsammans, långsamt, med händerna mot väggen för stöd.
När min man gick bort tappade jag mig själv, berättade Margareta. Dottern sa: “Nu har du barnbarnen att leva för”. Och jag gjorde det. Men det är som att leva åt en sida bara. Jag gör allt för dem, men de tänker på mig när de måste.
Gunilla berättade om sin skilsmässa. För trettio år sedan, när sonen var fem. Hur hon kämpat ensam, pluggat på kvällarna, tagit extra jobb.
Jag trodde att om jag var den perfekta mamman skulle han bli den perfekta sonen. Att om jag gav allt, skulle han vara tacksam.
Men nu har han sitt eget liv ändå, fyllde Margareta i.
Ja. Och det är väl som det ska. Men jag trodde aldrig jag skulle känna mig så ensam.
Inte jag heller.
Sjunde dagen dök sonen upp. Utan förvarning. Gunilla satt och läste när han kom in. Lång, välklädd, med en påse frukt.
Hej mamma! Hur är det? Är det bättre nu?
Det är bättre.
Härligt! Läkaren säger nog hem om tre dagar. Vill du komma hem till oss? Anna säger att gästrummet är ledigt.
Tack, men jag har det bra hemma.
Som du vill. Men ring bara, så hämtar vi dig.
Han stannade kanske tjugo minuter. Pratade om jobbet, om barnbarnet, om en ny bil. Frågade om hon behövde pengar. Lovade komma nästa vecka. Gick sedan fort, nästan lättad.
Margareta låtsades sova på sin säng, men när dörren stängts, öppnade hon ögonen.
Var det din?
Ja.
Han är stilig.
Det är han.
Men kall som is.
Gunilla svarade inte. Hon hade svårt att andas.
Vet du, Gunilla. Jag har funderat. Kanske ska vi sluta hoppas på deras kärlek. Sluta vänta, bara släppa taget. De har sitt, vi måste hitta vårt.
Lätt att säga.
Svårt att göra. Men vad har vi för val? Ska vi sitta här och vänta hela livet på att de ska minnas oss?
Vad sa du till din dotter? frågade Gunilla, förvånad över att hon själv sa ‘du’.
Att jag måste vila hemma två veckor. Att läkaren sagt ifrån. Att jag inte kan passa barnen.
Blev hon sur?
Förbannad, ja. Margareta log snett. Men jag? Jag kände mig fri, nästan lättad.
Gunilla blundade.
Jag är rädd. Om jag säger nej, blir de sura. Kanske hör de aldrig av sig igen.
Så ofta ringer de nu då?
Tystnaden blev svaret.
Ser du. Sämre än så kan det inte bli. Bara bättre.
Åttonde dagen blev de utskrivna samtidigt. De plockade ihop sina saker i tystnad, som om de tog farväl för alltid.
Ska vi byta nummer? föreslog Margareta.
Gunilla nickade. De knappade in siffrorna, såg på varandra en stund.
Tack, sade Gunilla. För att du fanns här.
Och du. Vet du… jag minns inte när jag hade ett så ärligt samtal sist.
Inte jag heller.
De kramades, försiktigt för att inte skada stygnen. Sjuksköterskan räckte dem papper och kallade på taxi. Gunilla åkte först.
Hemma var det stilla och tomt. Hon packade upp, duschade, lade sig på soffan. Tog fram mobilen. Tre meddelanden från sonen. “Är du hemma?” “Ring när du är framme” “Glöm inte medicinen”.
Hon skrev: “Hemma. Allt bra.” Lade bort mobilen.
Gick och öppnade ett skåp. Tog fram en pärm hon inte rört på fem år. Där låg broschyren för franska kursen och programmet för konserthuset. Hon höll broschyren och funderade.
Telefonen ringde. Margareta.
Hej. Förlåt att jag ringer så snabbt. Ville bara prata med dig.
Jag är glad att du ringde, det är jag verkligen.
Hör du, ska vi ses? När vi piggnat till. Om två veckor kanske. Café? Eller en promenad? Om du vill alltså.
Gunilla såg på broschyren, sen på telefonen. Sen på broschyren igen.
Jag vill. Mycket. Men vet du vi tar lördag. Jag är trött på att bara ligga hemma.
Lördag? På riktigt? Läkarna sa ju…
Jag har tagit hand om alla andra i trettio år. Nu är det min tur.
Då bestämmer vi det. Vi ses på lördag.
De sa hejdå. Gunilla lade ned telefonen och grep åter om broschyren. Franskakursen började om en månad. Det fanns fortfarande platser kvar.
Hon slog på datorn, började fylla i anmälan. Fingrarna darrade, men hon fyllde i allting.
Utanför regnade det, men mellan molnen bröt solen fram. Svagt höstljus, men ändå sol.
Och Gunilla tänkte, kanske för första gången: det är aldrig för sent att börja om. Och hon tryckte på “skicka”.
