Jag minns en tid då allting förändrades efter mina föräldrars skilsmässa, en tid som ibland känns som från en annan värld.
Jag vädjade, men mamma var orubblig. Hon rafsade snabbt ihop mina saker i en ryggsäck, räckte mig lite pengar och sa åt mig att gå. Familjen var en gång precis som vilken svensk familj som helst mor, far, dotter och morfar Björn. Mina föräldrar hade haft det gott ställt, men allt vände den dagen mamma slutade ta hand om sig själv och pappa hittade någon annan.
Pappas nya käresta var betydligt yngre än honom och blev gravid. Mor kunde aldrig förlåta faderns svek, och snart flyttade han till sin unga kvinna. Båda mina föräldrar började skapa nya liv, men i dessa fanns det inte rum för mig.
Den där sommaren när jag skulle sluta åttan tog mamma hem en betydligt yngre man. Jag protesterade, och sedan började jag umgås med fel sällskap: drack, klippte mitt hår kort och färgade det rosa saker som knappast var vanligt i lilla Sunne. Mamma brydde sig inte, så jag fortsatte på mitt märkliga spår. Efter första året på gymnasiet, efter ännu ett gräl, kastade mamma ut mig på gatan.
Hon sa: “Lyssna nu, du har blivit vuxen, och jag precis som din far längtar efter mitt eget lycka. Packa och flytta in hos din far!”
Jag hade inget val, tiggde förgäves om förlåtelse. Hon fäste inte ens blicken på mig när hon packade klart ryggsäcken och kastade ut mig. När jag kom till pappa visade han genast ut mig igen: “Du förstår väl, lägenheten är min frus, hon vill inte ha dig här. Gå tillbaka till din mor och försök reda ut det.” Han stängde dörren rakt framför näsan på mig.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag köpte en tågbiljett för de sista hundralapparna. Efter det hände det mycket. Jag hamnade i en liten stad i norra Värmland, började på ett tekniskt gymnasium där och tog jobb som kock efter studenten.
Efter några år träffade jag en ung man, vi blev förälskade, gifte oss och köpte en egen lägenhet tillsammans. Min make bad mig ofta försonas med mina föräldrar han hade vuxit upp på barnhem i Örebro och visste vad moderslöshet betydde.
Men jag sköt upp försoningen. Så småningom sa min man till mig: “Du är lyckligt lottad. Du har en mor och en far, men låter din stolthet göra dig till föräldralös. Vi är alla människor och begår misstag. Du måste möta dina föräldrar.”
Så vi reste till min barndomsstad. När vi ringde på min gamla dörr öppnade mina åldrade föräldrar. Mamma föll på knä inför mig och bad om ursäkt. Då förstod jag att jag redan hade förlåtit, men inte velat erkänna det för mig själv.
Vi steg in. Jag presenterade min man och berättade att de snart skulle bli morföräldrar. Mina föräldrar berättade att de försonades medan de letade efter mig. Min försvinnande förde dem samman igen, och nu bodde de åter under samma tak.
Pappas andra hustru, som såg honom längta efter min mamma, släppte honom fri och gifte sig senare med den hon varit otrogen med. Hon trodde först att pappas barn var hennes, men när sanningen uppdagades genom ett faderskapstest visade det sig att så inte var fallet.
Nu, med åren i backspegeln, gläds mina föräldrar åter tillsammans, och jag har funnit min egen lycka. Allt blev till slut så som jag drömde om när jag var en vilsen tonåring: min mamma och pappa lever åter som familj.
