Snödrivors öden
Niklas, jurist och trettiofem år gammal, avskydde nyår. För honom var det inte en fest, utan ett uthållighetslopp.
Allt hetsigt letande efter den perfekta presenten till kollegor han knappt stod ut med, och förstås firmafesten. I år hade hans byrå verkligen gått in för det hela och hyrt ett helt konferenshotell utanför Stockholm.
Niklas körde dit i sin välpolerade svarta Volvo, lyssnande på en podd om skattejuridik, samtidigt som han gick igenom sin plan: dyka upp i en timme, dricka ett glas mousserande, hälsa artigt på cheferna och sedan smyga hemåt så tyst han kunde.
När han kom fram sjöd festlokalen av liv, som en stressad bikupa. Överallt rörde sig människor i färgglada kläder och skrattade högt och onaturligt för att skapa rätt stämning.
Niklas tog sitt glas, placerade sig vid väggen som någon slags staty och betraktade det hela en karusell av inövat glädje. Han kände sig ungefär som en alien, strandad på en plats där enda regeln var att le på kommando.
***
Då såg han henne. Kvinnan var varken den mest uppseendeväckande eller högljudda i rummet. Hon stod vid fönstret lite avsides, blickande ut över snöstormen.
Hon bar en enkel mörkblå klänning och höll ett glas med äppelmust. Trots att hon stod ensam utstrålade hon inte ensamhet eller sorg snarare lugn och eftertanke.
Niklas insåg att hon faktiskt såg ut precis så som han själv kände sig inombords.
Inte direkt drömväder att köra hem i, sa han, närmade sig försiktigt.
(Det var allt hans trötta hjärna mäktade med just då.)
Hon vände sig mot honom och log. Inte det där tillgjorda leendet alla andra hade, utan ett varmt, innerligt.
Men vad vackert det är! sa hon och nickade mot fönstret. När Stockholm bäddas in i snö känns det som om alla bekymmer täcks av ett mjukt täcke.
Niklas blev tagen på sängen. Den här kommentaren hade han inte väntat sig.
Niklas, presenterade han sig.
Svea, svarade hon och tog hans hand, ekonomiavdelningen. Vi har nog setts någon gång i hissen.
De blev stående tysta. Men det var en sådan där tystnad som kändes behaglig, nästan omhuldande.
Stormen ute blev intensivare. I högtalarna informerade någon att vägarna i närheten var oframkomliga alla skulle behöva stanna över natten.
En våg av frustrerade suckar och lätt panik for genom rummet.
Niklas svor tyst för sig själv. Hans plan hade spruckit.
Är du redo att sova på en tältsäng, herr jurist? skämtade Svea lätt.
Det har ingen kurs på juristlinjen förberett mig på, svarade Niklas, småskrattande. Och du då?
Jag har alltid laddare och en bok med mig. Då är man redo för allt, svarade hon med ett snett leende.
Det var just den här oväntade kvällen, där alla planer försvunnit och roller glidit av, som de började prata på riktigt.
De upptäckte att Svea älskade gamla svartvita svenska filmer, medan Niklas helst gick omvägar kring dem, men lovade att försöka så länge hon kunde förklara tjusningen. Niklas erkände att han ibland dagdrömde om att lämna allt och öppna ett litet kafé någonstans. Svea berättade, lite generat, att hon brukade måla akvareller i hemlighet, men aldrig visat någon sina tavlor.
De hamnade till slut i ett hörn av lokalen, drack inte champagne utan varm te ur termos som Svea förstås också packat med sig.
Hon berättade om sin katt Selma, som älskade att jaga snöflingor utanför fönstret, och han om sin farmor som lärt honom baka sockerkringlor.
När klockan slog tolv ropade de inte Gott Nytt År! tillsammans med andra. De såg bara på varandra.
Gott Nytt År, Niklas, sa Svea mjukt.
Gott Nytt År, Svea, svarade han.
De sov inte i några lyxrum den natten, utan på två hopfällbara sängar i det lilla vardagsrummet personalen fixat till för fastkilade gäster. Tätt intill. Lågt viskande pratade de tills himlen ljusnade och snön äntligen börjat lugna sig utanför.
När plogbilarna röjt vägarna nästa morgon, gick de ut tillsammans. Allt var vitt, tyst och rent. Solen gnistrade mot snön så de blev tvungna att kisa.
Vart ska du nu? frågade Niklas.
Till bussen. Hem.
Men jag kan köra dig, om du vill.
Svea såg på honom, skrattade mjukt med ögonen.
Men tänk om jag säger att jag njuter av det här tysta, frostiga Stockholm? Och hellre vill promenera till hållplatsen?
Niklas förstod. Den här kvällen var ingen slump.
Det var början på något helt nytt, något äkta.
Då följer jag gärna med dig, sa han och kände sig ovanligt säker.
De promenerade över den orörda snön, sida vid sida, första dagen på nya året, lämnade två spår bakom sig på väg in i något okänt, men ljust.
Man vill så gärna tro på det…
