Mamma, Astrid har bitit av min penna igen!
Tuva störtade in i köket med en tuggad färgpenna i handen, och efter henne tassade den skamsne labradoren, viftande ivrigt på svansen. Jag släppte kastrullen med köttsoppan den kokade över samtidigt som köttbullarna fräste på spisen och krävde min uppmärksamhet och suckade. Tredje pennan idag.
Släng den i soporna, gumman, och ta en ny ur skrivbordslådan. Vilgot, har du gjort matten?
Nästan! hördes från hans rum.
Nästan betydde som vanligt en tolvåring med näsan i mobilen, medan matteboken låg orörd bredvid. Men nu behövde jag få ordning på köttbullarna, röra i soppan, hindra min fyråring Albin från att krypa mot hundens matskål, och samtidigt inte glömma tvätten som snurrade i maskinen.
Trettiotvå år gammal. Tre barn. En man. En svärmor. En labrador. Och jag navet allt snurrar kring. Jag blev sällan sjuk. Det hade inget med någon järnhälsa att göra, utan för att det helt enkelt inte fanns utrymme. Vem skulle ge barnen frukost? Packa skolväskor? Rasta Astrid? Ingen annan än jag.
Jessica, är middagen färdig snart?
Ingrid stod i köksdörren med sin käpp. Åttiofem år, skarp i huvudet, god aptit.
På de fem år vi bott tillsammans kunde jag räkna på ena handens fingrar de gånger hon hjälpt till hemma.
Om tio minuter, Ingrid.
Hon nickade nöjt och hasade vidare in till vardagsrummet. Någon enstaka kväll berättade hon saga för Albin innan läggdags. Gumman som blev liten som en tesked eller Pettson och Findus klassikerna återkom, men Albin blev alltid lika glad. Resten av tiden satt Ingrid i sin fåtölj, slötittade på serier, och väntade på nästa måltid.
Klockan var halv sex när dörrlåset snurrade. Mattias klev in med minen hos någon som klarat ett maratonlopp.
Står maten på bordet?
Inget hej. Jag nickade mot det dukade bordet. Han gick och tvättade händerna, satte sig på sin plats. TV:n slog på utan att någon behövde trycka. Han och fjärrkontrollen var mer eller mindre sammanvuxna.
Tuva fick en femma i läsförståelse idag, försökte jag.
Mmm.
Och Vilgot behöver hjälp med SO-projektet.
Mmm.
De där mmm-ljuden var det högsta engagemang jag kunde räkna med. Efter maten la sig Mattias på soffan. Hans dag var slut. Han hade dragit in pengar till familjen resten var någon annans bekymmer.
När barnen till slut somnade öppnade jag datorn. Distansjobb för en webbshop, beställningar, kundfrågor, hantering av leveranser. Inga stora pengar, men mina egna. Plus hyran från min lilla lägenhet, den jag hyrt ut i fyra år nu.
Vi borde flytta, dök den vanliga tanken upp. Men så kom ursäkterna: Vilgot trivs i skolan, Tuva gillar sitt dagis, och förlusten av hyresintäkterna Jag klickade ihop datorn. Imorgon. Allt får bli imorgon.
December kom, med adventsbelysning och influensa. Febern sköt i höjden till trettionio. Kroppen värkte, halsen sved, huvudet sprängde. Jag släpade mig till sovrummet.
Mamma, du är sjuk, fastslog Vilgot, kikande in genom dörren.
Mattias dök upp strax efter och såg faktiskt orolig ut, fast inte riktigt för min skull.
Smitta inte mamma Ingrid nu. I hennes ålder är det farligt.
Jag blundade. Såklart. Ingrid. Hur kunde jag glömma det viktigaste?
De följande tre dagarna flöt ihop i feberdimmor. Våta örngott, spruckna läppar, en ständig törst. Ingen varken min man, barnen eller Ingrid kom med ett glas vatten. Femton steg till köket, men de stegen fick jag stappla själv.
Alla var oroliga men bara för farmor. Gå inte in där, mamma är sjuk. På med munskydd när du går nära sovrummet. Kanske ska hon sova i vardagsrummet?
Hon alltså jag. I mitt eget hem, den som hotade de viktiga familjemedlemmarna med smitta.
En vecka senare började influensan vandra. Först Albin: snorig, varm, gråtig. Sen Tuva. Slutligen la sig Mattias i sängen med 37,2 och tyckte synd om sig själv. Ingrid föll sist, men med störst dramatik.
Jag, knappt återhämtad, ställde mig upp. Kycklingbuljong, apoteket runt hörnet, tempen, tvätt, städning Samma hjulspår, men det kändes som att gå i sirap.
Mattias, orkar du ta Albin en timme? Jag måste till apoteket.
Han suckade och rullade med ögonen, men gick med på det. Exakt en timme senare jag höll koll lämnade han tillbaka Albin.
Jag är så trött. Jag har ju själv feber.
Trettiotre och åtta. Jag mätte.
Våren blev inte mildare. Nytt virus, nya sjuka barn, ännu fler sömnlösa nätter. Albin gnällde, Tuva vägrade medicin, och Ingrid krävde specialkost. Och mitt i allt detta Mattias, helt frisk.
Mattias, kan du hjälpa till med barnen?
Jessica, jag hjälpte sist det var på helgen. Nu är det vardag. Jag är trött efter jobbet.
Han ryckte bara på axlarna, som om det vore självklart. På kvällarna kom han hem, slog sig ner, väntade på mat. Sjuka barn, en utmattad fru, oreda hemma inte hans bekymmer.
En kväll när barnen somnat tog jag mod till mig. TV:n brusade om fotboll.
Varför hjälper du aldrig till? Varför frågar du aldrig, någonsin?
Han svarade inte. Höjde ljudet bara.
Jag stod kvar en stund.
Allt blev så tydligt.
Dagen efter tog jag fram de stora väskorna. Packade barnens kläder, gosedjur och papper. Vilgot stod tyst i dörren.
Ska vi resa bort?
Ja, till mormor Karin.
Hur länge?
Vi får se.
Tuva gjorde glädjeskutt mormor bakar alltid hennes favoritbullar. Albin fattade inte mycket, men släpade med sig nallen och var nöjd.
Sist kom jag ihåg Astrid. Hon skulle med.
Mattias låg kvar på soffan. Väskorna, barnen, ytterkläderna, ingenting fick honom att titta upp. När dörren slog igen efter oss, tror jag han bara bytte kanal.
Karin tog emot oss utan frågor. Ställde fram mat, kramade om mig och barnen. Femtioåtta år, lärare i trettio hon fattade ändå.
Stanna så länge du behöver.
Tredje dagen började mobilen ringa. Mattias.
Kom hem nu, Jessica. Det ligger smuts överallt. Finns ingen mat kvar. Farmor tjatar hela tiden.
Inga Jag saknar er. Ingen oro, inga känslor för oss, bara hushållstrassel.
Mattias, du behöver ju inte en fru, utan en hushållerska.
Vad menar du med det?
Har du ens saknat barnen?
Tyst. Innerlig, besvärande tystnad.
Jag drar in pengarna, vad mer vill du ha?
Jag la på. Och kände, till min förvåning, lättnad.
Två veckor senare flyttade hyresgästerna ut ur min lägenhet. Själva flytten tog en dag. Ny skola för Vilgot. Nytt dagis för Tuva. Allt gick lättare än jag trodde.
Vårt sista samtal blev slutligen just det det sista. Alla sväljda ord, all sorg, vaknätter med feberbarn utan sällskap allt sköljde över Mattias genom telefonen.
Jag har varit din gratis tjänarinna i tolv år! Inte en enda gång har du frågat hur jag mått! Inte en enda! Du Nu räcker det.
Jag blockerade honom. Och skickade in ansökan om skilsmässa.
Domstolsförhandlingen tog tjugo minuter. Mattias protesterade inte, skrev under pappren om underhåll, nickade till domaren och gick. Kanske fattade han något. Mer troligt orkade han inte.
Kvällen därpå satt jag i köket i min egen, gamla lägenhet. Vilgot låg och läste. Tuva ritade så tungt hon kunde, och stack ut tungan av ansträngning. Albin byggde torn på mattan.
Tyst. Lugnt. Astrid låg vid mina fötter.
Visst måste jag fortfarande städa, laga mat, jobba kvällar. Men nu för dem som verkligen är min familj. Och deras uppfostran ska jag ta på extra stort allvar, så att de inte växer upp och blir som sin pappa.
Mamma, sa Tuva och sneglade på mig, du ler mycket mer nu.
Och jag log. För Tuva hade rätt.
