Vi stannar hos dig ett tag, för vi har inte råd att hyra eget boende! sa min väninna till mig, som om det vore något självklart.
Jag är en kvinna med spring i benen, alltid på språng trots att jag fyllt 65. Jag besöker platser som ibland känns mer som minnen än verklighet och rör mig bland människor som verkar ha blivit kvar någonstans mellan nu och då. Glada och sorgsna stunder blandas ihop, som midsommarnattssolen som aldrig riktigt går ner. Förr, när världen var som ett lapptäcke, kunde man bara packa en väska och dra till Smögen eller Gotland, slå upp ett tält vid en avlägsen sjö, eller hoppa på en båt längs Göta kanal. Det kostade bara några hundralappar, och allting var möjligt.
Nu är allt det där som en tunn dimma över en mossig äng strax före gryningen där men ändå inte.
Jag har alltid trivts bland folk, ofta fann jag nya vänner på sandiga stränder eller i gamla teatersalonger. Några av dessa bekantskaper blev till åratal av vänskap.
En sommar träffade jag en kvinna med namnet Tyra. Vi bodde på samma lilla pensionat i Österlen, där syrendoften låg tung i kvällsluften. Vi skiljdes åt som vänner och skrev vykort till varandra till jul och påsk, lite sporadiskt men alltid med ett leende i orden. Så, en dag, kom ett telegram utan avsändare, nästan som om det ramlat ner från någon annans dröm: Tåget kommer klockan tre på natten. Vänta på mig på stationen!
Jag förstod ingenting. Vem kunde ha skickat detta till oss? Jag och min make stannade hemma, och natten låg tung utanför. Klockan fyra på morgonen bultade det på dörren. Jag öppnade, stel av sömn, och där stod Tyra, med två tonårsflickor, en äldre dam med scarf och en lång blek man bakom sig. Berg av kassar och väskor som såg ut att vara fyllda med allt de ägde.
Vi stod bara och stirrade på varandra, jag och min make, vi som aldrig hade varit särskilt spontana. Men in kom de. Tyra utbrast förstås:
Varför kom du inte och mötte oss? Telegrammet, hallå! Tåg och taxi, det är inte billigt precis, vet du.
Men… jag visste ju inte att det var från dig! pep jag fram.
Jaja, jag hade din adress, och nu är vi här. Det blir toppen!
Sen berättade Tyra att den ena flickan gått ut gymnasiet och skulle börja plugga på universitetet i Uppsala, och hela släkten hade åkt med för att heja på.
Vi bor hos dig! Vi har inte råd till hyra, och ni bor så bra till, mitt i stan!
Det var som om hela verkligheten vek av åt ett sidospår. Vi var ju inte ens släkt. Hur kunde de tro att vi bara skulle öppna hemmet så där? Från första stund var det som att vara gäster i sitt eget hem. Jag fick laga mat till allihop tre gånger om dagen, de kom med lite mjukt bröd och färdiglagat köttbullstråg men ingen ställde sig vid spisen. Jag blev piga i mitt eget kök.
Efter tre dagar orkade jag inte längre; när tiden i drömmar böjs och sträcks tills det inte går att andas. Jag bad Tyra och hennes sällskap att lämna vårt hem vart de tog vägen brydde jag mig inte om. Ett stort ramaskri följde, tallrikarna dansade över parketten och Tyra skrek så det ekade i trapphuset.
Jag stod bara och såg på, tom inuti. Och när de till slut gått med mitt favoritnattlinne, flera handdukar och, märkligt nog, en stor kastrull med kålsoppa kände jag bara lättnad. Hur de fick med sig kastrullen är för mig ett mysterium, som de saker man plötsligt tappar bort i snårskogen nära barndomsstugan.
Så försvann vår vänskap i tystnad, och jag har aldrig hört från Tyra igen. Numera är jag försiktigare när jag rör mig bland andra; dörren till mitt lilla kök är inte lika öppen längre, och vinden viskar annorlunda när någon knackar på.








