Jag kommer alltid att vara med dig, mamma. En historia man kan tro på
Mormor Inga kunde knappt bärga sig till kvällen. Hennes granne, Elin, en ensam kvinna i femtioårsåldern, hade berättat något så märkligt att Inga hade svårt att släppa det ur tankarna.
För att bevisa vad hon påstått hade Elin till och med bjudit in Inga att komma förbi senare på kvällen hon skulle få se något med egna ögon.
Allting hade startat med ett vanligt samtal. På morgonen hade Elin, som skulle till ICA, stannat till hos Inga:
Ska jag köpa något åt dig, mormor Inga? Jag ska till mataffären bredvid, tänkte baka en sockerkaka och behövde lite smått och gott.
Ser du, Elin, du är en bra kvinna, omtänksam och varm. Jag minns dig fortfarande som ung flicka. Det är synd att du aldrig hittade någon att dela livet med, du är alltid ensam. Men du verkar inte ledsen, du beklagar dig aldrig. Inte som vissa andra.
Varför skulle jag klaga, mormor Inga? Jag har faktiskt en man som jag älskar. Vi kan bara inte bo ihop än. Varför är en lång historia, men den ska jag berätta för dig. Faktum är att jag vill dela något annat med dig också.
För jag litar på dig och du skulle ändå inte förmå folk att tro på sånt här, skrattade Elin. Men du, säg nu vad jag ska handla åt dig. Så tar vi en kopp te sen, och då ska jag berätta hur jag egentligen har det. Kanske kan du glädjas med mig istället för att tycka synd om mig.
Den här gången behövde Inga inte direkt något från affären, men bad ändå Elin köpa ett bröd och lite smågodis till teet. Nyfikenheten hade redan tagit överhanden vad var det egentligen Elin skulle berätta?
När Elin kom tillbaka med brödet och godiset kokade Inga te doftande och varmt och satte sig redo att lyssna.
Mormor Inga, kommer du ihåg vad som hände mig för tjugo år sen? Jag var nästan trettio. Jag var tillsammans med en man, vi skulle gifta oss. Tänkte att fast jag inte älskade honom så särskilt, så var han trots allt en bra person. Livet utan familj och barn kändes tomt.
Vi anmälde oss till bostad, han flyttade in hos mig. Jag blev gravid. I åttonde månaden föddes en liten flicka. Hon levde i två dagar, sen dog hon.
Jag trodde jag skulle gå sönder av sorg. Vi gick skilda vägar det fanns inget kvar som höll oss samman. Några månader gick. Jag började sakta hitta tillbaka, slutade gråta jämt.
Men sen
Elin tittade menande på Inga:
Vet inte ens hur jag ska fortsätta. Jag hade inrett en liten spjälsäng i sovrummet till flickan.
De säger att det är otur att köpa innan födseln, men sånt trodde inte jag på då. Jag köpte allt, bäddade, la dit gosedjur och leksaker.
En natt vaknade jag av ett barns gråt. Tänkte att det bara var hjärnan som spelade mig spratt av sorgen, men det kom igen. Gråt. Jag går fram mot spjälsängen och där ligger en liten flicka.
När jag tog upp henne i famnen höll jag nästan på att svimma av lycka. Hon såg på mig, slöt sina ögon och somnade.
Och från den natten återkom det varje natt, min lilla flicka hos mig.
Jag köpte till och med välling och nappflaska. Men hon åt nästan ingenting. Bara grät ibland, log då jag höll henne, och somnade.
Men hur är det möjligt?, utbrast mormor Inga och lyssnade trollbunden.
Det tänkte jag också! sa Elin, röd i ansiktet av upphetsning.
Och sen då?, undrade Inga, stoppade godis i munnen och smuttade på sitt te.
Det har fortsatt på det viset, sa Elin leende. Hon lever i en annan värld nu, min flicka där har hon mamma och pappa. Men mig glömmer hon aldrig. Nästan varje natt kommer hon till mig, en stund.
Vid ett tillfälle sa hon till och med:
Jag kommer alltid vara med dig, mamma. Vi har ett band mellan oss som ingen kan bryta.
Ibland undrar jag om det bara är en dröm. Men hon ger mig till och med små gåvor från sin värld. De finns bara en stund här, sen försvinner de som snö en varm vårdag.
Kan det vara sant?, viskade Inga och tog en sipp te, tårarna nästan i ögonen.
Just därför vill jag att du hälsar på mig i kväll. Jag vill att du ser med egna ögon, så jag vet att det inte bara är i mitt huvud.
Senare på kvällen gick Inga över till Elin. De satt länge i mörkret och samtalade.
Ingen annan var där bara Elin och Inga. Precis när de började gäspa och tänka på att gå och lägga sig, fylldes rummet plötsligt av ett mjukt sken. Luften skimrade, och mitt i det stod en ung vacker flicka:
Hej mamma! Jag har haft en så fin dag, och ville dela den med dig! Jag har en present till dig, sa hon och la ett fång blommor på bordet.
Oj, god kväll, sa flickan när hon fick syn på Inga, jag glömde, mamma sa att du skulle vilja träffa mig. Jag heter Mårten…
Efter en stund tog flickan farväl och försvann lika plötsligt som hon kommit.
Inga satt kvar, helt förstummad över vad hon sett. Hon fick knappt fram orden:
Det var det värsta, Elin, sådant händer tydligen!
Och så söt din dotter är hon är så lik dig.
Jag är glad för din skull, Elin. Du är lycklig, det märker jag nu! Du har det minst lika bra som alla andra, om inte bättre.
Tänk vad som kan finnas i världen. Jag skulle aldrig trott det om jag inte sett själv. Så underbart det känns!
Jag är tacksam mot dig.
Det är som om du öppnat mina ögon. Världen är så mycket större, livet tar aldrig riktigt slut, det blir jag inte längre rädd för.
Lycka till, lilla Elin!
Blommorna på bordet blev allt blekare, tills de till sist helt försvann.
Elin följde Inga till dörren och log för sig själv. En ny vacker dag väntade. Hon såg fram emot att träffa Arvid, mannen hon älskade. Och hon visste att han älskade henne tillbaka.
Men hur sådant går till, det kan man inte riktigt beskriva.
Någon gång ska hon få dem att mötas.
De två som står henne allra närmast här i livet Mårten och Arvid.
