De allra käraste. En berättelse
Det är lustigt hur livet kan bli det hade kunnat vara helt annorlunda. Grannfrun är alldeles förundrad över vilken tur de har. Barnen hjälper till, barnbarnen kommer ständigt på besök.
Så även idag kommer mellanbarnbarnet Oskar. Morfar hjälper honom med matten. Och lär honom dessutom att göra pull-ups på stången nere på innergården.
Anna-Lis och Per-Erik har precis passerat sjuttio, så de är ju nästan ungdomar ännu! Och de har tre underbara barnbarn.
Redan kvällen innan hade Anna-Lis, tillsammans med de två barnbarnsflickorna lilla Maja och stora Linnea bakat en hel hög småkakor. Perfekt till eftermiddagsfikat, och Oskar älskar särskilt de där bondkakorna med mandel.
Anneli, vi måste nog köpa en jordglob, avbröt Per-Erik hennes dagdrömmar, Oskar och Majsan förstår sig inte på kartor. En stor jordglob måste vi ha!
Och så en basketboll också. Häromdagen såg vi killarna spela basket på gården, och nu vill Oskar också vara med.
Det ringde på dörren. Oskar hade kommit hem från skolan:
Hej mormor! Hej morfar! Jag köpte era favoritbullar med kardemumma på vägen hit!
Han hängde av sig jackan, och tvättade händerna precis som mormor alltid lärde honom.
Jaha, hur går det i skolan då? Vilka betyg blev det? frågade Per-Erik.
Morfar, det blev två C:n i matte… kan du hjälpa mig? Jag fattar verkligen ingenting, morfar!
Men vad hände? Vi gick ju igenom allt förra gången… Äh, klart vi fixar det. Kom så kollar vi på det ihop.
Perra, han har nyss kommit! Låt honom äta först, sedan kan ni plugga.
Jaha, då vill jag också ha lite av din ärtsoppa och knäckebröd, svarade Per-Erik och blinkade busigt mot Oskar.
Efter lunchen gick Oskar och morfar iväg till skrivbordet. Anna-Lis såg kärleksfullt efter dem.
Snart börjar kolonilotten! Åh, vilken lycka. Luften där ute är frisk och len. När det är säsong får Oskar och lilla Majsan följa med till landet. Och Linnea, den äldsta, brukar komma ut över helgen med föräldrarna. Hon är ju nästan vuxen nu fyller sjutton i sommar.
Linnea pluggar på sjuksköterskeprogrammet, just nu har hon praktik på sjukhuset. Och hon gillar det! Hon vill fortsätta, drömmer om att bli läkare och hjälpa folk. Stark tjej, snäll och envis. Det kommer gå hur bra som helst för henne.
Anna-Lis gick bort till byrån, tog upp en ram med ett foto och höll den i händerna:
Jaha min son, min lille Erik, om du ändå kunde se oss nu! Förlåt oss, pojken min, kanske är det mitt och Pers fel. Något gjorde vi visst fel. Vi kunde inte hjälpa dig, du orkade inte… Anna-Lis lyfte hakan lite, blinkade bort tårarna. Nej min pojke, jag gråter inte. Jag hoppas bara, och tror, att du ser hur vi har det, och gläds med oss. Livet blir som det blir. En salig röra av både sorg och glädje. Du hann inte se mycket, min vän… Men nu är det som det är. Det är för sent att ändra något.
Anna-Lis! Hör du inte? Julia och Max har kommit. Och Majsan med!
Mormor! den lilla barnbarnsflickan kastade sig runt halsen på Anna-Lis och kramade henne hårt med sina små varma händer.
Titta på mig, mormor! Majsan vände Anna-Lis ansikte mot sig. Ser du frisyren? Den är som din! För jag är lik dig. Jag älskar dig jättemycket, mormor! Majsan stod där med armarna runt mormorns hals, och Anna-Lis var nära att börja gråta igen.
Är du inte färdig att kramas nu, Julia log mot dem. Glömde du inte något du ville ge till mormor?
Oj, mormor, släpp mig! Majsan hoppade ner och drog fram ett papper ur mammas väska Titta, jag ritade den på förskolan. Här är du, här är morfar, mamma, pappa, Linnea, Oskar och jag! Present till dig och morfar vår fina stora familj! Visst är det bra, mormor? Gillar du den?
Ja, jättemycket. Och vad lika alla är! Per-Erik, kom och se vad barnbarnet har ritat! Jag ska sätta bilden i en ram, och titta på den varje dag. Hela vår stora familj!
Nåväl, Anna-Lis, nu är det dags för oss. Oskar, har du packat? Glöm inte väskan. Anna-Lis, Per-Erik, ni måste komma till oss på lunch imorgon. Barnen har förberett en liten konsert. Vi går nu, tack för idag, vi ses imorgon!
Ytterdörren slog igen. Anna-Lis och Per-Erik satte sig vid köksbordet med en kopp te.
Visst är det fint ändå, Per, att vi har en så stor familj.
Ja, Anneli.
Kommer du ihåg när Erik kom hem med Julia första gången? Jag blev så glad, trodde det kanske vände för honom då. Ett år var allt bra. Jag var så tacksam. Men sen… ja, du minns hur det blev. Det där gamla gänget…
Inte nu, Anneli, inte gråta, Per-Erik la armen om henne.
Sen gick Julia. Och så blev Erik knivskuren i något bråk, och sen var det slut på det… ingen son kvar.
Men älskade Anneli, vad är det med dig idag?, Per-Erik torkade hennes tårar.
Det är bara det, Per, att Majsan gav mig teckningen, och jag tänkte på vilken tur vi hade som hittade Julia när hon var gravid, när Erik redan var borta. Och att hon träffade Max, och att vi förutom Linnea också fick Oskar och Majsan. Alla är de våra, oavsett.
Och du vet, om det var meningen att vi skulle genomleva allt detta, så måste jag säga att vi är de lyckligaste morföräldrarna i hela Sverige!
För vår stora familj det är de allra käraste som finns.
Där det finns kärlek och förståelse, har sorgen ingen chans.
