Jag minns så väl en födelsedagsfest hos mina sparsammaste vänner i Stockholm, för många år sedan. De var aldrig fattiga, tvärtom, alltid hade de pengar på kontot och levde rätt bekvämt, men deras sparsamhet gick långt alltifrån mat till kläder, ja närmast in i hjärtat.
Vi brukade främst höras över telefon, men ibland, vid någon särskild högtid, gick jag dit. Just den här gången var det en födelsedag. Jag letade fram presenten jag köpt på NK några dagar innan, la den i väskan och gick till jobbet. Festen började klockan fyra, och för att spara plats för kalasmat drack jag bara en kopp kaffe och tog två små rågkakor till lunch.
Vid den utsatta tiden begav jag mig till Östermalm och ringde på. Stadiga handslag, ett skratt, ett glatt Grattis på födelsedagen, hoppas du får hälsa och lycka!, och jag sa på skoj att jag var hungrig som en björn hade ju närapå fastat inför festen.
Nej men det är klart, allt är färdigt! svarade min vän, och jag skrattade med, utan oro. Vi var sex gäster plus värdparet, och när jag steg in i vardagsrummet såg jag inget dukat matbord. Inga stolar fanns heller, bara en liten soffgrupp. De hade ordnat en buffé, förstod jag på en gång. En ordentlig middag hade såklart varit trevligt, men nu fick vi tränga ihop oss kring en liten rund bricka med mat.
Det fanns små fat ordnade med stor precision (jag räknade skivorna, för att vara ärlig). På varje låg exakt åtta tunna skivor gravad korv (min favorit), viltkött, ost. Gurka och tomat var också noggrant uppskurna, och allt såg riktigt vackert ut. Två små skålar miniatyrpotatissallad och uppskurna frukter också precis för åtta personer. En enda flaska rödvin mitt på bordet. Nu så, ta för er! skrattade värdinnan.
Jag satt och tuggade på korv och ost, och förblev hungrig. Vin ville jag knappt röra innan jag fått något mer matigt. Jag hämtar något varmt! utropade min vän. Ett hopp tändes nu blir det i alla fall varm mat! Värdinnan kom snart ut med en skål till varje, och på varje tallrik låg en liten ugnsbakad potatis och en liten kycklingklubba. Ja, det var nästan komiskt! Tack och lov var tårtan i alla fall av normal storlek. Vi skrattade och hade trevligt, men efter bara en och en halv timme gick jag hem hungrigare än när jag kom.
På vägen hem stannade jag på ICA, köpte hem en ordentlig middag, och hemma åt jag mig riktigt mätt och nöjd. Nog hade mina vänner sparat på gästerna den dagen.
Och jag har ofta undrat sedan dess varför bjuda hem folk på födelsedagsfest om man inte kan, eller vill, unna dem en riktig måltid?
