Onsdag, 13 mars
Mina sparsammaste vänner bjöd in mig till födelsedagskalas. Jag kom hem hungrig.
Jag har ett gäng som jag brukar kalla för de snåla. De snålar verkligen på allt: mat, kläder, till och med diskmedel ibland. Det är inte direkt så att de har det dåligt ställt de tjänar bra, bor fint, kör nya bilar, och har alltid råd att resa till Gotland över sommaren. De kan verkligen unna sig vad de vill.
Jag träffar dem sällan spontant, oftast bara när någon fyller år eller vi ska fira något. Annars ringer vi bara till varandra. För en månad sedan bjöd de in mig till födelsedagskalas. Jag gick dit, och när jag kom hem var jag fortfarande hungrig.
På morgonen samma dag la jag ner en present i min väska innan jag åkte till kontoret. Klockan fyra på eftermiddagen skulle kalaset börja. Så istället för lunch nöjde jag mig med en kopp bryggkaffe och två kanelbullar, tänkte att jag ändå skulle bli mätt på kalaset. Jag höll ut hela dagen och såg fram emot god mat efter jobbet.
När det var dags anlände jag till deras lägenhet i Vasastan, gav över presenten och gratulerade till både lycka och hälsa. Skämtsamt sa jag: “Jag är lika hungrig som en varg, har sparat aptiten för din fest.” Min vän log och sa att allt var förberett.
Vi var åtta personer vänner och värdparet. I vardagsrummet stod ingen matplats dukad, och jag insåg att de skulle köra någon slags stående buffé. Ingen plats för att sitta mer än på en liten soffa och två pallar. Visst hade det varit trevligt att få äta ordentlig middag efter jobbet, och slippa trycka ihop oss på en trång soffa, men visst, svensk buffé var det.
Min kompis ställde fram ett litet runt bord med maten på. Jag ångrade direkt att jag bara druckit kaffe och ätit bullar till lunch. Liksom, jag räknade till och med antal skivor det är inget att skämmas för här i Sverige! På tallrikarna låg det åtta tunna skivor rökt korv (älskar det), åtta skivor kallskuret, åtta skivor Västgötaost. Åtta tunna skivor tomat och gurka. Allt så perfekt tunt skuret och vackert upplagt. Och två små skålar med pytteliten potatissallad och en med rödbetssallad. Fruktbitar, återigen exakt åtta för oss som var där. Slutligen en flaska rött vin. Japp, ät och drick, kära gäster.
Jag satt och tuggade på korv med ost och var fortsatt hungrig! Ville knappt ens ta en klunk vin, för då skulle jag bara bli mer hungrig. Min kompis sa glatt: “Nu kommer det lite varm mat.” Jag tänkte att nu blir det väl köttbullar eller lax, nåt riktigt svenskt och mättande.
Värdinnan tog fram varmrätten: På varje tallrik låg EN liten bakad potatis och EN liten kycklingklubba. Då brast det för mig jag kunde inte låta bli att fnissa. Men tårtan var åtminstone av vanlig storlek.
Vi hade kul ihop ändå, skrattade och pratade. Men efter en och en halv timme gick jag därifrån, fortfarande hungrig.
På väg hem svängde jag in på ICA och handlade lite mat. Väl hemma blev det en riktig middag. Så sparade mina vänner in på kalaset och gästerna.
Det får mig verkligen att fundera: Varför bjuder man hem folk till födelsedagskalas om man varken kan eller vill bjuda dem på ordentlig mat? Nästa gång ser jag till att äta innan. Man lär sig ju.
