Jag förstår inte varför jag blev hans hustru
Det har gått många år sedan vi gifte oss. Då kunde jag svära på att min make älskade mig över allt annat. Det fanns inget tvivel om det trodde jag. Men ett märkligt händelseförlopp fick mig att börja ifrågasätta allt. Det handlade varken om otrohet eller något sådant; det var något mycket mer förbryllande.
Så här i efterhand tror jag att jag brydde mig för mycket. Jag beundrade honom, älskade honom gränslöst och förlät honom allt. Han vande sig snart vid min ödmjukhet, blev självsäkrare och fick växande självförtroende. Kanske började han tänka att kvinnor skulle krypa för honom vid minsta vinkning. Ändå var han inte särskilt populär eller omtyckt bland andra. Ingen annan skulle stå ut med hans snedsteg eller lita på honom blint som jag gjorde.
Strax före bröllopet ville han vara ensam, åka iväg på semester och förbereda sig för äktenskapet. Det fanns inte mycket jag kunde göra, så jag lät honom resa bort.
Han berättade senare att han ville fly från samhället, till en plats där ingen internet eller telefon finns. Han tog sin väska och drog ensam ut i fjällen för att njuta av naturen. Jag blev kvar hemma, längtande med hela mitt hjärta, räknade minuterna tills han skulle komma tillbaka.
En vecka passerade innan han återvände. Det var den lyckligaste dagen jag kan minnas. Jag tog emot honom med all värme och kärlek jag kunde uppbåda, lagade hans favoritmat och gjorde mitt yttersta för att allt skulle vara perfekt.
Redan nästa dag började något underligt att hända. Han skyndade ofta ut i hallen eller till ett annat rum. Efter ett tag började han gå ut ur huset ett par gånger om dagen, med olika ursäkter. En dag, när jag själv skulle gå till Konsum, hittade jag ett brev i postlådan. Det såg ut som ett vanligt brev, men det var adresserat till mig och skickat under hans frånvaro från honom själv. Innehållet skakade mig in i själen. Han hade skrivit:
Hej. Jag vill inte lura dig längre. Du är inte den rätta för mig. Jag vill inte dela livet med dig. Det blir ingen bröllop. Förlåt mig försök inte leta efter mig eller ringa. Jag kommer aldrig tillbaka till dig.
Kort, kallt och ärligt… Så typiskt.
Det var först då jag förstod varför han hela tiden rusade ut för att kolla brevlådan. Utan ett ord rev jag sönder brevet och låtsades som ingenting, utan att låta honom märka att jag visste. Men hur kan man leva ihop med någon som egentligen vill vara någon annanstans? Varför gifte han sig och låtsades att allt stod rätt till? Jag kommer aldrig förstå det.
