Jag brukade ofta säga till min make att han bodde i min lägenhet. En helg packade han tyst sina saker och flyttade därifrån.
Nyligen besökte vi släkten ute på landet, och där fick vi höra en berättelse som fastnade hos mig. Här kommer den. Det handlar om Birgitta, före detta hustru till Lennart. De var gifta i över tjugo år. Jag känner inte till allt om deras liv, bara det som folk på orten berättade.
Efter vigseln gav Birgittas föräldrar dem en lägenhet i Stockholm som bröllopsgåva. Då arbetade Lennart som snickare och Birgitta på ett kommunalt kontor. Lönerna var hyggliga, och de klarade sig gott och väl. Lennart var händig och fixade allting själv i parets nya hem.
De hade bara ett barn en son. Tyvärr visade han sig vara ganska besvärlig: bortskämd och överdrivet självsäker. Modern lät honom komma undan med allt, men fadern försökte sätta gränser. Det ledde till ständiga gräl mellan föräldrarna. Lennart ville att sonen Simon skulle bli självständig och ansvarstagande.
Redan när Simon var liten försökte fadern lära honom att arbeta med händerna och sköta vardagliga saker, som att laga trasiga prylar hemma. Först visade pojken lite intresse men tappade det snart.
Birgitta hade dock en annan syn på uppfostran. Hon sa till Simon att han aldrig behövde anstränga sig, att praktiskt arbete inte var något för honom. Hon köpte ofta dyra saker till honom. Så småningom blev han lat och förväntade sig att allt skulle ordna sig av sig självt.
Det gjorde att relationen mellan Birgitta och Lennart försämrades ytterligare. När Simon gick ut gymnasiet valde han att plugga vidare på universitetet. Föräldrarna betalade terminsavgiften och det mesta, men sonen var ointresserad av studierna och hade dåliga resultat.
Ser du på honom? Han vill inte göra någonting själv! Han nöjer sig med att allt serveras. Ska du nu också fixa ett jobb åt honom? Nej, låt honom stanna kvar på din bekostnad, det passar dig ändå, sa Lennart till Birgitta.
Det är också ditt barn!
Han är snart arton, han är ingen liten pojke längre! Släpp taget och låt honom stå på egna ben i livet. Jag har varnat dig, men du har aldrig lyssnat. Jag hade kunnat göra honom till en man, men du lät mig aldrig. Se vad du har uppfostrat!
Är du ens nöjd själv? Du har bott i min lägenhet i alla dessa år! Du har aldrig ens försökt köpa något eget. Fin arbetsmoral, men du viftar med dina principer! Ska en sådan som du säga åt mig hur jag ska fostra vår son?
Det här handlar om oss båda. Jag trodde aldrig du skulle kasta lägenheten i ansiktet på mig. Vet du vad, älskling? Vi fick nycklarna tillsammans, som en bröllopsgåva. Jag har lagt ner mycket slit för vårt hem. Vi har haft det bra där. Inte alla får ett sådant start. Men att du säger så här Jag trodde aldrig jag skulle få höra det!
Birgitta suckade djupt och gick ut ur rummet. Efter det bråket blev sprickan mellan dem till slut oöverstiglig. Simon höll alltid med sin mamma och ignorerade pappa när denne bad om hjälp. Han påstod ständigt att han hade viktigare saker för sig. Till slut förstod Lennart att familjen faktiskt inte behövde honom längre.
En helg, utan dramatik, packade han ner sina saker och flyttade. Det visade sig att han sparat pengar i flera år med tanken att köpa ett hus och tillbringa ålderdomen med Birgitta, nära en sjö. Lennart slog sig ner i en liten by utanför Sundsvall. Det tog några månader att färdigställa huset, och under tiden träffade han en ny kvinna, en änka som hette Karin. Två år har nu gått. De bor nu tillsammans.
Vad gör Birgitta och Simon? Inte en enda gång har de hört av sig till Lennart, inte ens ringt. Så är livet ibland vi inser ofta vad vi förlorat först när det är för sent. Ibland är tryggheten och omtänksamheten från en när och kär viktigare än att få sin vilja igenom i vardagen.
