Svärmor lade över delikatesserna från mitt kylskåp i sin tygpåse när hon gick
Är du säker på att vi behöver så mycket chark? Det där är rökt renstek, Ingrid, det kostar ju nästan lika mycket som en flygresa till Göteborg, Gustav vred på förpackningen med den saftiga steken, såg på prislappen som om där stod hans dödsdatum.
Ingrid fortsatte plocka ur matkassarna på köksbordet. Glänsande röda paprikor, en burk löjrom med guldfärgat lock, en tung klump Prästost, flaskor vin. Det doftade färskt bröd och rökta varor i hela köket.
Gustav, du fyller år, svarade hon lugnt, ställde in mjölken i kylskåpet. Trettiofem. Dina vänner kommer, din mamma kommer hit. Vill du bara bjuda på kokt potatis och sill? Jag fick ju en schysst bonus på jobbet, kan jag inte få duka riktigt till fest åtminstone en gång om året utan att skämmas?
Jag skäms inte för potatis heller, mumlade Gustav, men la inte ifrån sig rensteken, utan ställde den försiktigt långt in i kylskåpet. Mamma kommer ändå säga att vi slösar pengar. Du känner henne: »Hade varit bättre att lägga undan pengar istället, eller betala av lånet snabbare.«
Din mamma kommer klaga vad vi än gör, suckade Ingrid och tog fram salladsskålen. Köper vi dyrt slösaktiga. Köper vi enkelt fattiga, och bjuder sonen på skräp. Jag slutade lyssna på Gunnel för länge sen. Huvudsaken är att du och gästerna trivs. Dessutom letade jag efter just den här serranoskinkan, den där du åt på vår resa till Spanien för fem år sen. Minns du?
Gustav log åt minnet, ansiktet mjuknade.
Jag minns. Den var god, rackarn. Okej, du har rätt. Vi slår på stort. Men vi tar bort prislapparna innan mamma ser dem.
Förberedelserna var i full gång. Ingrid älskade att laga mat när ingen lade sig i. Idag hade Gunnel ringt och sagt att hon skulle komma tidigt för att »hjälpa flickan«. Den frasen gav Ingrid rysningar. Svärmors hjälp innebar alltid att hon satte sig på kökets bästa stol, mitt i vägen, och delade ut råd, medan hon kritiserade allting från hur Ingrid hackade lök till färgen på gardinerna.
Klockan två ringde det på dörren. Gustav sprang för att öppna, Ingrid fick på sig sin vanliga leende mask och tog ett djupt andetag.
Där är ju födelsedagsbarnet! skorrade Gunnels röst i hallen. Kom så får mamma krama! Blekt har du blivit, inga kött på benen! Man blir ju ingen stor karl på färdiglagade köttbullar.
Men mamma, Ingrid lagar fantastisk mat, försökte Gustav medan han hjälpte henne av med det tunga ullkappan.
Säg emot bara. Jag ser hur det är. Hej på dig, Ingrid.
Gunnel flöt in i köket som en isbrytare. Med sig hade hon den väldiga tygpåsen, sin trogna följeslagare.
Hej Gunnel, trevligt att se dig. Slå dig ner, teet är just klart.
Te tar vi sen, snäste svärmor och parkerade väskan på en pall. Jag har med mig lite från stugan till er. Ungdomar, jag vet hur det är, det brukar vara tomt i kylen.
Hon började packa upp sina »gåvor«: en stor burk saltgurka i grumlig lag, ett plastpåse med skrumpna och småsura äpplen från landet och en knytnäve hemgjorda karameller som såg ut att ha varit med sedan Per Albin Hanssons tid.
Här, gurkan är egen, inga tillsatser, sa hon stolt. Äpplena är rena vitaminer. Skär bort lite fult, så kokar ni kompott. Slänga vore ju synd.
Tack, nickade Ingrid och undvek att se på gurklagen. Vi ska testa dem.
Gunnel hade redan öppnat kylskåpet. Det var hennes ritual. »Jag måste se så det finns plats.« Egentligen var det inspektion.
Oj då, utbrast hon och höjde ögonbrynen åt delikatesserna. Löjrom? Två burkar?! Gustav, har ni vunnit på Lotto, eller har Ingrid rånat banken?
Jag fick bonus på jobbet, mamma, muttrade Gustav och nallade lite ost.
Bonus minsann… mumlade Gunnel. Men man tackar ju, fast ni kunde hjälpt mamma med staketet på landet i stället! Ja, ja, ni gör som ni vill. Jag är nöjd med lite.
Hon slog igen kylskåpet och satte sig mitt i köket, blockerade diskbänken.
Visa vad du lagat, Ingrid. Jag sitter lite, benen värker. Hjärtat också, men jag MÅSTE gratta min son. Helt otroligt va?
Så gick timmarna sin gilla gång. Ingrid slet mellan spis och bord, hackade, blandade, bakade. Gunnel kommenterade varje led i processen.
Du har för mycket majonnäs, det är ohälsosamt.
Varför köper ni dyra bröd? Man får limpa på ICA för en tjuga som är lika bra.
Köttet borde bankats, det blir segt annars.
Ingrid svarade inte. Hon hade lärt sig stänga av och låta Gunnel mala i bakgrunden. Bara härda ut till kvällen.
Vid sex anlände gästerna. Gustavs vänner, livliga, glada, fyllde lägenheten med skratt och rakvatten. Bordet dignade. Ingrid hade gjort sig till: ugnsbakad skinka, auberginerullar med nötter, snittar med löjrom, chark från renskav och tre sorters ost, sallader, varmrätt.
När första skålen för Gustav ljöd, tog Gunnel genast kommandot.
Gustav, min pojke, började hon och torkade torra ögon. Jag minns när du föddes. Jag fick kämpa i två dygn
Gästerna lyssnade artigt på förlossningshistorien för femtonde gången. Ingrid passade på att ta sallad.
Och nu är du vuxen, gift. Ja, det blev som det blev, hon sneglade på Ingrid. Huvudsaken att du är lycklig. Och mat mat är inte viktigt. Ingrid har såklart lagt ut massa pengar, men jag hade gjort mer anspråkslöst, fast mycket trevligare. Nu för tiden är allt så överdrivet.
Hon spetsade ett stort stycke rökt ål som Ingrid köpt i en dyr specialbutik och tuggade demonstrativt.
Nja, sa hon högt, det var väldigt salt och fet. På min tid var sill bäst.
Trots all kritik åt Gunnel med god aptit. De bästa bitarna hamnade på hennes tallrik. Renskaven försvann spöklikt snabbt. Snittarna med löjrom tog hon som smågodis.
Jaha, löjromen är konstig. Är det ens riktig? Man får bara fuskvara nu för tiden. Visa förpackningen sen, Ingrid, så ser jag vad den innehåller. Blir förgiftad annars.
Ingrid bara log och fyllde på gästernas glas. Hon såg Gustav rodna, men han sa ingenting. Inte för sina vänner, inte privat.
Kvällen pågick. Gästerna berömde maten, särskilt fisken och köttet, skrattade, mindes studentdagarna. Gunnel klagade då och då över fattigdom och otacksamma barn, men sorlet dränkte hennes stämma.
Vid tiotiden började folk gå hem. Dags att jobba imorgon.
Ingrid, du är mästerlig! sa Calle, Gustavs bästa vän, när han tog i hand. Rökta ålen, wow! Tack!
Vad roligt att du gillade den, log Ingrid.
När dörren till sist stängdes, var köket stilla förutom ljudet av porslin som Gunnel redan började samla ihop från bordet.
Jag hjälper till att städa, annars håller ni på hela natten, meddelade hon. Gustav, ta ut soporna, påsarna är fulla. Och du, Ingrid, lägg undan det som är över i matlådor.
Ingrid kände tröttheten som en tung filt. Huvudet dunkade.
Gunnel, låt det vara, jag städar sen själv. Ska jag ringa taxi åt dig?
Taxi? fräste Gunnel. Slösa pengar så! Jag tar bussen, den går ännu. Och protestera inte, jag hjälper till. Du ser ut som ett spöke själv, vila du lite. Jag fixar här.
Ingrid gav upp, tog en värktablett, tvättade ansiktet, kände hur migränen gav vika. »Jag borde gå tillbaka, tänkte hon, annars blandar hon ihop mina krämer med diskmedlet, eller flyttar om allt i skåpen.«
När Ingrid kom tyst tillbaka till köksdörren, stod Gunnel med ryggen mot henne vid öppna kylskåpet och sin tygpåse bredvid sig. Svärmor var snabb och beslutsam, som en trollkonstnär på cirkus.
Hon tog fatet med charkbord, där det fanns gott om renstek, skinka, kallrökt korv. Allt skrapades ner i plastpåse, det blev knut och rätt i tygpåsen.
Ingrid blinkade. Drömde hon? Nej.
Svärmor plockade fram matlådan med rökt lax som Ingrid gömt undan till frukosten. Trehundra gram, en ordentlig bit. Påse väska.
Sen halva tårtan Ingrid bakat igår kväll. Kartongen var för klumpig, så Gunnel slog in bitarna i folie.
Vad har vi mer här då mumlade hon. Ost, lite Prästost. De slänger väl ändå, det blir torrt.
Sista ostbiten, som kostat en halv tusenlapp, hamnade också i tygpåsen. Med burken oliver, och det fick Ingrid att tappa andan en nästan oöppnad flaska konjak som Gustav fått i present på jobbet.
Ingrid stod lutad mot dörrkarmen, visste inte vad hon skulle göra. Skrika? Skälla? Anklaga för stöld? Tungan ville inte säga »tjuv« till sin mans mor, men hon stal ju rakt framför henne.
Då hördes ytterdörren slå igen. Gustav kom tillbaka.
Oj, vad kallt ute! ropade han. Mamma, är du klar? Jag tar bara jackan, så går vi till bussen.
Gunnel ryckte till, smällde igen väskan, vände sig om. Hon såg Ingrid i dörren, blev först tveksam, men fann sig snabbt.
Oj, Ingrid, du är redan tillbaka? Jag städar bara här, hjälper till. Gustav kom! Jag är färdig.
Hon tog tag i väskan som nu var dubbelt så tung. Gunnel stönade när hon skulle lyfta den.
Mamma, vad har du, tegelstenar? Gustav kikade in.
Nej! skrek Gunnel, tryckte väskan mot sig. Jag klarar mig! Det är bara tomma burkar. Jag tog hem mina, och gurkorna la jag i er gryta, men burkarna är mina. Och lite privata saker. Rör inte!
Ingrid såg på sin make. Gustav stirrade på sin mor.
Mamma, vilka burkar? Du tog med en, och den står kvar på fönsterbrädan full.
Andra burkar! Gunnel blev röd i ansiktet. Men jag orkar inte mer, jag vill hem! Slitit hela dagen!
Ingrid gick fram, med is i magen.
Gunnel, sa hon tyst och tydligt. Ställ väskan på bordet.
Vad? nu stirrade svärmor. Vad tror du att du gör? Tänker du visitera mig? Gustav, hör du vad din fru säger? Hon tror jag stjäl!
Ingrid, vad gör du? Gustav såg växelvis på Ingrid och Gunnel. Mamma har bara
Gustav, avbröt Ingrid, i den väskan ligger vår frukost. Och lunch. Och middag i två dagar. Där ligger laxen jag la undan för tre hundra kronor. Där ligger din renstek. Din konjak. Och tårtan.
Du fantiserar! skrek Gunnel, backade mot hallen. Vad tar du dig för? Jag är pensionerad lärare! Veteran! Jag har aldrig tagit en smula! Ät ni era dyrgripar själva!
Hon försökte smita förbi Gustav, men väskan fastnade i bordets hörn. Handtagen sprack av tyngden. Väskan föll, och allt rullade ut på golvet.
Synen var dramatisk.
Korv och renstek rullade över köksgolvet. Laxen halkade ut ur påsen, ålen dunsade mot Gustavs toffel. Folien med tårtan vecklades upp och visade en tillplattad tårtbit. Konjaksflaskan skramlade mot stolen men höll. Ovanpå låg prästosten och några av Gunnels karameller.
Det blev knäpptyst. Man hörde bara kylskåpet brumma och Gunnel andas tungt.
Gustav såg på de utspridda delikatesserna, sedan på sin fot där fisken låg, och därefter sin nu högröd mamma. Hans ansikte skiftade; först förvåning, sen insikt, till slut skam. Kladdig, tung skam.
Mamma? sa han bara. Vad är det här?
Gunnel rätade på sig, gick till attack.
Och vad är det med det? utbrast hon, mötte sonens blick. Ja, jag tog! Ni har för mycket! Ni slänger ju ändå! Ni lever som överklass! Jag har bara pension 17 000 i månaden! Jag har bara sett sådan mat på TV! Får jag aldrig njuta av nåt gott? Jag har uppfostrat dig! Vakat om nätterna! Och nu snålar du med korv till din egen mamma?
Ingrid teg och väntade på maken. Det var nu det avgjordes. I vanliga fall gav Gustav med sig: »Ta det bara, mamma, vi bryr oss inte«, bara så det inte blev bråk.
Nu böjde Gustav sig långsamt, lyfte upp fisken, la den på bordet, tog flaskan konjak.
Mamma, sa han med låg röst. Det handlar inte om maten. Du vet att om du frågat, hade vi själva gjort en låda till dig. Det gör vi alltid. Alltid.
Vad då, ska jag be på mina bara knän?! Den egna mamman ska behöva tigga? Ni borde själva tänka på att ge! Egoister!
Du bad inte, Gustav skakade på huvudet. Du stal. Du väntade tills Ingrid gick, och sopade ner allt i väskan. Som en som en råtta.
Vad sa du, jämför du mig med en råtta!? Gunnel knep efter andan. Aj, mitt hjärta! Min medicin! Ni gör mig sjuk!
Ingen teater nu, Gunnel, sa Ingrid kallt. Tabletterna har du i vänster ficka, jag såg det när du tog av kappan.
Gunnel stelnade till. Dramascenen misslyckades.
Gustav, Ingrid vände sig till honom. Plocka ihop det där i en påse.
Varför? undrade han.
Ge till din mamma. Hon kan ta med sig allt. Laxen låg ändå på golvet, den äter jag inte. Tårtan är mosad. Korven också. Hon får allt, som ett extra paket på din födelsedag, och morot för att jag inte ser henne på en månad.
Gunnel andades häftigt som en fisk på torra land.
Gustav la allt i en påse: fisk, ost, tårtrester. Men flaskan konjak satte han på bordet.
Konjaken behåller jag. Den behöver jag nu, sa han och räckte påsen till mamma.
Ta med dig, mamma. Taxi kommer strax jag ringde medan du gormade.
Ni kastar ut mig? Min egen son? För matens skull?
För lögnen, mamma. Och bristen på respekt för vårt hem och min fru.
Gunnel ryckte påsen ur hans hand, med vattniga, arga ögon.
Här sätter jag aldrig min fot igen! väste hon. Jag önskar er får korven i halsen!
Och så störtade hon ut i hallen. Ytterdörren smällde, så putsen flög.
Ingrid sjönk ner på stolen och täckte ansiktet. Hon skakade.
Gustav tog fram två glas ur skåpet. Hällde konjak. Ena glaset framför Ingrid, behöll det andra själv.
Drick, sa han. Det behöver du.
Ingrid mötte hans blick. Han såg tio år äldre ut. Han satte sig mittemot och tog hennes hand.
Förlåt mig, Ingrid.
För vadå? Du visste ju inte.
För att jag blundat. Att jag låtit henne hållas. Jag trodde alltid: »Det är ju bara mamma. Hon är lite egendomlig, men snäll.« Nu Jag skäms. Som om det var jag som stulit skinkan.
Ingrid tog en klunk. Konjaken brände, men lättade hjärtat.
Vet du, sa hon med ett bittert leende. Det roligaste är att jag köpte extra Prinskorv och ost just för henne. Ligger längst ner i kylen. Hon nådde aldrig dit.
Gustav skrattade till, nervöst.
Du skämtar?
Nej.
Det finns ingen »mänsklig väg« med henne, Gustav tömde sitt glas. Vet du vad jag tänker? Imorgon byter jag lås. Hon har nyckel, fick den för ett halvår sen »ifall att«. Jag vill inte komma hem någon gång och upptäcka att TV:n är borta för att »Gun-Britt i grannporten har större bild.«
Ingrid såg på maken med förvåning och respekt. För första gången på sju års äktenskap talade han om sin mor utan ursäkter. Det här med delikatesser blev droppen för även en tålig som Gustav.
Vad äter vi imorgon? undrade Ingrid, såg på det tomma bordet. Hon tog nästan allt.
Gustav öppnade kylskåpsdörren.
Vi har kvar en burk löjrom den andra såg hon inte. Och ägg och mjölk. Vi äter omelett med löjrom till frukost. Kungligt.
Ingrid skrattade. Spänningen släppte.
Och vi har hennes äpplen också, påminde hon. Kan koka kompott.
Aldrig, rynkade Gustav på näsan. De åker i soporna, ihop med gurkan. Nu räcker det med »omsorg«.
De satt tillsammans länge vid köket, drack konjak och pratade. För första gången om gränser, om att föräldrakärlek inte betyder tillåtelse att bli trampad på. Att familjen är dom två.
Nästa morgon vaknade Ingrid till doften av kaffe. Gustav var redan igång i köket.
God morgon, kysste han henne. Jag funderar har du mer bonus kvar?
Lite. Varför?
Ska vi sticka bort en helg? Till landet. Eller till Stockholm. Bara vi. Stänga av mobilen.
Och mamma? Hon ringer, klagar inför släkten att vi varit elaka.
Låt henne klaga. Det är hennes val. Vårt är omelett med löjrom. Sätt dig nu.
Ingrid såg på tallriken med gyllene omelett, pyntad med röda löjromskorn, och tänkte att det här nog var den godaste frukosten av alla. Inte för att löjrom är dyr utan för att den inte smakade skuld eller krav.
Gunnel ringde faktiskt två dagar senare. Gustav såg på skärmen, suckade, vände mobilen upp och ner.
Svarar du inte? frågade Ingrid.
Nej. Hon kan äta upp korven och lugna ner sig. Kanske ringer vi om en månad. Nu har jag viktigare att göra. Ska ta min fru på bio.
Ingrid log och gick för att klä sig. Kylskåpet var rätt tomt, men hjärtat var oväntat lätt och lugnt. Och det är värt mer än alla delikatesser i världen.
