Hur kan du inte vilja byta efternamn? ropade min svärmor på Skatteverket.
Jag, Elsa, hade egentligen aldrig velat gifta mig. Men vid nitton års ålder blev jag gravid med min pojkvän från gymnasiet som jag hade varit tillsammans med i tre år. Det fanns liksom inget val jag ville inte att mitt barn skulle växa upp utan en pappa.
Trots att Erik var lite äldre än jag, var han otroligt omogen och fortfarande så beroende av sin mamma. Men han gömde sig inte för sitt ansvar han sa att han ville gifta sig och ta hand om barnet. Så vi började planera bröllopet.
Jag hade nog kunnat känna mig lycklig om jag bara hade fått gifta mig i lugn och ro, men släkten krävde en stor tillställning. Jag förstod inte varför vi skulle lägga ut så vansinnigt mycket pengar på en massa folk, när vi istället kunde handla allt som behövdes inför bebisens ankomst. Men ingen lyssnade på mig. Restaurang, bröllopsklänning och gäster allt valdes ut åt mig. Av vem? Min svärmor och min syster!
Klänningen, som de skickade mig för att prova, kändes mest bara som ett tvång. Jag såg framför mig hur den skulle se ut: full av tyll och paljetter. Varken min syster eller svärmor var kända för sin stilkänsla. När jag sa nej kallade de mig otacksam, och blev rasande. Men jag brydde mig inte. Studentexamen, tentor och allt inför barnet det var vad jag tänkte på.
När det var dags för vigsel, knatade jag in på Skatteverket i en enkel vit klänning som satt bra och kändes lagom. Där bröt hela cirkusen ut.
Släktingarna från båda håll visste inte att jag hade beslutat att behålla mitt efternamn. Erik visste dock om det och protesterade inte. Men mina svärmor blev fullständigt vansinnig och började gorma:
Hur kan du vägra byta efternamn?
Jag bara log och flyttade på mig. Morgondagen skulle tillbringas ute på Eriks föräldrars lantgård, med hela hans släkt och ett stökigt bröllopsfirande. Jag behövde spara på nerverna. Äktenskapet höll ändå bara några få år. Erik visade sig vara en riktigt dålig man och inte mycket till pappa heller. Varje helg satt han framför datorn och låtsades att vi inte fanns. När min tålamod tog slut, packade jag väskorna och flyttade.
Min svärmor blev såklart inte nöjd med mitt beslut. Men jag andades ut för första gången på länge äntligen kände jag mig fri och lycklig.
