Min fars hustru blev min andra mamma
Det har gått många år, men minns det fortfarande tydligt. Min egen mamma dog när jag bara var åtta år gammal. Pappa försjönk i sorgen och började ofta dricka. Hemma var det ont om mat. I skolan bad jag om smörgåsar, fick dåliga betyg och gick klädd i trasiga kläder. Till slut uppmärksammades min situation av lärarna.
Socialtjänstens inspektörer besökte oss gång på gång, och till sist ställdes stränga krav på pappa om han inte förbättrade sig skulle han förlora vårdnaden om mig. Till min lycka tog han sig i kragen och slutade dricka. Vid nästa inspektion gick allt bra.
En tid efter det berättade pappa att han ville att jag skulle träffa en kvinna som han tyckte mycket om. Vi gick hem till tant Maria i Sundsvall, och jag var inte särskilt entusiastisk. Sorg och minnen av mamma låg fortfarande färska inom mig, och jag hade svårt att förstå att pappa redan träffat en annan.
Men så började jag prata med tant Maria. Hennes vänliga sätt och varma röst fick mig att slappna av. Jag blev snabbt vän med hennes son, som var ett år äldre än jag. Vi började gå till friidrottsträning tillsammans. Pappa blev glad över att jag kommit överens med hans nya kärlek. Efter en månad flyttade vi in hos tant Maria och hyrde ut vår lägenhet i Umeå för att få lite extra inkomster i svenska kronor.
Lyckan blev kort. Min pappa hann aldrig gifta sig med tant Maria. Han omkom i en olycka påkörd av en rattfull bilist. Eftersom jag, i myndigheternas ögon, inte var släkt med Maria, hamnade jag snabbt på barnhem. Innan jag åkte lovade Maria att hon skulle ta hem mig så fort det bara gick.
Hon höll sitt löfte. Efter två månader fick jag återvända hem till henne. Dessa månader i barnhem var tillräckligt tuffa för att jag skulle förstå värdet av värme och trygghet. Jag var djupt tacksam mot Maria, som inte övergav mig utan blev min verkliga andra mamma. Hon är en fantastisk människa och hennes son har varit som en riktig bror för mig.
Tiden har gått. Idag är vi vuxna och har egna familjer. Men mamma Maria är fortfarande den allra närmaste för både mig och min bror. Hon har varit svärmor två gånger om, men aldrig har ett ont ord växlats mellan henne och hennes barn eller svärbarn. I vårt hem hörs aldrig ordet “svärmor” både min man och min brors fru kallar henne för Mor Maria, för hennes värme och tålamod. Varje gång hon hör någon säga “Mor Maria”, ser man en sann glädje tändas i hennes ögon.
