Inte bara en barnflicka
Emmelie satt vid ett avlångt bord på universitetsbiblioteket i Uppsala, omgiven av högar med läroböcker och anteckningsblock. Fingrarna bläddrade nervöst mellan sidorna medan blicken snabbt letade efter rätt stycken hon försökte ta in så mycket som möjligt inför morgondagens tenta. Hennes föreläsare var beryktad för att vara stenhård: missade man tentan så var omtenta nästan ofrånkomlig, och det hade Emmelie inte råd med. Terminen var redan stressig nog.
Just då närmade sig hennes kurskamrat Lovisa, som satte sig lite snett på bordskanten, lutade sig fram och viskade:
Du letar väl fortfarande efter ett extrajobb, eller hur?
Emmelie släppte inte blicken från sina anteckningar men nickade snabbt och fortsatte läsa. Tiden höll på att rinna ut och det var mycket kvar att gå igenom.
Mmm, pressade hon fram, försökte samtidigt hålla tankarna samlade, men det är tidsbristen som är kruxet. Du vet ju, vi har föreläsningar till två varje dag, och det går inte att skolka.
Lovisa log förstående. Hon visste att Emmelie tog sina studier på stort allvar. Efter en kort paus fortsatte hon, nu med spirande entusiasm:
Jag har faktiskt ett perfekt jobb till dig! Min granne, Erik, han är ensamstående pappa. Hans fru gick tyvärr bort för ett par år sedan om det nu är så, jag vill inte spekulera för mycket Lovisa rynkade lätt på näsan, alltid obekväm med skvaller. Hur som helst, han är begravd i jobb och behöver hjälp på eftermiddagarna, sådär från fyra till åtta.
Nu lyfte Emmelie blicken och mötte Lovisas. Den senare fortsatte, ivrig över att ha fått napp:
Du gillar ju barn och du pluggar till lärare. Och du har ju erfarenhet dina fyra småsyskon har du tagit hand om.
Emmelie funderade. Tanken på att arbeta med barn värmde henne alltid. Hemma hade hon gärna hjälpt sin mamma med syskonen, ingen hade tvingat henne det var både utmanande och glatt.
Hur gamla är barnen? undrade hon, uppriktigt intresserad.
Med pennan mellan fingrarna vägde Emmelie Lovisas ord. Att arbeta som barnflicka lockade och skrämde på samma gång. Skulle hon klara det? Att nå fram till ett barn, särskilt ett som upplevt en tragedi, kräver noga fingertoppskänsla.
Två tvillingflickor, de är sex år, svarade Lovisa, och så finns Viktor, tretton år. Men han är idrottskille och är nästan jämt borta på träningar, så han hjälper inte mycket till hemma.
Men tar de verkligen en som mig? undrade Emmelie, nervöst pickande med pennan mot bordet. Jag är ju bara fjärdeårsstudent, har inte ens examen än
Visserligen hade Emmelie både tagit hand om småsyskon och haft praktik på förskola, men det är en sak att ta ansvar för sina egna syskon en annan att ta hand om andras barn inför deras förälder.
Lovisa viftade bort hennes tvekan:
Inga problem! Erik frågade faktiskt mig igår om jag visste någon bra. Ska jag ge honom ditt nummer?
Lovisas självsäkerhet fick Emmelie att stanna upp. Hon kastade en blick på sina anteckningar och på klockan som visade att hon hade en halvtimme kvar till nästa lektion. Plötsligt slog det henne: det här kunde vara precis det hon behövde. Extrajobbet låg inte långt från universitetet, arbetstiderna var flexibla, och ungarna kunde knappast vara annat än charmiga.
Trots nervositeten bultade hjärtat nu av förväntan. Emmelie tog ett djupt andetag och sa bestämt:
Kör på!
*********************
Emmelie var förfärligt nervös. Idag var hennes första riktiga arbetsdag. Visst hade hon passat småsyskon förut, men nu var det annorlunda: riktigt jobb, ansvar inför en okänd person, nya barn. Hon checkade väskan igen mobil, nycklar, anteckningsblock, lite fika till tvillingarna allt fanns där.
Gårdagen med Erik och barnen hade gått oväntat smidigt. Han visade sig vara en lugn och vänlig man, som tydligt redogjorde för rutinerna i hemmet. Tvillingarna Agnes och Idun hade varit blyga till en början, gömde sig nästan bakom deras pappa, men efter tio minuter surrade de som små humlor och visade lyckligt sina teckningar. Det verkade som att hon redan fått jag dem på sin sida, och Emmelie kunde inte låta bli att smälta av deras sätt.
Fast det fanns en sak som förvånade henne Erik själv. Lovisa hade aldrig nämnt hur attraktiv hennes granne faktiskt var. Lång, vänliga ögon och ett varmt leende, med en enkelhet i sättet som var svår att värja sig mot. Emmelie bannade tyst sin kompis för att inte ha flaggat för det här hon fick anstränga sig för att inte rodna varje gång han såg på henne.
Tappar du huvudet nu, så är det kört, tänkte hon tyst. Det är bara ett jobb.
Så kom hon fram till förskolan ett rött, inbjudande hus med en lekplats där barnen skrek och skrattade. Erik hade i morse pratat med personalen och lämnat en lapp om att Emmelie skulle hämta tjejerna idag, om det skulle vara några frågor. Hon drog ett djupt andetag, rättade till håret och gick in genom grinden.
På den färgglada lekplatsen fick hon snart syn på Agnes och Idun. Vid gungan stod de, pratade animerat. När de såg henne stannade de först, men log sedan blygt.
Emmelie satte sig på huk framför dem med ett mjukt leende:
Ska vi gå hem nu, tjejer? Jag tänkte fixa något gott åt er.
Agnes såg nyfiket på henne:
Vad kommer du laga? frågade hon, smalnande med ögonen.
Emmelie låtsades fundera:
Kanske pannkakor med sylt? Eller småkakor med chokladbitar?
Idun spratt upp:
Småkakor! Jag älskar choklad!
Då så, log Emmelie, och räckte ut händerna åt dem båda. Kom då!
Tveksamt la båda sina små händer i hennes. I det ögonblicket släppte nervositeten, och Emmelie fylldes av värme. Kanske skulle allt faktiskt gå bra.
Systrarna växlade en snabb blick fylld av otypisk eftertänksamhet för sexåringar, innan de i samförstånd nickade och följde med.
Emmelie mindes också vad Viktor, storebrodern, sade kvällen innan. Han hade på eget initiativ dragit henne åt sidan för att dela en sak som aldrig riktigt uttalats.
De var helt annorlunda förut, sa Viktor, lätt rynkad i pannan. Alltid glada, alltid kramiga. Men sen… när mamma försvann… de förstår nog inte riktigt vad som hänt. Tror kanske att det är deras fel.
Han blev tyst, stirrade på golvet, innan han fortsatte mer samlat:
De har börjat dra sig undan, slutade le, släpper inte in folk. Förut hjälpte farmor oss mycket, men nu är hon också sjuk, så pappa måste ha någon annan.
I hans unga röst fanns både trötthet och en mogen beslutsamhet. Han försökte bära sin familj.
Emmelie hade bara nickat, med en klump i magen. Att vinna systrarnas tillit, det visste hon nu, skulle inte vara självklart.
Men de släppte in mig ganska snabbt, log hon. Vi hann leka lite. De var blyga i början, men smälte snabbt när jag visade dem några trolleritrick med min näsduk.
Viktor studerade henne noggrant. Plötsligt sa han allvarligt:
Det är därför pappa valde dig. Han såg direkt att tjejerna gillade dig. Men… svik oss inte, tack.
Hans blick var full av förhoppning och oro. Emmelie svalde och svarade lugnt:
Jag lovar. Jag ska göra mitt bästa för att få dem att le igen.
Viktor verkade slappna av, log motvilligt och återgick sedan till sin roll som storebror.
******************
Nu hade Emmelie jobbat hos familjen Andersson i två månader. Mycket hade förändrats Agnes och Iduns försiktighet och misstänksamhet hade gett vika för tillgivenhet. Nuförtiden flög de henne till mötes när hon kom, sprang för att ge henne dagens alla nyheter och ville aldrig låta henne gå hem.
Den här kvällen gjorde hon sig som vanligt klar att gå, städade undan leksakerna medan hon småsjöng sången de lärt sig. Systrarna satt tyst på soffan, med sorgsna ögon.
Kan du inte stanna här? sa Agnes plötsligt och kastade sig mot Emmelie för att ge henne en kram. Vad ska du göra hemma?
Emmelie stannade upp och skrattade mjukt, böjde sig ner och besvarade kramen.
Jag måste plugga, svarade hon med värme. Det är universitetet i morgon och jag måste gå igenom teorin och göra några uppgifter. Men imorgon ses vi igen, så ni hinner inte sakna mig!
Men Idun var inte sen att också springa fram och kasta sig in i kramen:
Vi saknar dig redan! Stanna!
Emmelie såg på de två bekymrade ansiktena och blev varm i hjärtat. Hon satte sig på huk för att vara i ögonhöjd:
Men var ska jag sova då? Jag kan ju inte knö ihop mig med er i ert rum!
Agnes funderade och utbrast sedan:
Pappas säng är stor! Där får du plats!
Idun höll med:
Ja! Pappa jobbar ändå sent och är ofta borta!
Emmelie log. Hon visste att det bara var äkta barns längtan efter sällskap men det kändes ändå rörande. Hon strök dem över kinderna.
Tack för erbjudandet, sa hon mjukt. Men jag måste faktiskt hem. Men imorgon kommer jag igen, tidigt! Då hinner vi både leka, läsa saga och baka kakor!
Flickorna suckade, men gav sig.
Kommer du säkert?
Ja, lovar, svarade Emmelie.
Hon hjälpte dem att städa undan leksakerna och gå till badrummet. Snart skulle Erik komma hem och se att allt var i ordning.
Emmelie rodnade när hon tänkte på förslaget att sova över även om hon visste att flickorna bara menade väl. För en sekund svävade tankarna iväg: ett varmt hem, kvällsprat med Erik över te…
Men hon hejdade sig. Det här är ett jobb, inget annat. Hon samlade snabbt ihop sina saker, kramade flickorna hejdå och gick ut i den krispiga svenska kvällsluften.
Utan att märka det hade Viktor stått och iakttagit allt från hallen, med ett småleende. Han hade länge noterat hur stämningen ändrades när Emmelie kom: hur pappa mjuknade, hur Emmelie rodnade när deras blickar möttes, hur hon trivdes med flickorna.
Kanske har pappa äntligen en chans, tänkte Viktor, nöjd och hoppfull. Han hade länge önskat att någon skulle komma in i familjen, inte bara som barnflicka, utan som någon för pappa att älska.
Varför är vuxna så långsamma? suckade han i sitt stilla sinne.
När Erik kom hem på kvällen tog Viktor chansen att sätta sig mittemot och ifrågasätta:
Varför gör du inget? Du gillar ju Emmelie, det ser ju alla!
Erik såg häpet upp:
Jag? Men hon är ju vår barnflicka. Det viktigaste är att tjejerna har det bra
Kom igen! Viktor avbröt, irriterat. Bjud ut henne, fika tillsammans det är inte svårt. Ni bara går runt och väntar!
Erik rodnade, gnuggade sig över näsan.
Det är inte så enkelt Om jag förstör något nu, om hon slutar på grund av mig Jag vill inte riskera det. Barnen behöver henne.
Viktor, för ovanlighetens skull mycket mogen, lutade sig fram:
Hon gillar dig också. Jag ser det. Ta första steget bjud med henne med oss någonstans. Börja försiktigt, som vanligt. Sen kan du fråga henne på riktigt, kanske?
Erik övervägde. Idén om en utflykt för alla var inte så tokig. Ett naturligt sätt att umgås, låta Emmelie trivas med hela familjen utan press.
Du tror det funkar?
Ja! Viktor nickade. Gör det bara.
Erik log, såg ut genom fönstret och började fundera på något trevligt för dem alla kanske promenad i Stadsträdgården, eller en fika där barnen kunde få glass.
Okej. Vi provar. Men om det går fel
Då säger jag inget, försäkrade Viktor och flinade.
Ur barnrummet hördes flickornas skratt när de lekte kurragömma med Emmelie. Erik greps av en varm känsla. Kanske hade faktiskt sonen rätt. Kanske skulle han våga.
**************************
Dagarna gick. Utekvällar i parken, fikaturer, små och spontana aktiviteter blev snart till rutin. Steg för steg närmade sig Emmelie och Erik varandra på riktigt. De började umgås om kvällarna satt kvar vid köksbordet när barnen somnat, drack te, diskuterade livet, skrattade. Snart blev det tydligt att deras relation blivit något mer än bara barnflicka och arbetsgivare.
Viktor hade rätt hans plan fungerade. Pappa skrattade igen, Emmelie slutade rodna utan log lugnt och självsäkert mot Erik.
En kväll satt Emmelie och Erik kvar i soffan efter läggdags. Två koppar te på bordet, lampor dämpat tända.
Vet du, började Erik försiktigt, jag kan inte föreställa mig livet utan dig längre. Ditt leende, din värme här… Jag älskar dig. Och jag vill att du blir en del av vår familj inte som barnflicka utan som min fru.
Emmelie blev överväldigad, men svarade lugnt och ärligt:
Jag älskar dig med. Jag vill vara med dig.
****************************
Bröllopsplanerna blev enkla och avslappnade inget stort pådrag, bara det viktigaste: närmaste släkt och vänner samlades på ett litet lantligt värdshus utanför staden. Den största platsen hade Agnes, Idun och Viktor, förstås.
Flickorna klädda i ljusrosa klänningar med rosetter, delade ut blomblad och höll ringarna under ceremoni. Viktor stod stolt vid Eriks sida.
Pappa, du är så fin, viskade Agnes när Erik böjde sig ner för en kram.
Och Emmelie ser ut som en saga, minns Idun och sneglade beundrande.
När de nygifta utropades skrattade Viktor:
Vad var det jag sa, pappa det går om man vågar!
Erik log och kramade Emmelie. Hon såg tillbaka på honom, med trygghet och lycka.
Nu är vi en familj, sa hon stilla.
Efteråt bjöds på smörgåstårta, kaffe och dans. Flickorna sprang mellan gästerna, och när tårtan serverades var det självklart att de var först.
När kvällen kom och gästerna gick hem stod Erik och Emmelie kvar ute på verandan, hand i hand under den klara svenska stjärnhimlen.
Det här var nog min bästa dag, viskade Emmelie.
Och min, svarade Erik, men vet du vad som är bäst? Det kommer fler sådana dagar. Tillsammans.
Hon log, trygg och lycklig.
Livet i familjen Andersson hade kanske börjat i sorg, men genom värme, tålamod och våga släppa in någon ny hade de funnit glädje igen. Och det är just det livet ofta handlar om att våga tro på nya möjligheter när det ser mörkt ut, och att ta emot kärlek när den dyker upp, oväntad och vacker.
