Min son vill inte ta hem sin mamma för att bo med oss, eftersom det bara finns en husfru här – och det är jag – Så där kan det ju inte vara! Det är ju hans mamma! Han kan väl ta hem henne till sitt eget hus! – Sådana kommentarer kommer från min makes släkt. Jag vet att mina vänner tycker likadant, men ingen säger det rakt ut. Allt detta på grund av situationen med min svärmor. Barbara är 83 år gammal och väger över hundra kilo, ofta sjuk. – Varför tar ni inte hem Barbara till er? – frågade kusinen för några år sedan – Det är bra att ni hjälper till till vardags, men tänk om något händer på natten? Hon har det tungt ensam. Din Daniel är ändå hennes enda stöd. Det är självklart att det är hennes enda son, hans enda fru och hennes enda barnbarn som ska ta hand om mormor. De senaste fem åren har Barbara inte lämnat lägenheten. Hon har ont i benen och orkar knappt röra sig längre. Allt började för trettio år sedan. Då var svärmor energisk, ung, frisk och bestämd. – Vem har du tagit med hem till mig? – utbrast Daniels mamma. – Jag har offrat hela mitt liv för dig för DEN här? Jag gick tyst till bussen efter de orden. På den tiden bodde Daniels mamma i ett exklusivt område utanför Stockholm, i ett stort, vackert hus. Hennes man hade ett bra jobb, så Barbara hade det gott även efter att han gått bort. Samma dag sprang Daniel ikapp mig och följde med hem till mig. Tur att min man inte lyssnade blint på sin mamma, även om han respekterade äldre. Han försökte lugna mig och sa att hon bara var sådan. Efter bröllopet började vi spara till ett eget hus. Daniel jobbade utomlands i ett halvår åt gången. Inom några år lyckades vi köpa ett hus och renoverade det. Vi hälsade inte på Barbara så ofta. Under tiden hann hon sprida rykten om mig till Daniel och hela släkten. Du ser, min svärdotter låter honom inte hjälpa sin mamma! Hur så inte låter?! Och så vidare. Hon bestämde sig för att flytta till stan, men pengarna hon fick för huset räckte inte. Hon föreslog att vi skulle hjälpa till ekonomiskt och lovade att lägenheten skulle skrivas över på vårt barn, hennes barnbarn. Men hos notarien ändrade hon sig plötsligt: lägenheten skulle stå i hennes namn eftersom grannen sagt att farmödrar ofta blir av med hemmet annars. Sen hotade hon att skriva över bostaden på någon som vårdar henne på ålderns höst. Hon ville vara “husets dam”! Hon sa att vi bara ville lura henne. Det har gått nästan tjugo år sedan dess. Alla på notariekontoret hörde hennes klagomål, och vi kände oss illa till mods. Vi gav upp. Hon flyttade in direkt och tillät oss inte ens att renovera. Efter någon månad började hon klaga på allt: gammalt, slitet, trasigt. Allt var mitt fel: jag hade hittat en dålig lägenhet för att lura henne. Barbara avgudade kusinens barn, men ignorerade sitt eget barnbarn. Hon låtsades till och med att hon glömt hans födelsedag! För några år sedan blev svärmor sjuk. Hon gick upp så mycket i vikt att hon knappt kunde röra sig. Jag bar hem hälsosam, läkarskriven mat. Men Barbara svor och vägrade äta, sa att bara kusinen gav henne riktig mat, medan jag svälte henne. Förra året började min man be att vi skulle ta hem henne. Han menade att hans mamma nu förstått och insåg att hon måste följa läkarens råd. – Okej – gick jag med på – men på vissa villkor: köket är bara mitt, det är jag som lagar och bestämmer vad vi äter, inga kusiner här. Svärmor blev rasande och vägrade komma för hon hade räknat med att vara husets drottning. Men hemma hos oss finns bara EN husfru – och det är jag! Jag fick istället besöka henne, städa, laga mat, till och med sova över vissa nätter. Favoritkusinen uttryckte sin oro – över telefon. Min svärmor klagade på telefonen att jag svalt henne eftersom hon inte fick godis eller rökt korv. Hon bad kusinen komma med tårta. Men kusinen skyllde på för mycket jobb och sköt besöket på framtiden – trots att hon bodde tre gånger närmare än jag. Hon kom en gång i månaden med onyttigheter medan jag skötte all vardagsomsorg. En dag ropade svärmor på kusinen och klagade på att hennes halsband och kors var borta. Hon meddelade att både kusinen och jag varit på besök den dagen, men misstänkte att det var JAG som tagit dem. Utan att säga ett ord la jag maten på bordet, plockade upp halsbandet och korset som legat under sängbordet. Hemma berättade jag allt för min man och sa att jag aldrig skulle gå dit mer. Jag föreslog att vi skulle ordna ett äldreboende åt henne. Daniel höll med.

Sonen vill inte ta sin mamma hem till sig, för i deras hus finns det redan en fru och det är jag.

Det är inte rätt! Det är ju hans mamma! Han borde ta ansvar och låta henne bo hos sig! Sådana ord hör jag ofta från min makes släktingar. Jag vet att även mina vänner delar den åsikten, även om de aldrig säger det rakt ut till mig. Allt kretsar kring situationen med min svärmor.

Anita är 83 år, väger över hundra kilo och har ofta hälsoproblem.
Varför tar ni inte Anita hem till er? undrade min kusin för några år sedan. Det är fint att ni hjälper henne till vardags, men tänk om något händer en natt? Det är tungt för henne att bo ensam. Din Karl är ju hennes enda stöd.

Självklart är det förväntat att hennes enda son, hans enda hustru och hennes ende barnbarn ska ta hand om henne. De senaste fem åren har Anita inte lämnat sin lägenhet en endaste gång. Hennes ben värker och vikten gör henne orörlig. Men förr var hon full av liv det var trettio år sedan. Då var svärmor energisk, frisk, ung, och hade ett starkt kontrollbehov.

Vem har du tagit hem till mig? rasade Karls mamma när vi först träffades. För DEN här har jag offrat hela mitt liv för dig?

Efter det gick jag tyst ut mot bussen. Då bodde Karls mamma i ett tjusigt villaområde utanför Stockholm, i ett stort, vackert hus. Hennes man hade haft en viktig position, så Anita levde gott, även efter hans bortgång. Samma dag sprang Karl ifatt mig och åkte med mig hem. Jag hade tur med min make han lyssnade inte blint på sin mor, men han har djup respekt för de äldre. Han försökte lugna mig och förklara att sån är hans mammas personlighet.

Efter bröllopet började vi spara ihop till ett eget hem. Karl jobbade på annan ort i ett halvårs tid. Efter några år hade vi köpt vårt hus, och vi renoverade det själva. Vi besökte inte Anita ofta. Under tiden hann hon sprida rykten om mig till Karl och hela bekantskapskretsen. Ser ni, min sonhustru låter honom inte hjälpa sin mamma. Så där höll hon på.

Till slut ville hon flytta in till stan, men pengarna hon fick för huset räckte inte till. Hon föreslog att vi skulle lägga till resterande summa, och lovade att skriva lägenheten på vårt barn, hennes barnbarn. Men när vi satt hos notarien vände hon plötsligt ville hon att lägenheten skulle stå i hennes namn, för hennes väninna hade sagt att annars blev gamla damer ofta utkastade. Därefter sa hon att hon tänkte testamentera lägenheten till den som tog hand om henne på ålderns höst. Hon ville bestämma själv! Hon menade, att vi skulle lura henne och lämna henne lottlös.

Det har nu gått snart tjugo år sedan dess. Alla på notariekontoret hörde hennes klagorop och vi kände oss fruktansvärt illa till mods. Sedan släppte vi frågan. Anita flyttade in direkt och förbjöd oss göra några som helst förbättringar eller reparationer. Hon bodde där inte ens en månad förrän hon klagade på att allt var gammalt, trasigt och att det var mitt fel och att jag försökte lura henne.

Anita älskade släktens andras barn, men ignorerade sitt eget barnbarn. Hon låtsades till och med att hon glömt hans födelsedag! För några år sedan blev svärmor sämre. Hon gick upp så mycket i vikt att hon knappt kunde ta sig fram hemma. Jag lagade näringsriktig mat, precis som läkaren föreskrivit. Men Anita svor åt mig och vägrade äta. Bara hennes kusin, sa hon, matade henne ordentligt, och jag lät henne svälta.

Förra året började min man bedja mig att ta hem henne till oss. Enligt honom hade hans mamma förstått att hon måste lyssna på läkarens ord.

Okej sa jag. Men under vissa villkor: köket är mitt ansvar, det är bara jag som lagar mat och bestämmer vad vi äter. Och inga av hennes kusiner här i huset!

Svärmor blev upprörd och vägrade flytta hon trodde att hon skulle komma och styra i vårt hem. Men här finns redan en enda fru och det är jag! Istället fick jag pendla till henne, städa, laga mat och till och med sova över där ibland. Hennes kära kusin bara ringde ibland och beklagade sig över Anitas situation.

Svärmor klagade i telefon om att jag lät henne svälta: ingen choklad, inga isterband. Hon bad kusinen komma med tårta och kakor, men hon skyllde på jobbet och sköt upp sitt besök, fast hon bor tre gånger närmare än vad vi gör. Kusinen dök bara upp en gång i månaden och då med godsaker, medan det var jag som tog hand om Anita till vardags.

En dag ringde Anita sin kusin och hävdade att hennes halsband och kors var borta. Båda hade vi besökt henne den dagen, men hon var säker på att det var jag som tagit dem.

Utan ett ord la jag maten på bordet och plockade upp halsbandet och korset, som ramlat ner från nattduksbordet. Hemma berättade jag allt för Karl och sa bestämt att nu fick det vara nog. Jag föreslog att vi skulle ordna en plats på ett äldreboende åt henne. Karl höll med.