Efter den där märkliga händelsen med min väninna insåg jag hur lite vi egentligen bör låta andra komma för nära vårt privatliv både jag och min man. Sedan dess har vi valt att ta ett kliv tillbaka från våra vänskapsrelationer. Vi umgås mindre ofta och delar inte lika generöst med oss av våra riktigt privata tankar. Vi har inte slutat lita på folk, vi har bara valt vilka delar av oss själva vi vill visa. Allt detta började efter en obehaglig upplevelse som min väninna Emma och hennes man Mikael råkade ut för.
Emma och Mikael var väldigt nära ett annat par Johanna och hennes man Jonas. Deras vänskap sträckte sig långt tillbaka; männen jobbade innan tillsammans på Volvo och Emma och Johanna pluggade tillsammans i Göteborg. Så småningom gifte sig Johanna och fick en liten flicka. Johanna presenterade Emma för en kollega till sin man och så blev Emma och Mikael ett par.
Efter några år bytte Jonas jobb och hittade en mer högavlönad tjänst på ett IT-företag i Stockholm. Johanna började även hon på ett välbetalt jobb inom kommunen. Den täta kontakten mellan paren blev allt glesare, särskilt när Johanna blev sjukskriven gång på gång efter att de fått fler barn. Hennes arbetsgivare tröttnade och till slut blev hon uppsagd med någon vag motivering.
I hushållet kämpade Mikael på för att försörja deras fyra barn och sin fru, men på det stora hela klarade de sig rätt bra. De köpte ett gediget trähus utanför Uppsala, höll efter sitt hem och skapade en trygg vardag. Lite i taget fick familjen bättre ekonomi, men de blev aldrig några rikemän.
Det andra paret, Johanna och Jonas, hade inga barn de la all fokus på sina karriärer, reste ofta på semester till Medelhavet och njöt av allt som livet hade att erbjuda par utan barn.
En sommardag föreslog Emma och Mikael att bjuda ut sina vänner till sommarstugan i Småland, för att andas lantluft, grilla, bada i sjön och promenera i skogen. Vädret var strålande. Emma ringde Johanna och berättade glatt om idén. Johanna blev entusiastisk men ville först prata med Jonas innan de bestämde sig. Hon la ifrån sig mobilen på köksbordet men glömde att stänga av samtalet.
Plötsligt hörde Emma hur Johanna och Jonas började prata om henne och Mikael. Hon satt som förstenad när hon hörde deras ord. Enligt deras åsikter var Emma och Mikael hopplösa, som inte hade någon koll på livet. De tyckte att Emma och Mikael knappt fick ekonomin att gå ihop på sin enkla lön, att deras hus var en ruinhög det var pinsamt att bjuda folk till. Deras barn var ouppfostrade, och varför skaffade de ens fyra stycken två kunde lika gärna bo på barnhem. Emma själv var jättetråkig, som bara kunde prata om barn.
Mikael beskrev de som dryg och osympatisk och samtalet avslutades med massor av taskiga kommentarer. Sen bröts telefonen. Emma och Mikael satt först tysta och nära på skräckslagna efter att ha overhört sanningen. De ville helt ärligt slå en signal direkt och säga exakt vad de kände, men just då ringde Jonas och glatt berättade att de skulle komma på besök till helgen. Mikael svalde ilskan och sa bara Så trevligt, vi ses då.
De diskuterade länge hur de skulle hantera situationen och bestämde sig för att ta emot gästerna som vanligt. På fredagseftermiddagen kom Johanna och Jonas, med sig hade de burkar med billig sylt och billigare småkakor till barnen. Så fort de satte sig till bords sa Jonas:
Hur klarar ni er egentligen på en sådan låg lön att ni inte ens kan ta med er något ordentligt? Nåja, vi har ju ställt till med en ordentlig middag. Ät nu ordentligt, sedan kan ni hjälpa till, det finns mycket att göra.
Emma och Mikael stirrade förvirrat på varandra över bordet. Då fyllde Johanna i, med ett snett leende:
Hur kommer det sig att ni fortfarande inte har barn?
Det är inget vi vill just nu, vi får se när det passar, svarade Emma försiktigt.
Jag vet precis hur det är Bara tölpar skaffar barn, smarta personer lever för sig själva istället, fällde Johanna kallt.
Där och då förstod Emma och Mikael att de visste precis allting men undrade fortfarande varifrån. Våra vänner hittade på någon ursäkt och åkte raskt därifrån.
Jag tänker ofta på den där kvällen och känner att Emma och Mikael gjorde rätt som höll huvudet kallt. Men ibland undrar jag ändå skulle jag själv ha sagt ifrån på skarpen? Eller bara låta folk försvinna ur mitt liv? Smartaste vägen är nog alltid att skydda sitt hjärta lite särskilt här i Sverige, där det mesta ändå hålls mellan raderna.
