I fem år trodde hon att hon bodde med sin make, men i själva verket längtade hon efter att leva med honom som med sin mamma.
Sigrid kom från en liten småländsk ort: där, mellan röda trähus och blånande sjöar, träffades deras blickar under ett oväntat midsommarregn. Hon blev handlöst förälskad i Oskar, och han i henne. Tillsammans drömde de om att fly till Stockholm, och berättade för föräldrarna att de skulle jobba ihop ihop pengar till ett bröllop.
Visst for de norrut, och pengarna flöt in, men i huvudstaden ville de inte längre bränna allt på en stor fest. De gjorde som så många andra nu för tiden: vigsel i sneakers och slitna jeans, önskelista med bara kontanter, och istället för bröllopstårta enkel fika och knytkalasbuffé i en hyrd lokal. Alla gåvopengar gick direkt in på det gemensamma bolånetsvettlön till bankens njugga kontorist.
Deras mammor, förstås, knep inte ihop plånbokende ordnade förskott på Arlas småkakor och enkel laxtårta i föräldrahemmet, med nära och kära runt linnelakanbord.
Fem år gick sedan ringen gled på Sigrids finger. De sköt upp att skaffa barn; lånet tog all ork och kärleksgåvorna räckte inte hela vägen till ett bo utan räntor. Sigrids mamma, hårdhudad efter år som ensamstående, ringde ofta och påminde om att längtan efter barnbarn började jäsa. Sigrid tvekade. Egentligen fanns ingen hetsde lät tiden glida förbi som flytande sommartimmar, alltid lite för svala för uteservering.
Plötsligt en kväll, medan barrskogen utanför fönstret slöt sig i blågrå dimma, märkte Sigrid att hon gått och byggt missnöje med Oskar: sådana gnagande känslor som hon förut lyckats tiga ihjäl. Hon ringde till mig och sa:
Han kan prata i en evighet i telefon med alla andra, men med mig blir det ett snabbt hej då, sen går han iväg i mörkret
När han kommer hem har ni ju hela kvällen att prata?
Jag vill se romantiska filmer efter jobbet, men han glor bara på skräck.
Hur många tv-apparater har ni egentligen? Man kan ju se film i datorn med lurar idag. Men känns det verkligen familjeliv om ni båda är där fysiskt, men tankarna driver åt varsitt håll?
Just så! Det känns som att Oskar inte förstår mig alls!
Det var en oväntad slutsats.
Skrattar du åt mig nu?
Nej, förlåt, Sigrid… När har ni kul tillsammans?
När vi reser bort eller har gäster över; då kan han vara så omtänksam
Vårt samtal blev långt som ett Jan Johansson-piano på låg volym. Sigrid berättade om deras första trevande stapplande samtal; hur hennes vänner var gröna av avund. Mellan raderna läste jag hennes saknad av att få glänsa inför andra, att få beundrandär fanns första krusningen, men det fanns något mer
Sigrid, hur ser du det perfekta äktenskapet?
Självklart med barn
Jo, men du vet väl att när barnen väl kommer, så spricker många äktenskap ändå
Min make ska fråga hur jag mår, hur jobbet går Han ska kunna säga något om min klädsel, och ge beröm när jag lagar mat
Gör han inte det?
Han brukar säga att det är gott, men för mig räcker det inte.
Berätta mer. Han kommer hem, du bjuder på köttbullar och potatismos, och han
Gnuggar händerna och ler stort.
Men det är ju också ett slags komplimang! Jag undrar om du skulle uppskatta det mer om han puttade undan tallriken och sa att han inte var hungrig
Sigrid tystnade, hennes tankar snurrade runt som rök på en morgondimmig sjö. Kanske fanns känslan kvar, men dogmen bakom förblev oskarp. Jag började tänka på vad som egentligen skavde. För att pröva en teori frågade jag om hennes relation till mamman.
Sigrids mamma var känslosam, pratglad tills ord staplades till små berg, och ibland oroade hon sig onödigt mycket. Men när Sigrid föll, fanns alltid en varm famn och trygg förvissning att allt ändå skulle ordna sig.
Man säger ibland i Sverige att vi väljer partners som liknar våra föräldrar, eller som kan ge oss den kärlek vi saknat. Sigrid hade aldrig haft någon far i sitt liv och visste därför inte att inte alla människor strör ut känslor lika ymnigt som hennes mamma.
Till slut sa jag rakt ut: Du har i fem år varit gift med din mamma, Sigrid, och nu väntar du dig att Oskar ska ge dig samma sorts kärleksyttringar. Hon blev först paff, men med tiden nickade hon.
Hur skiljer man sig från sin mamma då?
Oerhört enkelt. Varje gång du känner ett krav eller en besvikelseföreställ dig att det är din omtänksamma mamma bredvid dig, inte Oskar. Han kan aldrig vinna över henne ändå!
Det är det, ja!
Precis så! Då kommer du se hur anklagelserna löses upp som isbitar på en kopp varm choklad!
