Barndomsvännen kom på besök – hon har aldrig haft barn och valde livet utan barn för att leva för sig själv Idag träffade jag min barndomsväninna. Vi är båda 60 år gamla nu. När vi var klara med universitetet packade hon genast sina väskor och lämnade vår lilla stad. I början höll vi kontakt, men så småningom tappade vi bort varandra. Det var först genom gemensamma bekanta jag fick veta att hon reste mycket, bodde aldrig länge på samma plats och bytte män under åren. Vid 50-årsåldern hade hon gift sig för tredje gången, men även det giftermålet tog slut. Hon har aldrig haft barn. Jag förstod aldrig varför – de flesta kvinnor har ju ändå barn, och även om det inte blir något med en man så finns i alla fall barn och senare kanske barnbarn att ta hand om. Nu kom hon tillbaka till vår lilla stad för att sälja det hon hade kvar här – tidigare hyrde hon ut sin lägenhet. Vi träffades och pratade. Jag berättade om mitt liv och hon om sitt. Då ställde jag frågan: – Varför blev det så här för dig? Varför har du aldrig haft barn? Åtminstone för din egen skull – så någon kan ge dig ett glas vatten när du blir gammal? Hon skrattade åt mig och svarade: – Vilket glas vatten? Dina egna barn kommer inte heller ge dig något. Barn bryr sig inte om sina gamla föräldrar längre. Det är bättre att spara ihop och anställa en bra hemtjänst än att tigga från barnen. Jag ville helt enkelt inte ha barn. Jag har aldrig känt för att ta hand om någon annan, oroa mig, ge bort mina pengar. Jag bestämde mig för att leva för min egen skull, att resa, se världen och tjäna pengar. Mina män lämnade mig bara för att jag inte ville ha barn. Idag lever jag som jag trivs bäst – jag slipper passa barnbarn eller behöva snåla på pensionen för att försörja vuxna barn som inte klarar sig själva. Jag ångrar ingenting. Tvärtom, jag tycker synd om dem som fick många barn och ändå sitter ensamma nu, bittra över att barnen flyttat långt bort eller glömt bort dem. De problemen slipper jag. Så tänker jag. Efter att ha lyssnat på min väninna förstod jag att hon hade rätt. Varför skaffa barn och oroa sig om man inte vill? Varför hoppas att barnen hjälper till på ålderns höst, när det inte ens är säkert?

För länge sedan, när jag tänker tillbaka på min ungdom i den lilla staden Ystad, brukade jag dagdrömma om framtiden tillsammans med min barndomsvän. Hon hette Ingela Jönsson, och hon och jag hade alltid varit oskiljaktiga när vi växte upp. Vi var lika gamla, båda två fyllde nyss sextio. Efter att vi tagit studenten på Lunds universitet, packade Ingela snabbt ihop sina saker och lämnade Skåne för ett nytt liv någon annanstans i Sverige. Vi skrev några brev till varandra till en början, men så småningom tystnade kontakten.

Åren gick, och det var via gemensamma bekanta jag hörde talas om Ingela. Jag fick veta att hon aldrig riktigt rotade sig hon flyttade runt, upptäckte nya städer, bytte partner. Vid femtio års ålder hade hon redan hunnit gifta sig för tredje gången. Men till slut separerade hon från honom också. Några barn fick hon aldrig. Jag förstod aldrig riktigt varför. De flesta kvinnor har ju ändå barn, tänkte jag om det inte fungerade i äktenskapet, får man åtminstone barnbarn att ta hand om på äldre dagar.

Nu hade Ingela kommit tillbaka till vår lilla stad. Hon behövde sälja de sista sakerna hon lämnat kvar. Tidigare hyrde hon ut sin gamla lägenhet, men nu skulle allt bort.

Vi bestämde oss för att ses efter så många år. Vi pratade länge, skrattade och delade våra livserfarenheter. Jag berättade om mina barn, mina barnbarn hon berättade om sina resor och sitt oberoende liv. Tillsist vågade jag fråga:

Men Ingela, varför valde du den här vägen? Varför har du aldrig skaffat barn, åtminstone för din egen skull? Vem ska räcka dig ett glas vatten när du blir gammal?

Ingela såg på mig och började skratta.

Vilket glas vatten? Tror du verkligen att dina barn kommer att ta hand om dig när du är gammal? Barn tänker på sitt eget liv; föräldrarna är inte deras första bekymmer. Det är bättre att spara pengar och anställa en riktigt bra hemtjänst, än att hoppas och be sina barn om hjälp och tynga dem med dåligt samvete.

Jag ville inte ha barn för att jag aldrig kände för det. Jag har aldrig haft lusten att ta hand om någon hela livet, oroa mig jämt, ge bort mina pengar och min tid. Jag ville ha mitt liv för mig själv, resa, upptäcka världen, tjäna mina egna pengar. Mina makar lämnade mig bara därför att jag inte ville bli mamma.

Nu lever jag fortfarande för min egen skull. Jag behöver inte passa barnbarn eller spara min pension för vuxna barn som aldrig lyckats stå på egna ben.

Därför ångrar jag inget. Tvärtom, jag känner snarare medkänsla med de som blev föräldrar till många och ändå sitter ensamma idag. De klagar på att barnen glömt eller flyttat till Norge eller England. De bekymren har jag inte alls.
Så ser jag på saken.

När jag hörde hennes ord insåg jag att hon hade en poäng. Varför ska man göra något bara för att det förväntas? Och varför hålla fast vid en förhoppning om att någon kommer att ta hand om en på ålderns höst, om man inte ens vill det själv?