Jobbiga grannen – Rör inte mina kristallprismor! – skrek den före detta väninnan. – Titta till dina egna ögon! Tror du inte jag ser vem du stirrar på? – Är du svartsjuk, eller? – förvånades Tamara Borisdotter. – Jaja, nu förstår jag vem du suktar efter! Jag vet vad du ska få i julklapp: en läppsugmaskin! – Varför då? Behåll den själv! – kontrade Lill-Anna. – Eller är dina läppar redan bortom räddning? Tror du jag inte ser? Gamla Tamara svängde benen från sin nedsuttna säng och gick till sin hemmagjorda ikonvägg för att läsa morgonbönen. Trots att hon inte var så värst religiös – något fanns ju där uppe, vem annars styrde allt detta? Men vem det var – ja, den frågan var fortfarande obesvarad. Denna makt fick olika namn: universum, alltings början och, förstås, Gud! Ja, en vänlig farbror med vitt skägg på ett moln som tänker på alla människor på jorden. Dessutom var Toma sedan länge på fel sida om sextio och närmade sig sjuttio. I den åldern grälar man inte med ovans makt: finns Gud inte där, så har de troende inget förlorat. Men finns han, förlorar de otroende allt. Avslutade sin morgonritual med några egna ord: såklart! Allt var klart – själen lättare, och en ny dag kunde börja. I Tamara Borisdotters liv fanns det två bekymmer. Och, nej, inte vägar och fyllon – det var passé! Det var grannen Lill-Anna och hennes, Tomas, barnbarn. Barnbarnen var självförklarande: dagens unga ville inget göra. Men där fanns ändå föräldrar: låt dem ta hand om ungarna! Men vad skulle man göra med Lill-Anna? Hon retade sönder nerverna på bästa klassiska vis! I filmer är det charmigt när ikoner som Maud Hansson och Inga Gill smågnabbas, men i verkligheten är det bara jobbigt när någon hakar upp sig på allt. Dessutom hade Toma en vän som kallades Moppe-Pelle. Egentligen hette han Per Efraimsson Kozer, men hela byn kallade honom Moppe-Pelle. Smeknamnet var lätt att förstå: som ung älskade Pelle att susa fram på sin moped – eller “moppe” som han skämtsamt kallade den. Även om Pelles gamla moped för länge sedan samlade damm i boden, satt smeknamnet kvar. Typiskt landsbygden! Förr var de familjevänner: Moppe-Pelle och hans fru Nina med Toma och hennes man. Men deras makar låg nu på byns kyrkogård. Toma fortsatte, av gammal vana, umgås med Moppe-Pelle: de hade känt varandra sedan skolan, och Pelle var en god vän. I skolan var de tre: hon, Pelle och Lill-Anna – och det funkade fint. Bara vänskap, ingen flörtkonkurrens. De gick överallt tillsammans: stilige Pelle i mitten, smala tjejer på varsin sida, under armen – precis som en kopp med två öron! Sådana ramlar garanterat inte så lätt. Med åren förändrades vänskapen. Snarare tog den slut, förvandlades först till irritation från Lill-Anna och sedan till ren ilska. Precis som i sagan: ibland känns det som någon har bytt ut ens gamla vän… Det hände när Annas man dog; innan dess var allt ändå hyggligt. Människor förändras med tiden: giriga blir snåla, pratglada blir skvallerbyttor, avundsjuka slits sönder av sin avund. Troligen var det samma med Toma och Lill-Anna – sådana är tanter. Och gubbarna är inte bättre! Och visst fanns det att avundas. För det första var Toma smal trots åren, medan Anna blivit rund som en stubbe – madam, var ska vi hitta din midja? Hon förlorade helt på grannjämförelsen. För det andra började den gemensamma skolvännen senaste tiden lägga större vikt vid energiska Toma än Anna – de tisslade och skrattade, nästan kind mot kind. Med Anna blev det bara snabba, torra ord. Till och med Petter tittade in till Toma oftare – Anna fick nästan bjuda in honom… Visst, kanske var hon inte lika klok som jobbiga Toma och begåvad med sämre humor. Pelle hade alltid gillat att dra vitsar. Svenskan har ett bra ord – “snicksnacka” – vilket Anna nu gjort till konst med att hacka på minsta detalj. Först klagade hon på Tomas utedass – det luktade! – Det stinker från ditt dass! – skällde Anna. – Jaså? Det har stått där i evigheter – såg du det först nu? – skrattade Toma och kontrade: – Just det! Dina kristallprismor är ändå gratis från landstinget! Inget gratis är särskilt bra! – Rör inte mina kristallprismor! – skrek tidigare väninnan. – Titta till dina egna ögon! Tror du att jag inte ser vem du glor på? – Äsch, är du svartsjuk nu? – undrade Tamara. – Nu vet jag vad du ska få i julklapp: läppsugmaskin! – Varför det? Behåll den själv! – Ilsknade Anna. – Eller är dina redan förstörda? Tror du verkligen att jag inte märker? Och så där fortsatte det. Till och med Moppe-Pelle, som Tomara klagade för, tipsade om att fixa innetoalett! Barnen samlade ihop pengar, och snart hade Toma ett badrum inne. Moppe-Pelle grävde igen avloppet – nu fick Anna klara sig! Men snart påstod Anna att barnbarnen låg bakom granngårdens trasiga päronträd – grenarna gick in på Tomas tomt. – De trodde väl att det var vårt! – försökte Toma, fast hon visste ingen plockat något. – Dina höns gräver ju upp mina rabatter och jag klagar inte! – Höns är dumma! Kyckling eller värphöna, samma sak! – svarade Anna snäsigt. – Men barnbarnen behöver uppfostras, farmor! Inte fnissa med gubbar hela dagarna! Och så svängde allt tillbaka till Petter… Barnbarnen fick sig en uppläxning, päronen hängde kvar (ingen åt), men Anna hävdade ändå att någon skadat grenarna. – Vart då? Visa! – bad Toma, men såg inga skador! – Där och där! – Anna pekade luddigt. Men Toma hade vackrare händer – långa, slanka fingrar. Händer är ju en del av imagen! Även på landet gäller det att hålla stilen! Då föreslog Moppe-Pelle att de skulle såga av grenarna – de kom ju ändå in på Tomas sida! – Hon kommer bara skrika! – sa Toma tveksamt. – Vågar hon det när jag är där? Jag backar dig! – lovade Pelle. Och mycket riktigt – Anna såg men teg. Saken med trädet var löst. Men nu var Tomas tur att reta sig: Annas höns förstörde faktiskt hennes rabatter. I år hade Anna skaffat en ny sort: det brukade inte vara så innan. Och hönsen? Dumma som sagt – och de krafsar överallt. På Tomas uppmaningar höll Anna bara föraktfullt med: “Jaja, snacka på, vad ska du göra åt saken?” Man hade kunnat ta ett par höns och äta upp dem, men snälla Toma ville inte leka med ödet. Då föreslog Pelle ett knep från nätet – lägg ut ägg på tomten om natten och samla in dem demonstrativt på morgonen, som om hönsen lagt dem! Det funkade – Anna såg Toma samla ägg och blev paff. Sedan syntes inga fler Annas höns på Tomas tomt. Dags för fred, kanske? Anna, ska vi försonas nu? Inget att bråka om längre! Trodde du det! Nu störde grilldoften från Tomas sommarkök Anna. Typiskt – igår störde det inte, idag stör det plötsligt! Och kanske är jag vegetarian? Och förresten, riksdagen har till och med lag om grillar! – Har du sett någon grill här? – försökte Toma prata förstånd. – Ta och putsa glasögonen lite! Tamara var tålmodig men nu var måttet rågat – grannen hade verkligen blivit hopplös… – Kanske vi borde anmäla henne till forskning? – sa Tamara dystert över en kopp te med Pelle. – Hon kommer äta upp mig! – Hon sätter i halsen! Jag ser till att det inte händer! – lovade Pelle. – Jag har en idé som slår det mesta! Två dagar senare, en vacker morgon, hörde Toma sång vid dörren: – Toma, Toma, kom ut från ditt hus! Där stod glade Pelle – på sin nyreparerade moppe, av egen hand: Moppe-Pelle på moppe! – Vet du varför jag var så ledsen förut? – frågade Per Efraimsson. – Mopeden var trasig! Ska vi ta en sväng, snygging? Hoppa upp – vi gör som ungdomar igen! Toma hoppade upp – pensionsåldern är ju avskaffad! Nu är vi alla aktiva 65+! Så for Toma iväg till ett nytt liv med besked. Snart blev hon Kozer-damen i egen hög person: Per Efraimsson Kozer friade! Allt föll på plats, och Toma flyttade in hos sin man. Och Anna blev kvar ensam, rund och sur. Är inte det anledning nog för ny avundsjuka? Nu hade hon ingen att bråka med längre – all ilska fick stanna inom henne. Men någonstans måste det ju ut… Så håll dig inne, Toma – det lär bli värre, oj-oj-oj! I byn är det är minsann alltid något på gång. Onödigt att vi byggde så stort runt dasset ändå…

Du rör inte mina linser! skrek den före detta vännen. Titta till dina egna ögon! Tror du att jag inte ser vem du blänger på?

Är du svartsjuk, eller? förundrades Tamara Börjesson. Jaha, där har vi det! Jag vet vad du ska få i julklapp: en läppinrullningsmaskin!

Behåll den själv då! snäste Lill-Britt tillbaka. Eller är dina läppar bortom all räddning? Tror du att jag är blind?

Mor Tamara satte ner benen från sin nötta säng, haltade fram över trasmattan till sitt lilla tavelhörn och läste sin morgonbön.

Inte för att hon var särskilt religiös: något, någonstans, styrde väl saker och ting det måste finnas. Vad det egentligen var fick stå öppet.

Den högsta makten hade fått många benämningar: universum, livets början och, förstås, Gud! Ja, en god gubbe med vitt skägg och gloria som satt på sitt moln och funderade över mänskligheten.

Och mor Tamaras år hade för länge sedan tippat över till andra halvan och nosade nu på sjuttio.

Vid den tiden la man sig inte gärna i fejd med Allsmäktige. Om Gud inte fanns förlorade man inget på att vara snäll. Men fanns han då var det värre!

Hon lade till några ord från hjärtat när morgonens ritual var klar: klart man skulle! Själ och sinne kändes lättare en ny drömdag låg framför henne.

Två bekymmer fanns i Tamara Börjessons liv. Inte de klassiska svenska talesätten om snöröjning och underhåll av landsvägar. Nej, det var grannen Lill-Britt och Tamaras egna barnbarn.

Barnbarnen var lättare att förstå laptops, TikTok, inget verkade locka dem till hjälp med något alls. Nå, de hade ju sina föräldrar, de fick ta fajterna där.

Men Lill-Britt det var som om hon väckt något ur en gläntad portal, någon sorts klassisk nerv-påfrestare. Man såg så charmigt ut på gamla folkhemsfilmer med gnabbande grannfruar, men i verkligheten var det en mardröm bland grå gardiner och falukorvsdoft.

Och Tamara hade en vän; folk kallade honom Per Knarren Nilsson. Egentligen hette han Per Evald Nilsson ett typiskt svensk namn.

Hans smeknamn kom från hans ungdomsdagar då han älskade att susa runt på sin gamla knarriga moped, som han själv kallade knarren. Mopeden stod nu rostig i vedboden sedan länge, men namnet satt fastklistrat som tuggummi i håret.

De hade förr varit två par som umgicks: Knarren och hans hustru Inga och Tamara med hennes make. Deras andra hälfter låg sedan länge på Hembygdsgårdens kyrkogård.

Tamara och Knarren fortsatte att vara vänner. De hade trots allt gått i skolan ihop; Per var en vän att lita på.

De var alltid tre i plugget: Tamara, Per och Lill-Britt. Det var bara vänskapligt inga romanser, bara två smala tjejer som gick armkrok med en lång pojke i mitten, som ett sådant där speciellt handtag på en kaffekopp, så den aldrig tappas.

Med åren hade vänskapen splittrats, och bytts ut mot retlighet och i Lill-Britts fall ren illvilja. Som i en konstig tecknad film: ibland kändes det som någon bytt ut henne mot en sur gammal get.

Det hade blivit värre efter Lill-Britts man dog. Visst förändras folk över tid: snål blir snålare, pratsam till pratkvarn, avundsjuk nästan till sprickningsgränsen.

Tamara förstod: tanten hade också anledning att vara avundsjuk. Hon var fortfarande rak i ryggen och tunn, medan Lill-Britt blivit en riktig falukorv. Ryggraden gömd under randig tröja och förklenad självkänsla.

Skolkamraten Per hade dessutom börjat lägga märke till Tamara och skrattade gärna tillsammans med henne i köket. Med Lill-Britt blev konversationerna korta och torra: mest ett par grymtanden och en lång utandning.

Och visst kanske var hon inte lika smart och klurig som jobbiga Tamara, tänkte Lill-Britt för sig själv när hon hörde deras skratt på andra sidan planket.

Svenskar kan också vara mästare på gnäll. Lill-Britt började påminna om den där romanfiguren som klagar på varje löjlig detalj, à la Jonas Gardell. Första kränkningen: utedasset på Tamaras tomt stod för nära.

Det osar från din dass! ropade Lill-Britt högljutt.

Herregud, det har stått där sedan gamla kungen! Märkte du det först igår? fnös Tamara och gav igen: Din operation linser gick väl på regionen! Finns ju inga bra grejer gratis!

Du rör inte mina linser! fräste förra vännen. Kolla till dina egna ögon! Tror du jag är blind?!

Och det upprepades gång på gång. Tamara bad Per om hjälp. Han föreslog att de skulle fylla igen utedasset och bygga ett nytt inne i huset.

Barnen och barnbarnen samlade ihop sina slantar svenska kronor, förstås och installerade en ny innetoa. Fylldes igen av gode vennen Per: Slut på det här luktkriget! Vilket var bra för ett tag.

Men Lill-Britt upptäckte snabbt att barnbarnen rivit i hennes päronträd, vars grenar hängde över till Tamaras tomt.

De trodde det var vårt, försökte Tamara urskulda sig. Men dina höns gräver runt på min potatisåker, och jag gnäller inte!

Hönor är tröga! Som sagt värphybrid eller ras? svarade grannen med rösten på högsta nivå. Men du måste fostra dina barnbarn. Sitta och fnittra med ungkarlar hela dagarna duger inte!

Tvisten bytte snabbt fokus till Per: barnbarnen blev bestraffade och pärontiden var ändå slut.

Men så hände det grannen påstod att någon skadat grenarna!

Visa då! bad Tamara, som såg att grenarna var lika hela som alltid.

Där! pekade Lill-Britt ilsket någonstans åt vänster. Tamaras egna händer var dessutom slankare och så mycket behagligare långa, raka fingrar.

Kvinnors händer är viktiga där, även på landet!

Så föreslog Knarren att de skulle såga bort några grenar. De sitter ju på din sida! Säg till om du vill sågar jag åt dig.

Hon börjar väl skrika, invände Tamara.

Inte en chans! Jag ställer mig bakom dig, lovade Per.

Och faktiskt: Lill-Britt stod och såg på när Per sågade men teg som vattnet i Vättern.

Det såg ut att lösa sig tills Tamaras anmärkningar på grannens höns kom. De grävde gångar i morotslandet.

I år hade Lill-Britt dessutom börjat med en ny ras; förut var det inte lika illa.

Höna är höna, men det gick för långt. Tamara övervägde hämnd, men kände sig ändå för snäll för att slakta och steka någon av grannhönsen offentligt.

Då kom Knarren med en listig plan ur nätet; lägga ut ägg på åkern på natten, plocka in dem på morgonen så det ser ut att hönsen värpt extra flitigt inne hos Tamara.

Och ja, det fungerade! Tack, stora nätet något måste ju bli bra!

Lill-Britt stod bara och gapade när Tamara tog in en skål med ägg varje morgon, och efter det syntes grannens höns aldrig mer på Tamaras åker.

Kunde de inte bli vänner nu? Kunde de verkligen börja om?

Nej då! Nu störde röken från Tamaras sommarrök på altanen. Eller köttet. I går var det okej, i dag gick det inte längre, och förresten var det säkert förbjudet enligt någon ny lag från Riksdagen!

Var har du sett någon grill? försökte Tamara fråga sin forna vän. Gnugga glasögonen, lilla vän!

Tamara var artig och långmodig, men nu tog det stopp. Grannen gick henne fullkomligt på nerverna.

Man kanske ska lämna in henne för försök? suckade Tamara till Per vid tekoppen. Hon äter snart upp mig levande!

Mor Tamara hade magrat och såg sliten ut: daglig oro tärde.

Hon sätter det nog i halsen! Och jag, jag låter det inte ske, försäkrade vännen. Jag har en bättre idé!

Några dagar senare en solig drömmorgon hördes en trudelutt:

Tamara Tamaara kom ut, det är dags att fara!

Där stod Per Knarren, skinande glad på sin egenhändigt lagade moppe. Knarren på knarren!

Vet du varför jag varit så bekymrad? sa Per. Mopeden var trasig! Nu är den hel ska vi dra ut och minnas ungdomen, du snygging?

Mor Tamara hakade på! Nu hade ju riksdagen avskaffat ålderdomen nu var alla 65+ aktiva seniorer!

Så i drömmen for hon ut i ett helt nytt liv.

Och sedan blev hon, på alla sätt, Kungen-damen: Per Evald Nilsson friade till henne.

Sagan föll på plats. Mor Tamara flyttade till sin make.

Och Lill-Britt blev kvar: ensam, butter och rund. Ny anledning att avundas!

Och eftersom ingen längre bråkar med henne, samlar hon all irritation inuti. Den måste ju ut någonstans, eller hur…

Så Tamara, håll dig inne man vet aldrig vad Lill-Britt kan drömma ihop härnäst! Ja, det är sånt här livet är i svenska landsorten. En visa. Vad hade du väntat dig i sömniga Småland?

Onödigt ändå, hela det där med dasset…