Jag steg av tåget i ett dimmigt Stockholm, där husen smälte ihop med blågråa moln och fontäner sprutade snöflingor. Allt var suddigt, som om staden försökte gömma sig och locka mig samtidigt. Jag längtade efter dig, men barnen kändes som främlingar, människor utan tydliga ansikten.
Föräldrar må vara rädda om sina barn, men längs tidens krokiga stig kan besvikelsen smyga sig in bland glädjeminnenas skatter. Den här drömmen handlar om en mor.
Gunvor hade fött tre barn. Nu var allihop vuxna. Den äldsta, sonen Henrik, arbetade långt borta, i Oslo. På somrarna kom det vykort med norska fjordar och bilder på barnbarn med trollört i håret. Gunvor samlade allting i en blå koffert, ömt omsluten av hennes händer.
Vi saknar dig, Henrik. Kanske du vill komma hem snart? Det vore så fint att få träffa barnen och din fru, skrev hon ibland med darrig stil.
Mellanbarnet, Ingrid, var gift med en officer vid flottan. De flyttade ständigt, packade och packade upp. De hade en dotter med sneda fräknar. Ibland kom de förbi under tystnadens timmar, och Gunvors man Torsten tyckte om sin svärson: Ingrid fann en ordentlig karl.
Yngsta dottern hette Svea, och hon var ensam. Svea hade varit gift men skiljt sig maken försvann som en dröm när man vaknar. På Gunvors inrådan tog Svea sonen Lukas och flyttade till Göteborg för fabriksjobb som sömmerska. Ibland skrev hon brev men oftast ekade tystnaden mellan väggarna hemma.
Gunvor bestämde sig för att resa till Svea.
Tror du att du klarar dig en vecka, Torsten? Jag vill besöka Svea, se hur de har det, sa hon med vintertrött röst.
Torsten följde henne till tåget. De tunga väskorna kändes som tiden själv, men viljan bar henne framåt. Resan genom landet, förbi röda stugor och granskog, tog timmar. Tre år hade gått sedan sista mötet.
När Gunvor stiger av, ringer hon Svea svarar andfått. Mamma, varför ringde du inte? Jag jobbar hela dagen, jag kan möta dig först ikväll.
Jag ville överraska dig! skrattade Gunvor drömskt, som om hon var med i någon annans saga. Hon väntar en stund, sedan tar hon spårvagnen själv, genom ett Göteborg som böljade av blått och gult ljus.
I dörren stod barnbarnet Lukas. Hög, kantig och svår att urskilja, som Torsten när han var ung.
Hej, min pojke! sa Gunvor och kramade honom som en stickad filt.
Det räcker nu, krånglade han ur sig, halvt leende.
Varför kom du inte tidigare? frågade Svea, trött efter jobbet.
Jag ville städa och göra i ordning. Kom hem tidigare för att laga ärtsoppa och steka pannbiffar, mumlade hon, och hela köket luktade blandning av dill och längtan.
Torsten ringde Gunvor svarade och sa att någon hjälpt henne till lägenheten, och nu satt de alla till bords. Hon överdrev inte tystnaden vilade som ett extra lager över maten.
Vill du ha en eller två pannbiffar, mamma? frågade Svea och höll upp ett fat.
Ställ fatet på bordet så ser vi, svarade Gunvor, och tänkte att hon kunde äta tre. Fem biffar låg där, med potatis som tappat färg och sylt som såg äldre ut än hon själv.
Gunvor tänkte: de har det nog knapert. Kanske kan jag hjälpa till? Men under middagen undrade Svea direkt: När åker du hem igen, mamma?
Gunvor tog illa vid sig. Jag åker redan imorgon, om du vill.
Dagarna blev långa och virvlande. Gunvor satt för sig själv, hörde klockornas knackande, såg Svea sväva iväg till vänner och Lukas försvinna in till grannen. På kvällarna var alla i varsitt rum, och Gunvor smälte sakta in i tapeten tills hon själv blev osynlig.
En natt hörde hon Lukas fråga: När kommer morbror Henrik egentligen? Vi skulle ju på fotboll.
När mormor har åkt, svarade Svea och diskmaskinen sörplade till.
Gunvor samlade ihop sina saker. Ingen sa farväl. Torsten stod på stationen, lika suddig som när de sågs senast, och plötsligt kändes hans famn som den enda plats där hon var verklig. All omsorg och värme som hon och Torsten gett sina barn hade blivit genomskinlig; nu behövdes de inte längre i den här drömmen, i det märkliga vinterljuset.
