Flytta på er, vi tänker bo här i tio år
Svärmor tystnade lite, men sen sa hon:
Men Elina, Annika är så framfusig ibland… När hon har fått för sig något, då ska det bara hända.
Du får försöka förstå henne: hon vill ge Johanna chansen att läsa vidare, skaffa sig en utbildning …
På min bekostnad? Jag stannade framför spegeln.
I spegeln såg jag en blek kvinna med rufsigt hår stirra tillbaka.
Karin, du får faktiskt stoppa dem nu. Låt dem gå av vid nästa tågstation och åka hem igen. Jag tänker varken möta dem eller låna ut min lägenhet.
Men hur skulle jag kunna stoppa dem? pep svärmor. De är redan på väg. Annika har tagit lån för Johannas studier, de har inte en krona över till boende.
Hon hoppades verkligen på din hjälp. Elina, snälla, kan du inte säga upp hyresgästerna? Vad gör det för dig? Det är ju ändå din egen släkt…
Släkt? Jag har träffat Johanna, din systerdotter, två gånger i livet! Nu ska jag kasta ut folk på gatan, ta hjälpen från mina egna föräldrar och dotterns fritidsaktiviteter bara för att din syster vill det?
Det plingade till i fickan. Jag tog snabbt upp telefonen, fortfarande med jackan på. Det var sms från Annika, Karins syster:
Hej Elina! Nu sitter vi på tåget. Köpte biljetter till 19.40, så imorgon bitti är vi på Stockholms Central. Möt oss där, jag och Johanna.
Skicka adressen till din etta, för vi skrev inte ner den sist. Och vart ska vi hämta nycklarna?
Jag stelnade till. Läste meddelandet tre gånger om, hoppades det var något slags skämt. Vilken etta? Vilken Johanna?
Mamma, vad gör du? Tilda stack ut huvudet i hallen. Jag är hungrig.
Strax, älskling, sa jag, klappade henne i håret, ögonen fortfarande på skärmen.
Jag slog Annika. Hon svarade direkt, i bakgrunden rullade tåghjulen och någon skrattade högt.
Hej Elina! Annikas röst lät onaturligt sprudlande. Så, du har fått beskedet? Vi ville överraska dig, du skulle slippa stressa med maten, vi köper allt själva!
Annika, vänta, avbröt jag. Jag förstår ingenting! Vart är ni på väg?
Men snälla, till Stockholm förstås! Johanna kom in på universitetet, jag sa det till dig redan i våras. Inte på statsbidrag, men ändå. Hon får läsa på avgiftslinjen.
Vi har packat ihop och är på väg för att installera oss i din lägenhet.
I min … vad för lägenhet? Jag lutade mig mot väggen. Du menar den lägenheten jag har hyrt ut i sex år? Annika, är du helt från vettet?
Men lägg av nu! hennes ton blev irriterad. När du fick den ettan av din mormor satt vi ju och pratade kring bordet, minns du?
Jag sa då direkt: Där kan Johanna bo när hon ska plugga i Stockholm. Och du sa inget. Så vi har räknat med det sedan dess.
Jag sa inget för jag tyckte det var ett dåligt skämt! Nästan skrek jag. Jag har aldrig tänkt släppa in någon dit.
Där bor redan en familj med barn. Vi har hyreskontrakt, de betalar alltid i tid. Det är med de pengarna jag hjälper mina pensionerade föräldrar och Tilda kan gå på dans och simning.
Vad tänkte ni egentligen när ni köpte biljetterna?
Vi tänkte att vi är släkt! Annika fräste. Eller har stockholmare blivit helt känslokalla?
Ska du låta din kusin stå på Centralen? Har du pratat med din man? Vet han att du tänker kasta ut hans släkt på gatan?
Min man är på tjänsteresa i Kiruna, han har knappt någon täckning. Och det är min lägenhet, Annika. Min. Förstår du?
Den köptes av min mormor till mig. Olof har inget med saken att göra.
Jaså du? Hör du det, Johanna? Din farbrors fru vill inte känna oss vid! Men okej, vi tar det när vi ses. Nu hackar upplagan, vi ses imorgon vid tåget.
Samtalet bröts med ett pip. Jag var helt paff.
Tilda, gå och värm lite lasagne i micron, den står i kylen, ropade jag och med darrande fingrar ringde jag svärmor.
Karin svarade efter en stund.
Ja, Elina, vad är det?
Visste du att din syster och Johanna är på väg hit med tanke att bosätta sig i min lägenhet?
Nja… Annika nämnde något sånt… Jag trodde att ni redan var överens, pep Karin.
Med vem då? Jag började vanka upp och ner i hallen. Jag har hyrt ut lägenheten i sex år.
Hälften av hyran går till mina föräldrars mediciner du vet hur knapert de har det på sin pension resten till Tildas aktiviteter.
Varför berättade du inte för dem att det är omöjligt?
Skrik inte på mig, nu blev svärmors röst sårad. Jag har inte med det att göra. Ni får lösa det själva.
Men snälla, ring inte Olof, han är redan pressad inför viktiga möten på jobbet.
Jag slängde telefonen på soffan. Olof ville alltid hålla sig utanför släktbråken, men om det gällde hans mamma eller moster så blev han blödig.
Elina, de är ju från landsbygden, de har inte samma syn på saker, brukade han säga. Det är enklare att bara låta dem hållas…
Jag försökte ringa, men Abonnenten kan inte nås just nu. Såklart. När han verkligen behövdes, fanns han aldrig där.
***
Det blev en ordentlig konflikt. Annika började ringa redan kl 5 på morgonen, krävde att jag skulle komma och hämta dem direkt.
Vi är trötta, hungriga! Och det är kallt här, vi står och fryser. Sover du fortfarande? Upp nu! Du har femton minuter på dig!
Halvsovandes fattade jag knappt vem jag pratade med och snäste till slut tillbaka:
Låt mig vara! Jag kommer inte, och ni får inte bo i min lägenhet. Punkt slut!
Efter tionde samtalet hamnade Annikas nummer i blocklistan.
Då började de ringa från Johannas mobil, så den fick jag också blockera.
Hela dagen tjatade sedan Karin på mig: bönade, bad och hotade med att bli arg och berätta allt för Olof…
På kvällen dök Olof själv upp han hade kört hem från Kiruna utan att säga ett ord i förväg.
Elina, vad är det som hänt? frågade han när han klev innanför dörren. Mamma gråter och säger att du slängt ut moster Annika på gatan.
Jag kramade honom och förklarade:
De dök bara upp, utan förvarning, och började kräva att jag skulle vräka hyresgästerna så Johanna kunde flytta in gratis i minst fem år.
Olof, är det där normalt? Skulle du själv vilja bli behandlad så?
Och jag vet ju att de redan bor bekvämt hos din mamma.
Varför är du här?
Mamma tvingade hem mig, suckade Olof. Och Annika har bombat min telefon …
Elina, ska vi ändå inte låta dem låna lägenheten? Tills de hittar studentrum?
Jag skakade på huvudet:
Det finns inga studentrum. De har inte ens sökt. Annika var övertygad om att de redan hade lägenhet min!
Förstår du hur fräckt det är? Istället för att ordna något själva bara åker de, som om hemmet redan var deras!
Mamma sa att du lovade för sex år sedan…
Nej, Olof, jag sa aldrig något. Jag bara orkade inte skratta år det där snacket när mormor hade dött.
Annika är rasande. Hon säger att vi nu är döda för dem. Och de bor inte kvar hos mamma det är för långt till universitetet.
Jag swishade tio tusen till Annika de hittade väl nån liten andrahandslya…
Äntligen! Jag slog handen i bordet. Den bästa nyheten hittills. Jag ska inte ens bråka om pengarna nu blir vi av med dem!
Olof suckade och såg ned.
De hyr ett rum i en konstig kollektivlägenhet. Annika skriker om kackerlackor och alkade grannar.
Hon får vänja sig. Vill man bo i huvudstaden, får man kämpa själv, inte förvänta sig att avlägsna släktingar ska ordna allt för en. Speciellt när de aldrig ens skickat ett grattis på min födelsedag!
Jag vände på klacken mot sovrummet, Olof följde efter.
Elina, känns det inte lite fel? Vi lämnar dem ju faktiskt i sticket.
Tänk om något händer? Tänk om det är bråkiga grannar? Tänk om de råkar illa ut?
Bryr du dig inte om Annika?
Jag vände mig hastigt om:
Olof, jag har ett barn, jag har mina gamla föräldrar, och en lägenhet som mormor slet ihop till mig.
Jag tänker inte låta någon ta den ifrån mig för att någon långt borta fått för sig att den är deras.
Varför ska jag tycka synd om dem? Svara mig!
Olof sa inget, och jag fortsatte:
Ska du äta? Kom, så värmer jag kvällsmat. Och sen är det färdigdiskuterat. Vill du hjälpa dem får du göra det ur din egen lön.
Men lägenheten fortsätter hyras ut, och ingen blir vräkt. Punkt slut.
Okej då, du har rätt. Jag skulle väl heller inte vilja ha dina föräldrar på vår sommarstuga med beskedet: Flytta på dig, vi bor här tio år framåt nu.
Efter middagen, när Olof gått för att duscha, tog jag upp telefonen igen. Ett oläst sms från svärmor lyste där:
Elina, såhär kan du inte göra. Annika har blivit sjuk av stress. Kan du komma förbi med mat åt dem? Ta ordentligt så det räcker i några veckor.
Något att äta: kött, grönsaker, frukt, choklad, kaffe, te, hygienartiklar, rapsolja. Gärna fisk också. Inga konserver, Annika gillar inte sånt. Adress:…
Jag blockade svärmor. Hon kan gott få stå på avbytarbänken några dagar.
***
Natten blev lugn ingen ringde.
Men Annika dök upp klockan sju på morgonen och väckte mig med ihärdigt knackande.
Olof sov fortfarande så jag öppnade.
Direkt i dörren satte hon igång med klagomålen:
Ja du sover gott, varmt och skönt i rena lakan?
Bryr du dig ens om hur vi haft det, Johanna och jag?
Fruktansvärt, ska jag säga dig! Kackerlackor i taket, iskallt på golvet, smutsigt och trångt!
Från ena sidan sjöng någon Idas sommarvisa hela natten och från andra var det bråk och skrik.
Har du inget samvete? Låter du verkligen nära släktingar leva så här vidrigt?
Men du, jag tänker inte bråka mer med dig. Vill du inte kasta ut dina hyresgäster? Då flyttar vi till er istället!
Ni har tre rum, så nog kan vi få ett? Gärna det största, vi är ändå två!
Jag blir nog bara kvar några månader tre eller fyra, kanske ett halvår, tills Johanna har funnit sig till rätta.
Jag tappade hakan.
Ni kan glömma att bo här. Vill ni förstöra relationen totalt, så visst, fortsätt!
Vill ni jag ska ringa polisen? Det går lätt ordna. Men varför vill ni ha sådana problem?
Annika blev illröd jag blev nästan rädd.
Jaså sån är du! Jäkla stöddiga stockholmare! Må din dotter städa skolor livet ut utan utbildning!
Du ska få se, någon gång behöver du min hjälp. Hoppas du får ångra dig bittert!
Jag stängde dörren mitt framför näsan på henne. Hon stod kvar och skrek några minuter i trappuppgången sen försvann hon.
***
Bråket med Annika ledde till frostig stämning med svärmor Karin pratar inte längre med sin svärdotter.
Olof fortsätter att hjälpa sin mamma och tar ibland med Tilda på besök, men Karin sätter aldrig sin fot i vår lägenhet längre.
Och om jag ska vara ärlig så känns det som en lättnad en mindre börda.
