Han kastade lystna blickar på en annan mans fru
När de flyttade ihop visade Viktor Lundström sig som en svag och beslutsför person.
Hela hans dag hängde på vilket humör han vaknade med. Ibland vaknade han glad, skämtade och skrattade högt hela dagen.
Men oftast gick han omkring och grunnade tungt, hinkade kaffe och smög omkring i huset som ett åskmoln. Typiskt för konstnärssjälar, och Viktor var en av dem. Han arbetade på landsbygdens skola, undervisade i bild, slöjd och ibland musik, om musiklärarinnan var sjukskriven.
Han bar på en längtan till konsten. Eftersom han inte kunde frigöra sin skaparkraft i skolan tog hemmet stryk Viktor förvandlade det största, ljusaste rummet till ateljé. Rummet som egentligen Malva hade sett ut till framtida barnkammare.
Men huset var Viktors, så Malva invände inte.
Lundström fyllde rummet med stafflier och stativ, tuber med färg och högar med lera. Han målade och skulpterade hela dagarna, i ren hänförelse.
Han kunde måla underliga stilleben långt in i natten eller sitta en hel helg och formge en mystisk figur.
Han sålde aldrig sina mästerverk, så väggarna i huset var klädda med tavlor som Malva egentligen tyckte illa om. Hyllor och vitriner dignade av lerfigurer.
Och om det hade varit riktigt vackra saker… men det var det inte.
Några gamla vänner från Konstakademin, som kom förbi ibland, betraktade tyst konstverken, såg bort och suckade nätt.
Ingen berömde.
Endast Leif-Göran Petersson, äldst av dem alla, utbrast efter en flaska hallonsnaps:
Men kära nån! Vad är det här för meningslöst kladd? Jag har inte sett en enda vettig sak här! Förutom, givetvis, den vackra värdinnan.
Viktor tog till sig kritiken som ett sårat barn. Han skrek, stampade i golvet och skrek åt sin fru att slänga ut den oförskämda gästen.
Stick härifrån! vrålade han. Förrädare! Det är DU som inte har med konst att göra, inte jag! Jag fattar! Du är bara avundsjuk för att du inte längre kan hålla en pensel i alkoholistnäven! Därför vill du dra ner allt omkring dig!
Leif-Göran snubblade iväg från verandan, höll på att vurpa och blev stående vid grinden. Malva hann ifatt honom för att be om ursäkt:
Ta inte illa vid dig. Ni kanske inte skulle ha kritiserat… och jag hann aldrig varna er, det är mitt fel.
Försvara honom inte, kära barn, Leif skakade på huvudet Det är ingen fara, jag tar en taxi hem. Men jag tycker synd om dig. Du bor så vackert, men de där förfärliga tavlorna förstör allt. Och de där fula lerfigurerna… De borde gömmas undan, men han skyltar stolt med dem. Jag förstår att det inte är lätt att leva med honom. För oss konstnärer, vet du, det vi skapar, det speglar våra själar. Och Viktors själ är tom, som hans duken.
Han kysste Malvas hand farväl och lämnade huset.
Viktor kunde inte komma över förnedringen. Han gapade, slog sina egna skulpturer, rev sönder tavlor och höll på i veckor.
***
Trots allt detta protesterade Malva aldrig.
Hon tänkte att när tiden var inne, när barnen kom, skulle maken släppa konsten. Då skulle ateljén få bli barnkammare. Så tills vidare fick han hålla på med sina stilleben.
I början av äktenskapet ansträngde sig Viktor för att vara en god make. Han tog hem färska äpplen, sin lärarlön och brydde sig om sin unga hustru.
Men snart tog det slut. Hans engagemang svalnade, lönen delade han inte längre med sig av och Malva fick dra hela lasset med hushållet, trädgården, hönshuset och svärmor.
När så beskedet om en blivande familjemedlem kom blev Viktor först överlycklig. Men lyckan blev kort. Inom en vecka blev Malva sjuk och hamnade på sjukhus, missfallet var ett faktum.
Så fort Viktor fick veta det förändrades han. Han blev gråtmild och nervös, skällde på Malva och barrikaderade sig i huset.
Svårt att beskriva Malvas tillstånd när hon skrevs ut. Hon gick som en skugga hemåt. Ingen mötte henne.
Men det värsta väntade: Viktor vägrade släppa in henne.
Öppna, Viktor!
Det gör jag inte, snyftade Viktor genom dörren. Varför kom du tillbaka? Du skulle ju föda mitt barn. Du misslyckades! Och idag har min mamma fått hjärtinfarkt på grund av dig!
Varför gifte jag mig med dig, du har bara dragit olycka över huset! Stå inte i dörren. Försvinn! Jag vill inte leva med dig längre.
Malva blev dimmig för ögonen och sjönk ner på trappan.
Men Viktor, jag mår ju också dåligt, släpp in mig!
Han svarade henne inte. Malva satt kvar tills mörkret föll.
Till sist gnisslade ytterdörren och Viktor klev ut. Han var mager och härjad av sorg, låste huset med hake men hittade inte nyckeln. Han brukade alltid fråga Malva om sådant.
Tankfull gick han mot grinden, utan att se på Malva.
Hon avvaktade, och när han var borta låste hon upp och gick in, föll utmattad på sängen.
Hon väntade hela natten. På morgonen kom grannen och överlämnade det sorgliga beskedet: svärmodern hade inte återhämtat sig efter infarkten och var död.
Det knäckte Viktor, som slutade på jobbet, blev sängliggande och grät ut:
Jag har aldrig älskat dig. Aldrig. Jag gifte mig bara för min mammas skull, det var hon som ville ha barnbarn. Men du förstörde hela vårt liv och det kommer jag aldrig att förlåta dig.
Orden slog som käftsmällar, men Malva bestämde sig för att inte lämna honom.
Tiden gick, men inget blev bättre. Viktor vägrade lämna sängen, drack vatten, åt knappast något.
Så småningom kom diagnosen magsår.
Aptiten borta, apatin tog över, och till sist rörde sig Viktor inte alls längre. Han klagade på kraftlöshet.
Sedan lämnade han in papper på skilsmässa. De blev skilda. Malva grät floder.
Hon försökte omfamna Viktor, kyssa honom, men han slog bort henne och mumlade att han skulle kasta ut henne så fort han blev frisk. Det var hennes fel att hans liv blivit så här.
***
Malva kunde inte lämna bara därför att hon faktiskt inte hade någonstans att ta vägen.
Hennes mamma, som glatt gift bort henne knappt ur skolan, hade snabbt satsat på sitt eget. Hon drog söderut till en änkling vid Kattegattkusten och gifte sig om. Hon kom bara upp för att sälja huset, fick några futtiga kronor, och åkte tillbaka, lämnade Malva utan tak över huvudet.
Så stod Malva där, fastlåst i en fälla.
***
En dag var maten helt slut. Malva skrapade ihop de sista matlagningsgrynen, kokade det sista ägget hon fått ur hönsgården och matade Viktor med tunn gröt och mosad äggula.
Ödet hade kunnat låta henne få mata en baby ur sked (om hon inte slitit så hårt i trädgården och dragit vattenhinkar dagarna i ända), men nu fick hon mata den exmake som inte brydde sig ett dugg.
Jag går iväg en sväng, byaloppisen har kommit. Jag ska försöka sälja hönan eller byta mot mat.
Viktor, med glasartad blick i taket, svalde och frågade:
Men varför sälja den? Koka soppa på den i stället. Jag är trött på gröt, vill ha buljong.
Malva plockade nervöst med fållen på sin gamla sidenklänning hennes enda finklädsel, först studentbal, sedan bröllop, nu värmeplagg.
Du vet ju att jag inte kan med att slakta henne… Jag byter eller säljer. Jag hade kunnat ge henne till grannen som de andra hönsen, men Pärla springer alltid efter mig. Hon har fäst sig för mycket.
“Pärla fnös Viktor, Ger du namn åt varje höna? Hur dum får man bli? Fast du är ju hopplös…
Malva bet sig i läppen och sänkte blicken.
Ska du på marknaden? mannen kvicknade till Ta med några av mina tavlor och figurer. De kanske säljer.
Malva försökte slingra sig:
Men älskling… du värnar ju så om dem…
Ta dem! gnällde Viktor.
Malva tog två pipor i form av fåglar och en stor, klumpig griseknopp, Viktors stolthet genom åren.
Hon smet ut, rädd att han skulle komma springande och tvinga henne ta fler tavlor.
Figurer kan hon försöka kränga tavlorna är en omöjlighet. De är hemska, ingen vill ha dem.
Och hon skäms för dem.
***
Det var en het dag. Malva var lättklädd men svetten rann ändå. Hennes släta ansikte blänkte, luggen låg klistrad mot pannan.
Det var bydag.
Malva hade glömt när hon sist gick ut bland folk, och blev förvånad över allt ståhej kring de tillresta försäljarna.
Det fanns verkligen mycket att titta på: olika sorters honung, färgstarka sjalar, och karameller till barnen. Det ångade från grillen, musik spelades och folk skrattade.
Hon stannade framför sista ståndet, höll hårt om tygväskan med hönan och smekte henne.
Hon hade egentligen svårt att skiljas från sin höna. Hon var så kärleksfull mot henne.
För något år sedan hade hon köpt kycklingar, som blev till höns och tuppar. En höna skadade benet; Malva tog hem henne och vårdade henne. Hönan blev nyfiken och underhållande, vippade efter sin matte på ett ben.
Så småningom blev Pärla som ett husdjur. Så fort Malva närmade sig hönsgården, kom Pärla springande.
Såklart, nu stack hon ut sitt huvud ur väskan, pickade ömt på Malvas hand.
***
Den äldre kvinnan i smyckesståndet ropade:
Ta och kika på smycken, vackra. Fint stål, silver, och vi har guldfärgade kedjor också.
Nej tack, jag tänkte sälja en höna. En riktig äggmaskin, sa Malva så artigt hon kunde.
En höna Vad ska jag med den
En ung man närmade sig och blev nyfiken:
Får jag se hönan?
Visst, Malva räckte över henne.
Vad vill du ha? Så billigt, är det nåt fel?
Malva kände hans närgångna blick.
Hon haltar lite, men är annars frisk och stark.
Okej, jag köper henne. Och vad är det där?
Han nickade mot lerfigurerna.
Äh, det är bara pipor och en spargris, egenhändigt gjorda.
Han tog grisen, flinade och sa:
Hemgjort, du
Ja, handgjort. Billigt. Jag behöver verkligen pengar.
Jag tar allt. Tycker om udda saker.
Smyckesförsäljerskan hummade:
Men Dennis, vad ska du med sånt till? Ska du leka fortfarande? Hjälp din bror vid grillen i stället.
Malva ryckte till och försökte ta tillbaka hönan:
Så du säljer grillspett? Då säljer jag inte min höna till dig!
Dennis undvek vant hennes händer, skrattade.
Ta tillbaka pengarna då, bad Malva, darrande Pärla får inte bli mat! Hon är ingen matras.
Lugnt. Ska ge henne till min mamma. Hon har höns.
På riktigt?
Ja, Dennis log vänligt. Du kan komma och hälsa på din Pärla. Visste inte att hönor kunde ha namn.
***
Malva var nästan hemma när Dennis bil gled upp bredvid. Hans fönster hissades ner:
Ursäkta, men du har du fler figurer hemma? Jag kan köpa fler. Bra presentgrejer.
Malva kisade mot solen men log:
Det finns massor hemma!
***
Viktor, som låg i sovrummet, hörde röster och jämrade sig högt.
Vem där, Malva? Ge mig vatten.
Dennis kastade en blick på Viktor och vände hastigt bort blicken, lät ögonen dröja vid tavlorna på väggen.
Otroligt, mumlade han. Vem har målat dessa? Ni?
Jag! Viktor reste sig i sängen Och inte målat jag skapar! Barn målar på trottoaren, jag skriver!
Han satte sig upp och stirrade på Dennis.
Vad angår mina tavlor dig?
Jag gillar dem. Vill köpa. Och figurerna, vems är det?
Mina! skrek Viktor och knuffade undan Malva, som kommit med vatten Allt här är mitt!
Han kastade av sig täcket, haltade till Dennis.
Era studier är speciella, log gästen och kikade diskret på Malva.
Medan Viktor stapplade vidare och visade stolt sina konstverk, föll Dennis’ blick allt oftare på Malva, vars kinder blossade, vars blick väjde undan.
Epilog
Malva var förundrad över sin exmakes mirakulösa återhämtning.
Det visade sig Viktor var aldrig sjuk.
Så fort någon visade intresse för hans verk, var all svaghet försvunnen.
Dennis kom tillbaka varje dag och köpte tavlor.
När tavlorna tog slut, köpte han figurer.
Viktor, nöjd över att hans konstverk äntligen slog igenom, rusade nu tillbaka till ateljén för att skapa mer.
Helt ovetande om att det aldrig varit konsten som lockat Dennis utan Malva. Eller snarare, exfrun.
Vid varje besök stannade Dennis länge ute vid trappan och pratade med henne. Sakta växte något fram mellan dem.
Och så blev det: Dennis tog med Malva hem det var ju faktiskt henne han ville ha.
Sen när han körde till sitt barndomshem brukade Dennis slänga de inköpta tavlorna i vedspisen. Lerfigurerna fyllde han påsar med, osäker på vad han skulle göra av dem.
Det enda han aldrig kunde släppa var Malvas ansikte.
Han såg henne första gången där på marknaden, i det tunna klänningen, tygväskan på axeln.
Dennis förstod direkt att det var meningen. Han tog reda på mer lärde sig att hon levde olyckligt med en kuf som inbillade sig vara konstnär.
Det fanns ingen väg ut därför fortsatte Dennis att komma och köpa dessa bedrövliga konstverk bara för att få träffa Malva. Till sist förstod hon.
***
Viktor anade aldrig hur allt skulle sluta. Dennis kom inte fler gånger när han hämtat Malva.
Viktor hörde att paret gift sig och kände bitterhet över att ha blivit så lurad.
Det är minsann inte lätt att hitta en god fru, och Malva var just det.
Först då insåg Viktor helhjärtat vad han hade förlorat.
Var annars hittar man en så omtänksam? Malva inte bara stod ut med honom hon tyckte synd om honom, pysslade om honom som en extra mamma. Och vacker var hon också!
Han hade släppt taget om en sådan skatt.
Viktor tänkte sjunka in i förtvivlan, men ångrade sig. Vem skulle nu mata honom med äggula i puré, eller hämta ett glas vatten? Vem att lasta huset på? Och gårdenI dagarna som följde blev huset märkvärdigt tyst. Viktor strök runt bland sina tavlor och skulpturer, kände på lera och trasor men fann ingen lust att arbeta. Allting var bara minnen nu konturer av ett liv som gått om intet.
Han satt länge vid köksfönstret, såg gryningen färga himlen utanför, hörde på avstånd byns sorl. Ingen knackade på längre. Ingen åt hans gröt, ingen vattnade hans blommor. För första gången såg han verkligen på sina alster såg ytan, tomheten, det tunga, svarta. Och han hörde Malvas skratt i sitt inre, ljuset från hennes blick liksom blänkte på väggen där hennes spegel alltid hade hängt.
Utanför huset hördes ibland ljud av en cykel mot grus, någon som fort passerade. Viktor anade ibland en skymt av Pärla, den lilla hönan, bland grannarnas flock. Fåglarna sjöng högre nu. Han följde deras flykt över fälten och lät dörren stå öppen mot sommarluften, som om någon skulle hitta tillbaka.
I den tystnaden, där sorgen vek undan för en oväntad stillhet, satte han sig ned och skrev en rad på papper ingen målning, ingen skulptur; bara några strofer. Han visste inte varför. Kanske för Malvas skull.
Så småningom hördes skratt på avstånd från andra huset, där Malva och Dennis nu bodde. Ibland spreds gräsdoft och bullrande röster över fältet. När vinden låg rätt, trodde Viktor sig höra Malvas röst, fylld av glädje, fri från oro.
I hans egen stilla kök visste han ett: Han hade aldrig förstått tillvarons värde förrän det var borta men sånt var själva livet. Och medan sommaren långsamt gled mot höst, gick han in, tände en brasa, och lyssnade på de första regndropparna mot taket. För första gången på länge släppte han konstens tvång och mindes någon som en gång hade älskat honom, trots allt.
