– Du skämtar väl, Olle? Säg att det här är ett dåligt skämt, eller så har jag hört fel på grund av kranvattnet?
Jag stängde av vattnet, torkade händerna på kökshandduken och mötte min mans blick. I köket doftade det kokt potatis, färsk dill och apelsiner dofter som hör julen till. Sex timmar återstod till tolvslaget. På bordet tronade färdiga ingredienser till gubbröra, i ugnen långsamt konfiterades en anka med äpplen och i kylen stelnade jellon jag stått med hela natten.
Olle stod i dörröppningen, skruvade nervöst på skjortknappen. Hans tvekan avslöjade att han själv insåg hur tokigt det var, men han tänkte inte backa.
Snälla, Vendela, börja inte, sa han smått bedjande. Majas rör gick och nu är vattnet avstängt, värmen också. Du kan väl tänka dig sitta där med barnen på julafton och frysa? Jag kunde inte säga nej. Det är ändå mina barn.
Jo, barnen men Maja, då? Sa du att hon är ditt barn också? Kan hon inte åka till sin mamma? Till en vän? Hotell? Med underhållet du betalar henne så kan hon säkert ordna ett flådigt rum, sa jag och försökte hålla rösten neutral trots att det brände inom mig.
Hennes mamma är på vårdhem och vännerna är bortresta, sa Olle och såg bort. Att barnen skulle få träffa sin pappa på julafton, det är ju ändå familjärt. Vi sitter bara och äter, ser på fyrverkerierna. Det finns plats här.
Jag såg mig om i köket. Nog var det rymligt, men det var vårt hem, min och Olles plats. Jag hade städat i dagar, pyntat granen noggrant, köpt nya dukar som matchade gardinerna, slagit in en dyr parfym till Olle hans favoritmärke. Den här kvällen skulle bara vara vår ljus, musik, lugn och vi två ensamma. Första julen sedan vi gifte oss bara vår kväll. Nu föll korthuset.
Vi kom överens, viskade jag. Det här skulle vara vår afton. Jag har inget emot dina pojkar, du vet det. Men Maja… Du har bjudit din ex-fru till vårt julbord. Förstår du hur det känns?
Nu överdriver du, avfärdade Olle medan han försökte låta självsäker. Vi är vuxna människor. Maja är bara mamma till mina barn, inget mer. Du kan väl inte vara så självisk på julafton, Vendela. De är här om en timme.
Han smet snabbt ut ur köket, kanske rädd för att jag skulle kasta något efter honom. Jag stod kvar, strök handen mot bänken. Ankan knastrade hemtrevligt, men aptiten var försvunnen. Du kan väl inte vara så självisk. Det sved. Tre år har jag försökt vara den perfekta frun. Skapat hem, välkomnat Olles barn, till och med stått ut med Majas telefonsamtal när hon undrat om Olle kunde laga hennes vattenkran eller hämta katten hos veterinären. Och detta var tacken.
Jag fortsatte skära potatis, hoppades ilskan skulle lägga sig. Kanske blir det ändå okej? Kanske uppför sig Maja? Säg vad man vill ibland händer mirakel på jul.
Något mirakel blev det inte. Efter femtio minuter ringde det på dörren. Jag hann precis byta till fin klänning och dra på lite läppglans. Olle slängde upp dörren med överdriven energi.
Det blev ramaskri i hallen när pojkarna tioårige Axel och sjuårige Elias sparkade av sig stövlarna på det nyskurade golvet och försvann ut i vardagsrummet. Efter dem kom Maja in, ståndaktig som ett isberg.
Hon var klädd i klarröd klänning och bar flera påsar. Parfymen låg tung i luften, övertrumfade apelsinerna direkt.
Men åh, äntligen! suckade hon och skakade snön av kappan rätt på golvet. Trafiken var helgalen! Olle, ta påsarna här är julklappar till pojkarna och riktig champagne. Inte det där du brukar köpa.
Jag kom ut i hallen med mina artigaste leende.
God kväll, Maja. Och hej pojkar.
Maja granskade min enkla, mörkblå klänning med en rynka på näsan.
Hej Vendela, sa hon slarvigt. Men oj, har ni det så instängt här? Borde vädra lite. Och tofflor Olle, var är mina rosa tofflor som jag lämnade förra gången när jag kom för bidraget?
Javisst, jag fixar dem, Majis, sa Olle och försvann till garderoben.
Majis. Jag kände hur hela jag spände mig. Hade hon egna tofflor här? Och Olle visste var de låg?
Gästerna slog sig ner i vardagsrummet. Pojkarna höjde tv:n till max och hoppade i soffan min nya, ljusa soffa, som jag alltid varit så rädd om.
Axel, Elias, försiktigt, bad jag lugnt.
Ääh, de är ju bara barn! ropade Maja och sjönk ner i fåtöljen. De måste få springa av sig. Olle, vatten tack, jag är så torr i halsen.
Timmen som följde blev en fars. Maja synade granen (så trist pynt, förr var det roligare), kommenterade dukningen (varför så många gafflar, vi är knappast på slottet?), växlande mellan tillrättavisningar och gull med pojkarna. Olle for omkring, hämtade kuddar, fixade ljudet, laddare till telefonen och undvek min blick.
Jag bara dukade, ställde fram fat och bestick, kände mig som personal på någon annans bjudning.
Vendela! ropade Maja från vardagsrummet. Gubbröra med korv? Olle föredrar den med rostbiff. Visste du inte det? Vi gjorde alltid så.
Olle har ätit min gubbröra i tre år och aldrig klagat, svarade jag och smällde serveringsfatet på brickan.
Ja, han är väl bara artig, skrattade Maja. Stackars Olle, han lider i tysthet.
Olle, som stod vid dörren, log svagt, sa inte ett ord. Han försvarade mig inte. Sa inte att jag lagar fantastiskt. Ingenting.
Det var första signalen. Nästa kom när jag tog ut ankan ur ugnen. Den var perfekt gyllene, krispig, doftande. Jag ställde den mitt på bordet med stolthet.
Varsågoda. Anka med äpplen och katrinplommon.
Pojkarna rusade till och rynkade näsan.
Blä, den är bränd! sa Elias. Jag vill ha pizza! Pappa!
Det där är skorpan, försökte jag.
Ääh, barn äter inte sånt, inflikade Maja och petade äcklat med gaffeln. Och katrinplommon? Vem har ens det i kött? Olle, beställ pizza åt oss. Jag hoppar ankan, min mage klarar inte sånt där.
Olle gav mig en ursäktande blick.
Vendela, ska vi? Det är ändå barnens jul. Jag ringer, de kommer snabbt.
Men skojar du? Jag marinerade och lagade det där i fyra timmar!
Ta det inte så, sa Olle och försökte lägga armen om mig, men jag drog mig undan. Alla har olika smak. Vi kan ha både pizza och anka. Större fest liksom.
Han beställde pizza och rådfrågade Maja om hon ville ha svamp eller pepperoni.
Jag bara satte mig ner. Allt kändes som en absurd dröm. Mitt hem, mitt kök, min jul, men här satt jag i hörnet medan min man och hans ex diskuterade pizzatopping.
Kommer du ihåg, Olle, hur vi firade 2015? sa Maja plötsligt och hällde upp champagne till sig själv. På landet? Du var jultomte och tappade skägget!
Ja, och du var Lucia och bröt klacken i snön! skrattade Olle.
De började minnas. Hur de for till västkusten, köpte bil, Axels första steg De skrattade och fyllde utrymmet med något jag aldrig varit del i. Jag kände mig helt genomskinlig.
Barnen sprang omkring, någon välte ett vinglas: röd vinfläck på min nypressade duk.
Men åh, Olle, ta hand om det! Och ställ inte glasen där barnen springer, suckade Maja. Vendela, finns det salt? Fast den där duken såg ändå billig ut.
Jag reste mig. Sorlet från tv:n och rösterna i rummet blev till ett dån. Olle kretsade bara kring Maja och barnen. Jag fanns bara som funktion laga mat, städa, backa undan.
Jag gick ut i hallen. Ingen märkte mitt försvinnande. Maja fortsatte prata, Olle skrattade.
På sovrummet var det mörkt och lugnt. Bara gatlyktan kastade skuggor över sängen. Jag började packa min träningsbag, metodiskt och kallt: jeans, tröja, underkläder, necessär, mobilladdare, pass.
Jag tog av mig klänningen, bytte till varma kängor. Tittade i spegeln en trött men bestämd kvinna tillbaka.
Just då ringde det på dörren pizzan kommit.
Barnen jublade. Maja kommenderade Olle att betala.
Jag gled ut genom hallen, väntade tills Olle vände ryggen. Låste tyst bakom mig och tog hissen ner.
Ute föll stora snöflingor. Folk firade, smällare small. Jag ringde.
Svea, sover du? Inte klockan tio på julafton! Kom hit du. Vad har hänt? Vad har Olle gjort nu?
Jag har gått. Får jag komma över?
Självklart! Erik, duka fram till Vendela! Var är du, jag skickar taxi!
Fyrtio minuter senare satt jag i Sveas värmande kök, doft av kanel och te. Erik försvann diskret så vi blev själva.
Berätta, sa Svea och fyllde min kopp.
Jag berättade allt. Snöröret, jellon, ankan, påminnelserna från Olles gamla liv.
Det handlar inte ens om att de kom. Han blev en betjänt åt sin ex, och hade glömt att jag fanns, sa jag. Om jag hade stannat, hade han aldrig förstått.
Helt rätt, nickade Svea. Han måste lära sig att sätta gränser. Annars blir du alltid undanträngd.
Telefonen låg tyst tills de insåg att jag var borta Olles samtal dök upp en timme senare.
Han ringde. Ingen svar.
Meddelandena haglade.
Vendela, var är du? Vi trodde du gick till affären
Pizzan kallnar. Kom tillbaka
Det här är inte kul, svara! Maja undrar efter värdinnan.
Kom tillbaka, det är barnsligt!
Jag skrattade bittert åt den där sista raden. Maja undrar. Inte ett ord om hur han sårat mig.
Svara inte, sa Svea. Låt honom stå där med sin pizza.
Jag stängde av mobilen.
Den aftonen gjorde jag inga önskningar vid tolvslaget. Jag drack bubbel med min bästa vän och hennes man, kollade på “Tomten är far till alla barnen” och kände ett märkligt lugn. Som om ryggsäcken jag burit i tre år plötsligt var borta.
På nyårsdagen vaknade jag till kaffedoft, lyste på telefonen femtio missade samtal, tjugo sms. Först befallande, sedan desperata, slutligen självömkande.
Barnen slog sönder din älskade vas. Förlåt
Maja blev vansinnig, klagade på soffan, sa att den var hård
De har åkt nu. Kaos här. Vet inte vad jag ska börja med
Vendela, älskling, förlåt mig. Jag är en idiot. Hör av dig.
Vid lunch ringde det på Sveas dörr. Olle stod där. Trassligt hår, fläckig skjorta, mörka ringar under ögonen. En jättebukett rosor hängde slokande i hans hand.
Svea stod som en mur.
Jaha, vad vill du då?
Svea, är Vendela här? Jag måste prata med henne.
Jag kom ut. Olles blick var skamsen och trött.
Förlåt! Allt gick åt skogen så fort du gick. Maja bossade runt, barnen välte granen, hon skällde ut mig Jag skickade hem dem mitt i natten. Nu förstår jag allt. Det var helvetet. Kan du förlåta mig? Du är min familj. Bara du.
Jag såg på rosorna som droppade blommvatten.
Det handlar inte om förlåt eller inte. Du visade mig exakt var jag passar in som hushållerska. Du lät en annan kvinna bestämma i mitt hem.
Jag svär, det ska aldrig hända igen! Jag ska blockera Maja från allt. Bara prata för barnens skull. Inga fler gäster. Inga mer samtal. Jag vill bara ha dig.
Jag visste han var uppriktig, men kunde jag glömma känslan av ensamhet under julen?
Jag fattar inget beslut idag. Jag stannar hos Svea några dagar. Fundera på varför du gjorde så här varför hennes ord räknas mer än mina.
Jag väntar. Hur länge som helst. Jag älskar dig.
Han lämnade buketten och gick.
Svea hällde upp mer te.
Kommer du förlåta honom?
Jag vet inte. Kanske, med tiden. Om jag kommer tillbaka, då blir det på mitt sätt. Aldrig mer ska jag bli nummer två.
Jag tittade ut på staden, snön föll mjuk och vit. Livet fortsatte och nu visste jag: pennan till min historia håller bara jag.
