Vid sommarns rand
När jag arbetade på biblioteket i Uppsala, tyckte jag att mitt liv var ganska tråkigt. Numera var det få besökare; de flesta är på nätet. Jag brukade flytta runt böcker på hyllorna och torka bort dammet. Den enda fördelen med mitt jobb var att jag hade kunnat läsa en otrolig mängd böcker i olika genrer: romantik, filosofi Men vid trettio års ålder slog det mig plötsligt all denna romantik hade liksom aldrig rört mig.
Jag var i en ålder då många redan hunnit bilda familj, men själv hade jag varken särskilt anmärkningsvärt utseende eller ett välbetalt arbete. Jag hade aldrig ens funderat på att byta jobb; det dög bra för mig. I biblioteket dök mest upp universitetsstudenter, ibland någon gymnasieelev eller pensionär.
Nyligen arrangerades en yrkestävling på länsnivå och utan att förvänta mig mycket vann jag första priset en betald tvåveckorsresa till västkusten.
Fantastiskt! Självklart ska jag åka, berättade jag glatt för min mamma och min bästa vän. På min lön kan jag inte resa långt, det här är verkligen en oväntad lycka!
Sommaren led mot sitt slut. Jag gick längs den ödsliga stranden i Varberg. Få badande vågade sig ut denna dag, de flesta satt inne på kaféerna eftersom havet var särskilt oroligt. Det var min tredje dag vid kusten och jag längtade efter att få ströva ensam på stranden, tänka och drömma.
Plötsligt såg jag hur en pojke spolades av en våg från bryggan. Utan att tänka kastade jag mig i vattnet, även om jag inte var någon mästare på att simma. Som barn hade jag lärt mig att hålla mig flytande.
Vågorna hjälpte mig föra pojken mot land, men de slet honom nästan tillbaka ut igen. Jag kämpade på tills jag stod med vatten till midjan och lyckades dra upp honom på stranden.
När jag såg på pojken insåg jag förvånat:
Han kan inte vara mer än fjorton, stor och nästan längre än jag själv.
Jag frågade:
Hur kunde du bada i sånt här väder?
Men pojken tackade bara blygt och stapplade iväg. Jag ryckte på axlarna och såg honom försvinna.
Nästa morgon vaknade jag med solsken genom fönstret och drog på munnen. Havet såg vänligt blått ut, inte alls så ilsket som dagen innan. Det var som om havet bad om ursäkt för gårdagens storm.
Efter frukosten packade jag strandväskan och softade i solen. Framåt kvällen promenerade jag i stadsparken och fick syn på en kiosk där man kunde skjuta luftgevär. Jag brukade vara duktig i skytte förr, men första skottet missade målet. Andra satt mitt i prick.
Då hörde jag bakom mig:
Ser du, grabben, så här ska man skjuta!
Jag vände mig om och såg till min förvåning pojken från stranden. Hans pappa bad om ursäkt:
Ursäkta, skulle du kunna visa oss hur man gör? Varken jag eller min son Samuel är några höjdare på det här. Jag heter Anders, förresten.
Efteråt promenerade vi tillsammans, åt glass på en uteservering och tog ett åk i pariserhjulet. Jag trodde först att Samuels mamma skulle dyka upp, men de verkade inte vänta på någon.
Anders visade sig vara en rolig och klok man, och jag började gilla honom mer och mer för varje minut.
Hur länge har du varit här i Varberg? frågade han.
Det här är min första vecka, jag har en vecka kvar.
Vad roligt! Och var bor du annars?
Det visade sig att vi alla tre faktiskt bodde i Uppsala. Vi brast ut i skratt.
Lustigt, hur man aldrig ser varandra hemma i stan men träffas här vid havet, log Anders.
Samuel deltog blygt i samtalet, och efter hand verkade han märkbart mer avslappnad. Jag tror han insåg att jag inte tänkte avslöja gårdagens äventyr för hans pappa. Vi skildes åt sent på kvällen, och vi kom överens om att ses igen på stranden nästa dag.
Jag kom först till stranden, men Anders och Samuel dröjde nästan en timme.
God morgon, förlåt oss verkligen, Danika, sa Anders generat och slog sig ner bredvid mig. Vi glömde helt enkelt att slå på väckarklockan och försov oss.
Pappa, jag går och badar! ropade Samuel och sprang mot vattnet.
Men jag utbrast:
Vänta, kan du ens simma?
Klart han kan, sa Anders, han är med i skolans simlag!
Jag teg förbryllat. Dagen vi sågs första gången verkade han knappt kunna hålla sig ovanför ytan eller så inbillade jag mig bara.
De bodde på grannhotellet. Dagarnas vila förvandlades till ren lycka. Vi träffades varje morgon på stranden, skildes sent på kvällen och gjorde utflykter ihop. Någonstans fanns en känsla av att Samuel bar på något han ville berätta, och en kväll kom chansen. Han kom ensam till stranden.
Hej, pappa har feber, så jag frågade om jag fick gå ut själv. Han sa att du kan hålla ett öga på mig om det är okej. Förlåt att jag bestämde det utan att fråga dig, men jag vill inte ligga på hotellrummet hela dagen.
Kan jag få din pappas nummer? frågade jag, och Samuel rabblade den.
Jag ringde upp.
God morgon, Danika! Jag blev visst sjuk över natten. Skulle du kunna hålla koll på min grabb lite idag? Han lovade att lyda dig!
Ingen fara, krya på dig! Han är nästan vuxen nu och väldigt vettig. Jag tittar till honom och kommer förbi senare.
Efter badet la sig Samuel bredvid mig på solbädden och sa plötsligt:
Du är verkligen en riktig kompis.
Jag tittade förvånat på honom.
Vad menar du med det?
Tack för att du inte berättade för pappa om vad som hände där på bryggan. Jag blev faktiskt skrämd när vågen slängde mig i vattnet.
Det var väl inget, log jag. Efter en stund frågade jag: Samuel, var är din mamma? Varför är ni bara ni två här?
Han såg ut att tveka men tog sats och berättade. Han såg sig som vuxen redan.
Anders jobbade ibland på annan ort. Samuel bodde då med sin mamma, Margit. Utåt sett såg familjen lycklig ut, men så var det inte.
En dag sa Anders:
Margit, jobbet skickar mig till Malmö på kurs i tre veckor, och om allt går bra väntar ett nytt jobb och högre lön.
Hon verkade mestadels oberörd. Margit var snart igång med sitt eget. Två dagar senare sa hon till Samuel:
Ikväll kommer min kollega Lars förbi, med sin dotter Linnea. Vi måste jobba med ritningar, så kan inte du vara med Linnea? Hon är några år äldre än du.
Linnea var en snabb och bestämd tjej. Efter en stund med Samuel i hans rum föreslog hon:
Kom, vi går ut i parken en stund.
Margit stoppade en femhundralapp i hans hand.
Det är fint väder, bjud Linnea på glass, vetja!
Tre timmar senare var de hemma igen. Han hade kul med Linnea, trots att hon var äldre, och han var ganska nöjd med sällskapet. Dagarna gick.
Kvällen innan Anders skulle komma hem sa Linnea:
Tur att din pappa kommer hem, annars hade jag aldrig stått ut med att passa dig. Jag har egna saker att sköta. Dina föräldrar kör sitt race medan vi är borta, och mina har i alla fall redan separerat, det enda de bråkar om är lägenheten.
Samuel kände olust över Linneas sätt att prata om de vuxna. Han var delvis skeptisk, men hans misstankar hade blivit väckta. Efter att fadern återvände hade Samuel svårt att hitta ro. Han visste inte om han skulle säga något eller vara tyst.
Efter en tid märkte Samuel att modern behandlade fadern kyligt. Han insåg att familjen var nära att splittras. En kväll hörde han modern ropa högt:
Ja, jag är otrogen, Anders. Vad tänker du göra åt det?
Ingenting jag begär skilsmässa och Samuel stannar med mig!
Gör det du vill. Jag bildar en ny familj.
Samuel slank in på sitt rum och hörde samtalet därifrån. Mamman tillade:
Jag har varit tillsammans med Lars länge. Jag flyttar till honom imorgon.
Lördagen därpå låg Samuel länge i sängen. Han hörde hur mamma packade. När dörren slog igen satt pappa tyst vid datorn.
Fadern började försiktigt förklara men Samuel sa:
Du behöver inte förklara, pappa. Jag vet redan allt. Jag älskar dig, och vi klarar oss ihop.
Min store kille, sa Anders, rufsade honom om håret. Du kan träffa mamma om du vill, men det är inget måste.
Fast än hade Samuel ingen lust att se sin mor. Efter stranden följde jag och Samuel med till Anders, med frukt vi köpt längs vägen. Han mådde redan bättre och lovade att dyka upp vid stranden dagen efter.
Tre dagar senare skulle Anders och Samuel resa hem till Uppsala igen. Jag hade två dagar kvar. Sommaren sjöng på sista versen. På randen till nästa höst tog vi farväl vid busshållplatsen. Anders lovade möta mig på flygplatsen när jag kom hem. Samuel log.
Jag gjorde inga framtidsplaner, men log lyckligt när jag om och om igen läste Anders varma meddelanden om att han saknade mig. Snart flyttade jag hem till Anders och Samuel och det var nog Samuel som blev allra gladast, för sig, för sin pappa och för mig.
