Svensk version: Vårdbiträde åt min fru – Vad menar du? – Lida tyckte hon hörde fel. – Ska jag flytta? Varför? Vart då? – Äsch, skona mig från scener, okej? – Han ryckte på axlarna. – Vad är oklart? Det finns ingen att ta hand om längre. Vart du tar vägen bryr jag mig inte alls om. – Edik, vad säger du? Vi skulle ju gifta oss… – Det har du fantiserat ihop själv. Jag har inte planerat något sådant. Vid 32 års ålder bestämmer sig Lida för att förändra sitt liv radikalt och lämna sin hemby i Dalarna. Vad fanns kvar där? Lyssna på mammans eviga tjat? Hon kunde inte sluta förebrå Lida för skilsmässan – hur kunde hon släppa maken? Fast den där Vasja var ändå inte värd ett vänligt ord – alkis och skitstövel! Hur lyckades hon ens gifta sig med honom för åtta år sen? Lida grät inte ens när de skilde sig – snarare kände hon sig fri, som att andas lättare. Men med mamma bråkade de ständigt på grund av detta. Och på grund av pengar, som var ett ständigt problem. Så nu skulle Lida flytta till Gävle, starta om och skapa sig ett bättre liv där! Hennes barndomsväninna, Siv, har redan varit gift med en änkling i fem år. Så vadå att han är 16 år äldre och ingen skönhet – karln har lägenhet och god ekonomi. Och Lida var knappast sämre än Siv! – Äntligen! Har du vaknat nu? – Siv hejade på. – Packa väskorna, du kan bo hos oss först. Det där med jobbet löser vi tillsammans. – Är din gubbe, Per-Erik, okej med det? – Lida tvekade. – Han gör alltid allt jag ber om! Oroa dig inte, vi fixar det! Men Lida blev inte långvarig hos Siv. Hon hyrde snabbt ett rum när hon fått sin första lön. Bara efter några månader hade hon tur med jobbet. – Vad gör en sån kvinna som du och säljer på torget? – frågade stamkunden Edward Persson. Lida kände redan alla återkommande kunder vid namn. – Kallt, hungrigt, inte bra nånstans. – Vad ska man göra? – svarade hon. – Man måste ju tjäna ihop till livet. Hon log busigt: – Eller har du ett bättre förslag? Edward Persson såg inte ut som nån drömman. 20 år äldre, mjuk i kroppen, begynnande flint och genomträngande blick. Alltid noga med grönsakerna och betalade exakt. Men han hade kostym, fin bil – helt klart ingen luffare. Dock, en vigselring satt på hans finger – så Lida såg honom inte som makesmaterial. – Du verkar vara en ansvarstagande och pålitlig kvinna, – Edward Persson gick över till du, – har du tagit hand om sjuka någon gång? – Ja. Tog hand om grannen när hon fick stroke. Barnen var långt bort, så de bad mig. – Perfekt! – Mannen såg bekymrad ut. – Min fru, Ulla-Britt, ligger till sängs efter en stroke. Läkarna ger små chanser. Jag tog hem henne, men hinner inte ta hand om. Hjälper du till? Jag betalar bra. Lida tvekade inte länge. Allt var bättre än att stå ute i kylan och frysa i tio timmar! Dessutom erbjöd Edward henne att bo hos dem – så inget boende att betala för heller. – De har ju tre lediga sovrum! Plats nog för fotboll! – berättade Lida för väninnan. – Inga barn i huset. Ulla-Britts mamma – riktig madam, ska du veta, 68 år och nyräddad. Giftermål nyligen och fullt upptagen med det. Ingen finns att ta hand om den sjuka. – Men är hon så sjuk? – Ja… Hon ligger som en stock. Lär nog aldrig återhämta sig. – Så du är nöjd nu alltså? – Siv såg misstänksamt på henne. – Klart jag inte är nöjd, men Edward kanske blir ensam efteråt… – Har du blivit galen, Lida? Önskar du någon ska dö bara för en lägenhet? – Jag önskar ingenting, men jag tänker inte missa min chans! Lätt för dig att säga, du har ju allting fixat! De råkade i rågräl den gången – så först efter ett halvår berättade Lida för Siv om sin romans med Edward. De kunde inte klara sig utan varandra – men han kommer förstås aldrig lämna sin fru. Så de fick nöja sig med att vara älskare. – Så du lever med honom medan hans fru ligger för döden i rummet bredvid? – Siv var inte imponerad. – Fattar du hur snuskigt det är? Eller är du helt förblindad av pengar?– Kommer aldrig få något snällt sagt av dig! – Lida blev förnärmad. De slutade umgås. Men Lida kände (nästan) ingen skuld alls. Alla är så heliga! Hungriga förstår inte mätta – så är det visst. Hon skötte Ulla-Britt plikttroget. När Edward blev hennes älskare tog hon på sig ALLT i hemmet. En man nöjer sig inte bara med sänghalmen – han vill ha god mat, rena skjortor, skinande golv. Lida tyckte Edward var mycket nöjd – själv trivdes hon också. Hon märkte knappt när Edward slutade betala henne för omvårdnaden om frun. Vilka pengar, de var ju nästan gifta! Han gav henne pengar till mat, resten redovisade hon noga, utan att märka det knappt gick ihop. Han hade ju hög lön som fabrikschef. Men nåja, när de gifte sig så skulle allt ordnas. Passionen dog och Edward började oftare dröja på jobbet – men Lida skyllde på att han var trött på grund av sin sjuka fru. Hon kunde inte förklara vad han tröttnade på eftersom han knappt gick in till den sjuka, men hon ömkligade honom ändå. När Ulla-Britt dog, grät Lida fast hon var beredd. Ett och ett halvt år hade hon ägnat åt denna kvinna – det var inte litet i livet. Hon tog hand om hela begravningen – Edward var otröstlig. Han gav knappt med pengar, men allt blev ändå fint. Grannarna, som sett snett på hennes och Edwards romans, nickade godkännande. Svärmor var nöjd. En storm väntade dock Lida från Edward. – Du förstår väl att du inte behövs längre? Du har en vecka på dig att flytta ut – sa han torrt tio dagar efter begravningen. – Vad menar du? – Lida trodde knappt sina öron. – Varför måste jag flytta? – Snälla, inga scener nu! Det är inget mer att förstå. Har ingen att ta hand om längre. Vart du går, struntar jag i. – Edik, vad säger du? Vi skulle ju gifta oss?.. – Det var din idé. Jag har aldrig tänkt så. Nästa morgon gjorde Lida ytterligare ett försök – men möttes av exakt samma svar, med en uppmaning att skynda med flytten. – Min fästmö vill renovera innan vi gifter oss – sa Edward. – Fästmö? Vem är hon? – Inte din sak. – Jaha, men först vill jag ha betalt för jobbet. Du lovade 40 000 i månaden. Jag fick lön två gånger. Du är skyldig mig 640 000. – Oj, titta hur snabbt du kan räkna!– smålog Edward. – Släpp drömmarna… – Och hushållerskan då? Ett tillägg! Och du betalar en miljon, jämnt – så är vi kvitt. – Eller vad? Ska du gå till domstol? Du har ju inget kontrakt. – Jag berättar för Gun-Britt, din svärmor. Det är ju hon som köpt lägenheten. Du vet att efter mitt snack blir du bostadslös, och troligen arbetslös. Du känner henne bättre än jag. Edward såg plötsligt stressad ut, men hämtade sig fort. – Tror du någon tror på dig? Ska du skrämmas nu? Men vet du vad – jag vill aldrig mer se dig. Gå nu! – Tre dagar får du, gubben. Blir det ingen miljon, blir det skandal– Lida packade och checkade in på ett vandrarhem. Hon hade hunnit lägga undan lite hushållspengar. På fjärde dagen, utan svar, gick hon till Edward. Slumpen förde Gun-Britt, svärmodern, dit samtidigt. Lida förstod genast att inga pengar skulle komma. Hon berättade allt för svärmor. – Hon ljuger bara! – ropade änklingen. – Tyst nu. Jag har redan hört saker vid begravningen – såg Gun-Britt honom stint i ögonen. – Nu vet jag. Och vet du också, gubbe lille – det är ju min lägenhet? Edward blev stel. – Så, om tre dagar ska du också vara borta. Inte ens ett spår. Gun-Britt stannade vid Lida. – Och du, kvinna, vad står du kvar här för? Förväntar dig belöning? Ut! Lida rusade ut, utan något hopp om pengar. Nu återstod bara att återvända till torget – där finns det alltid jobb… Originaltitel: Сиделка для жены Svensk titel: Vårdbiträde åt frun – Lidas omtumlande väg från småstadens skvaller till ett osäkert liv som hemhjälp hos änklingen Edward i Gävle

Sjuksköterskan till min fru

Vad menar du? Linnea trodde knappt sina öron. Ska jag flytta? Vart då? Varför?

Snälla, orka inte med några scener nu, sa han med en suck. Vad finns det att missförstå? Du har ingen att ta hand om längre. Vart du tar vägen rör mig inte alls.

Erik, vad är det här? Vi skulle ju gifta oss?

Det var ju bara något du själv fantiserade ihop. Jag har aldrig planerat något sådant.

Vid 32 års ålder bestämde sig Linnea för att förändra sitt liv helt och hållet och lämna lilla byn utanför Sundsvall.

Vad var det här för liv? Att höra mammas eviga klagomål?

Hon kunde aldrig slippa vara den skyldiga för skilsmässan, enligt mamma. Hur kunde du låta din man försvinna? klagade hon.

Den där Lars var inte ens värd ett vänligt ord alkoholist och bedragare! Det är ju nästan obegripligt att Linnea en gång gifte sig med honom för åtta år sedan.

Skilsmässan sörjde Linnea inte ens tvärtom, plötsligt kunde hon andas fritt igen.

Men grälen med mamman om just skilsmässan tog aldrig slut. Bråkade gjorde de också om pengar, sådana som nästan alltid saknades.

Därför tänkte Linnea: jag drar till Uppsala och fixar ett helt nytt liv där!

Barndomsvännen Sofie hade redan bott i Uppsala i fem år, gift med en änkling.

Visst, han var sexton år äldre och inget direkt kap, men han hade lägenhet och god ekonomi.

Och Linnea ansåg att hon inte var något sämre än Sofie!

Äntligen! Du har vaknat till liv! uppmuntrade Sofie när Linnea berättade om sina planer. Packa direkt, du kan bo här första tiden så fixar vi jobb.

Men tror du din Olof har något emot det? undrade Linnea.

Skulle inte tro det! Han gör allt jag ber om. Vi löser det här!

Nu blev det ändå så att Linnea inte stannade länge hos väninnan.

Hon klarade sig med några veckor på soffan innan hon fick ihop sina första pengar och hyrde ett litet rum.

Några månader senare hände det något oväntat turen vände.

Vad gör en sån kvinna på torget och säljer grönsaker? sa stamkunden Edvin Johansson med en anstrykning av medkänsla.

Stamkunderna kände Linnea vid namn sedan länge.

Det är kallt, svårt att få ihop till mat, och livet känns mest hopplöst ibland.

Har du något alternativ själv? kontrade hon och log en smula skälmskt.

För Linnea var Edvin inget drömämne. Han var minst tjugo år äldre, hade rundlagd figur, begynnande flint och en granskande blick.

Alltid noggrann vid inköpen, betalade med exakteligen ja, men varken lodis eller suput han kom körande i fin Volvo och var alltid välklädd.

Det fanns visserligen en vigselring på hans finger, så tanken på att han skulle bli hennes make föll henne inte in.

Du verkar vara en ansvarsfull och ordningsam kvinna, sa Edvin och började du:a har du någon gång arbetat med att ta hand om sjuka?

Faktiskt. Grannfrun drabbades av stroke för ett par år sen. Barnen bodde långt bort, så de bad mig hjälpa till.

Perfekt! sa Edvin, och ansiktet blev allvarligt. Min fru, Margareta, drabbades av stroke. Läkarna ger inte mycket hopp. Hon är hemma, men jag har inte tid eller möjlighet att ta hand om henne. Kan du hjälpa till? Jag betalar det jag ska.

Linnea behövde inte tänka länge. Det var mycket bättre att vara i en varm lägenhet, även om det innebar att ta ut toastolar, än att frysa tio timmar om dagen och handskas med besvärliga kunder på torget!

Dessutom erbjöd Edvin henne mat och husrum, så hon slapp tänka på hyran.

De har tre separata rum! Så mycket plats att du kan spela fotboll där inne! skröt Linnea för Sofie. De har inga barn heller.

Margaretas mamma, Rut, var något av en dam. Hon var 68 men vägrade låta åldern synas nygift och intresserad av ny make. Ingen hade tid för den sjuka dottern.

Är hon riktigt sjuk?

Jo, tyvärr den stackaren är som en stock och kan bara grymta. Knappast chans att hon blir bättre.

Du låter nästan glad över det? Sofie synade henne noggrant.

Inte glad, nej, Linnea såg bort, men då Ja, du fattar, då är Edvin fri sen…

Helt galen är du, Linnea! Ska du önska livet ur folk? Bara för en lägenhet?!

Jag önskar inget, jag bara vill inte missa chansen! Du har ju allt du kan önska dig!

De blev rejält ovänner. Därför berättade Linnea först ett halvår senare om sitt förhållande med Edvin.

De kunde inte leva utan varandra, men gifta sig? Nej, Edvin skulle förstås aldrig lämna sin fru. De fick nöja sig med att vara älskare, så länge det gick.

Så ni lever ihop, och hans fru ligger för döden i rummet bredvid? utbrast Sofie förfärat. Vet du om att det är vidrigt? Du ser bara hans pengar, om det nu finns några!

Jag hade ändå aldrig fått ett vänligt ord av dig, ilsknade Linnea till.

Åter igen tappade de kontakten, men Linnea tyckte inte att hon behövde känna skuld (i alla fall bara pyttelite).

Alla är så himla heliga! Den mätta förstår inte den hungriga, som svenskar brukar säga. Hon skulle klara sig utan väninnan, det visste hon.

Hon tog hand om Margareta med ordentlighet och noggrannhet. Efter hon och Edvin blev ett par tog Linnea också på sig alla hushållssysslor.

En man kräver ju inte bara närhet han behöver god mat, att kläderna tvättas och stryks, och att det är rent så han inte får damm i lungorna.

Linnea tyckte själv att Edvin var nöjd och hon trivdes verkligen där.

Hon tänkte inte ens på att Edvin slutat betala för jobbet som sjuksköterska. Vad spelade det för roll? De var ju nästan man och hustru!

Edvin gav henne pengar till mat och diverse, och Linnea skötte hushållskassan utan att egentligen se att det knappt gick ihop.

Chefen på fabriken tjänade annars bra men det fick väl ordna sig när de blev gifta.

Med tiden svalnade Edvins passion och han kom hem senare, men Linnea förklarade det med att han var slut av att ta hand om sin sjuka fru.

Var det något att bli trött av, när han knappt gick in till Margareta en gång om dagen, det kunde hon inte svara på men hon tyckte synd om honom ändå.

Fast Linnea väntade sig det nästan, började hon ändå gråta när Margareta dog.

Ett och ett halvt år hade hon tagit hand om henne de åren går aldrig tillbaka. Det blev också Linnea som fick ordna med begravningen Edvin var för förstörd, sade han.

Han gav henne visserligen knappt tillräckligt med pengar till det, men Linnea såg till att allt gick rätt och värdigt till. Ingen kunde anmärka på något.

Inte ens de sura grannarna, som tisslat om hennes affär med Edvin och det gick inte att undgå där men till och med de nickade bekräftande på begravningen. Svärmor Rut var nöjd.

Men Linnea var ändå helt oförberedd på Edvins besked:

Som du förstår finns det inte längre behov av dina tjänster. Du har en vecka på dig att flytta ut, sa han torrt tio dagar efter begravningen.

Vad menar du? Linnea trodde hon hörde fel. Ska jag flytta? Vart, varför?

Snälla, spara på teatern nu. Det är väl självklart du har ingen att ta hand om längre. Vad du gör nu struntar jag i.

Erik, vad är det här? Vi skulle ju gifta oss?

Det är du själv som har sagt det. Jag har aldrig lovat någonting.

Nästa morgon, efter en sömnlös natt, försökte Linnea prata med Edvin igen, men han upprepade ord för ord det han sa dagen innan och bad henne skynda sig att flytta.

Min fästmö tänker renovera lägenheten innan bröllopet, sa han.

Fästmö? Vem är hon?

Det har du inte med att göra.

Inte? Jaha, men då vill jag ha betalt först. Du lovade 40 000 kronor i månaden. Jag har bara fått det två gånger. Du är skyldig mig 640 000!

Oj, vad du är snabb på att räkna, skrattade han hånfullt. Tro inte du ska få några pengar

Ja, och du får betala för städningen också! Låt oss säga en miljon kronor, så glömmer vi resten!

Eller vad då? Tänker du dra mig inför domstol? Du har ju inget kontrakt ens.

Jag berättar för Rut, sa Linnea lågt. Det är ju hon som köpte er den här lägenheten.

Tro mig om jag berättar för henne blir du av med jobbet också. Du känner nog din svärmor bättre än jag.

Edvins ansikte förändrades, men han samlade sig snabbt.

Och vem skulle tro på dig? Du tror du skrämmer mig? Och du, försvinn härifrån!

Tre dagar har du på dig, älskling. Inget betalt då blir det skandal, sa Linnea, packade sina saker och gick till ett vandrarhem. Hon hade ändå hunnit lägga undan lite hushållspengar.

På fjärde dagen, då hon fortfarande inte fått något svar, gick Linnea tillbaka till Edvins lägenhet. Och vilken tur Rut var där.

Linnea såg på Edvins min att han inte tänkte betala och berättade genast allt för svärmor.

Hon hittar bara på! Tror ni på såna historier? röt Edvin.

Jag hörde något på begravningen, men fattade inte riktigt då, sa Rut med skarp blick. Nu är allt glasklart. Hoppas du kommer ihåg att det är mitt namn på kontraktet.

Edvin stelnade till.

Så, se till att vara utflugen inom en vecka. Nej, tre dagar.

Rut vände för att gå men stannade vid Linnea.

Och du då, vad väntar du på? Väntar du på medalj? Ut med dig!

Linnea for ut ur lägenheten som bränd. Det var bara att inse att några pengar skulle hon inte få. Hon fick bege sig tillbaka till torget igen där finns det alltid jobbKvar stod Linnea med två kassar och en bitande vårvind mot kinden. Torget låg tomt; inte ens duvorna ville stanna.

Just då ringde Sofie. Rösten var trevande men värmande i örat:
Kom hit. Jag har saknat dig, Linnea. Och vet du Olof behöver hjälp på mottagningen. Kanske kunde du börja där?

Linnea satte sig på bänken, lät kassen glida ner bredvid sig. Hon skrattade till kråkorna flaxade till i häggen ovanför.
Allt var borta, men allt var ändå möjligt och våren anades någonstans i luften.

Denna gång skulle ingenting få henne att glömma sitt eget värde. Hon reste sig, lyfte påsar och lämnade torget med steg som började kännas stadigare för varje minut.
Och när Linnea denna gång sökte sig mot Uppsala var det på egna villkor och med en visshet hon aldrig haft förut:

Ingen mer väninna, man eller svärmor skulle få styra över hennes hjärta.
Livet skulle hon forma själv, även om det innebar att börja helt från början ännu en gång för nu visste hon, med en plötslig, varm glädje, att just där började friheten.