Packa inte upp väskan du ska flytta ut
Vad har hänt? frågade Irmela med bestämd röst. Jag låg kvar på soffan och brydde mig inte ens om att resa mig när hon kom in genom dörren.
Det som har hänt, lilla du, är att du ska lämna mig! Så packa inte upp väskan: vi ska skiljas, och du flyttar ut idag, svarade jag utan omsvep.
Irmela såg ut som om hon hörde fel. “Lilla du”?
Har du sett på mig? Jag är ju nästan två meter lång ingen liten kanin direkt, svarade jag en gång när min vän Anneli föreslog att jag skulle vara påskhare på deras firmafest.
Jaha, men då är du väl en turbo-kanin då! stampade ner alla och skuttade vidare! skojade min kära väninna tillbaka.
Vad har du för storlek på din kanindräkt? undrade jag.
Nej men usch vad dumt! Kaninen är ju inte ens så stor. Hur kunde jag inte tänka på det? utbrast Anneli förläget.
Efter en stunds tystnad kom hon med ett förslag:
Okej, vet du vad vi gör? Du är tomte, och Tomte-Viktor får vara kanin istället han är mycket kortare än du!
Kommer hans jacka att passa mig? undrade jag. Den där jackan, eller vad det nu är tomtar har på sig?
Såklart! Den är till och med lite stor för honom, han måste liksom alltid vika upp ärmarna!
Och vad är det jag ska säga egentligen?
Men snälla! Det är ju alltid improvisation, du har ju varit bäst i klassen. Jag håller ett öga på dig! lovade Anneli.
Anneli och jag har varit vänner sedan gymnasiet. Hon jobbade på ett eventbolag, och nu var deras kanin-aktör, som hälsade på barnfamiljer på jul och nyår, sjuk i influensan.
Det blev alltså brist på folk till deras lilla showtrupp.
Visst, det kan låta fånigt vadå kanin? Alla vet ju att det är tomte och någon julflicka som gäller. Men nu hade deras chef någon slags nytänk.
Alltid ska någon hitta på nytt. Säkert något han aldrig fick vara när han var liten: kände sig aldrig sedd som kanin, kanske…
Så nu blev det tomte, julflickan och kanin. Och nu var kaninen sjuk, och ingen kunde hoppa in sista dagarna före nyår.
Jag bryr mig inte, sa chefen. Kanin SKA vara med!
Allt utspelade sig ungefär som i barnsången: “Stackars lilla kaninen blev sjuk idag”. Plötsligt var jag där, nedstämd och ensammen, medan Irmela hade åkt hem till sin mamma i Växjö, för hon mådde dåligt igen. Kvar satt jag min fru på evigt återkommande mammabesök, tredje gången på två månader.
Du förstår väl, älskling, jag kan ju inte lämna mamma ensam nu, sa Irmela medan hon vek ner kläder i väskan.
Ska jag följa med då? Så slipper du vara ensam över nyår.
Nej, snälla du! Varför ska du sitta där med oss och bara se eländig ut. För mig blir det ändå ingen rolig nyår, det räcker väl.
Men vi lovade ju: i nöd och lust… försökte jag, men hon log bara sorgset.
Jag ringer dig! Det räcker väl? Och du kan gå ut och roa dig lite!
Kanske hade jag kunnat bjuda in mig själv någonstans, men alla grupper var redan klara. Och humöret var på botten.
Sen ringde Anneli. Den där vännen som alltid räddade situationen. Hon var som min livlina. Vi hade varit vänner sedan vi var femton, och Irmela tyckte alltid att vänskap mellan kvinna och man var suspekt. Hon hade till och med förbjudit Anneli att komma på vårt bröllop. Men Anneli blev inte sur. Hon fattade läget.
Och nu, när min fru skulle vara borta på nyår, ringde Anneli och undrade om jag ville hoppa in som tomte. Och de betalade för giggen! Inte för att jag behövde pengar min analytikertjänst gav bra med lön, och Irmela behövde inte ens jobba. Men jag masade mig iväg för att få tankarna på annat.
Tomtedräkten satt som gjutet, stövlarna passade; de fäste lösskägg och mustasch på mig, och så begav vi oss ut.
Allt gick som på räls. Barnen läste dikter, kaninen skuttade runt granen. Vi dansade ringdans “hej och hå”, som man säger här.
Sista giget var klockan tio på nyårsafton. Efter det alla hem till sitt! Anneli bjöd med mig hem på middag. Hon skulle fira med sin man Mattias och sin mamma Maj-Britt som känt mig sen skolan. De hade inga barn, så det hade funkat.
Vi åkte på sista rundan och Viktor, tomten, firade genom att ta en liten snaps.
Vid kvart i tio, innan vi skulle in till sista familjen, ringde jag Irmela.
Hur går det där hemma? frågade jag.
Jag håller ut, älskling!
Gott nytt år! Kan jag få prata med mamma också vill gratulera henne.
Hon har just somnat. Vill inte väcka henne nu! Jag kollar på TV i lurarna och tänker på dig.
Jag älskar dig! Jag ringer vid tolv.
Jag älskar dig! Sköt om dig, mitt hjärta! sa hon tillbaka.
När dörren gick upp till sista adressen blev jag helt paff! Där stod Irmela i sin festklänning och fina skor. Hon som för bara två dagar sen “rest till Växjö” och som jag nyss pratat med på telefon!
Hur hann hon byta om? Hon packade kläderna när jag var med! Tänkte jag, en sekund. Eller har hon en okänd tvillingsyster? Nä, det är Irmela, födelsemärket sitter där det ska.
Eller hallucinerade jag? Nähä de andra såg henne också.
Älskling! ropade “min synvilla” in mot lägenheten.
Älskling? Men det är ju jag! sa jag till mig själv. Hon kallade mig det nyss i telefon…
Jag kände mig som om jag stod vid sidan om och såg på.
Kom nu, sötnos! hördes en röst, och ut kom “älsklingen”: en skallig liten tjock man.
Var är barnet? frågade Anneli-Julflickan.
Jag är barnet! skrattade mannen och klappade sig på sin ölmage. Tänkte fira nyår med stil!
Jag stirrade. För det här hade alltså min Irmela ljugit om i veckor? Jag fattade plötsligt… Allt var en bluff.
Först tänkte jag dra igång ett bråk direkt på plats. Men så skämdes jag för Anneli, min lojalaste vän.
Jag ändrade rösten så Irmela inte skulle känna igen mig och nästan skrek: Dags för en dikt, “Viggo”!
“Viggo” rabblade något, och Irmela, redan påverkad av alkohol, kände inte igen sin man.
Och hur kunde Irmela, som alltid var så noggrann och estetisk, bli ihop med en sån typ?
Hon klängde på sin Viggo, skrattade och pourrade vin i glaset.
Då förstod jag varifrån presenterna “mamma” i Växjö alltid gav kom ifrån…
Okej, ringdans! skrek Viggo. Och så började de dansa.
Sätt på VÅR låt, sa han. Och Irmela gjorde det. De dansade och skrattade.
Dansade gjorde Viggo, Irmela och Viktor som nu också fått i sig lite sprit det var snart dags att gå hem. Jag filmade allt Irmelas alibi rann ut som smält snö.
Till slut slängde värden ut oss.
Märkligt ändå, sa Anneli i bilen, varför är hon med en sån? Han är ju knappast hennes man!
“Jag ÄR hennes man,” ville jag ropa, men höll tyst.
Jag sket i att fira nyår med Anneli. Jag orkade inte sätta på ett fejkat leende. Jag skyllde på att jag nog höll på att bli sjuk, och gick hem.
Jag ringde inte Irmela klockan tolv. Senare heller. Fira nyår med din Viggo, tänkte jag.
Och så var mitt nyår. Ensam. Men det gav tid att tänka.
Jag älskade fortfarande min fru. Men efter det här, mindre än förut. Och jag tänkte inte förlåta det här. Allt ljug, all teater. Så skilsmässa. Lägenheten var min.
Irmela blev orolig när jag inte ringde på hela två dagar. Och så kom hon hem redan den 2 januari, två dagar tidigare än sagt.
Hon tog taxi ingen hämtade henne. Fast hon sms:at all info till mig.
Vad har hänt? frågade hon mig som låg på soffan och inte ens brydde mig att resa mig.
Jo. Du ska lämna mig. Packa inte upp väskan vi ska skiljas, och du flyttar ut idag.
Irmela såg tveksam ut. “Lilla du”? Hur kunde han veta? Bara Viggo kallade henne det…
Och var skulle jag ta vägen då? försökte hon hitta nåt att göra motstånd med.
Antingen till din Viggo eller hem till mamma i Växjö. Hur mår hon förresten? frågade jag.
Du har fått allt om bakfoten, började hon tyst men insåg, han vet. Men hur? Viktigt att mamma inte svarade i telefon förrän den fjärde, och Viggo kunde ju inte ha sagt nåt.
Kanske någon sett något? Men vem?
Jaha, berätta din version då! bad jag, nu mest av nyfikenhet. Kanske den där flintskalliga mannen var läkare, som du skulle träffa för att prata om mammas vård? Eller kanske en magiker, någon ny Paracelsus, lovande bot på alla åkommor?
Eller, Gud förbjude någon från begravningsbyrån, du ville ha allting planerat långt i förväg? Nej, Irmela, skäms inte du skämdes ju inte för att dansa med benen upp i taket med både Viggo och Viktor på dansgolvet? Så vad har du för ursäkt?
Jag visade henne filmen på mobilen…
Irmela stirrade tomt framför sig. Vad kunde hon säga? Ja, hon hade haft affär. Varför? Spänning.
Tristess. Viggo var dessutom generös med presenter.
Jobba för att fördriva tristessen? Skämtar du? Inte för henne.
Men vad för ett förfärligt sammanträffande vem hade kunnat tro detta?
Hon hävdade att hon faktiskt älskade mig. Eller var det beroende? I alla fall försökte hon dölja det hela.
Det gjorde allt bara värre.
Om hon bara sagt att hon älskat en annan, hade det åtminstone gått att respektera. Eller om det varit en engångsgrej, och hon ångrat sig kanske hade jag kunnat förlåta. Jag är ju en så snäll kille, eller?
Men här: otrohet OCH förfärligt lurendrejeri om mamman. En månadslång saga.
Det är nästan som ett medvetet brott.
Irmela grät, bad om förlåtelse, försökte med allt. Men jag stod fast. Sa jag “till bårhuset” då menar jag det! Sånt är vi tomtar, tydligen.
Vi skilde oss. Kvar blev min orubbliga känsla av att ha gjort rätt. Men ibland har jag ångrat att jag inte gjorde skandal den där nyårsnatten ändå…
Kanske hade det blivit riktigt dramatiskt. Men ibland är det ens förbannade artighet som sätter krokben för en.
Men tja, det blev rätt okej ändå. Man lär sig att livet ibland ger en svar på frågor man inte vågade ställa.
