Packa inte upp väskan du flyttar ut
Vad har hänt? frågade Inga med myndig ton när hon kom hem. Leif låg på soffan och reste sig inte ens när hon kom in i rummet.
Det som har hänt, lilla gumman, är att du lämnar mig! Så packa inte upp väskan vi ska skiljas, och du flyttar ut idag! svarade maken bestämt.
Inga trodde hon hade hört fel. Lilla gumman?
Har du sett mig? Tror du jag är någon liten kanin? Jag är ju två meter lång! svarade Leif när Siv föreslog att han skulle spela kaninen på festen.
Äsch, då blir du en jättekanin! Du trampar bara ner alla och skuttar iväg! skämtade den käcka väninnan.
Vilken storlek har ni på kanindräkten? undrade Leif.
Oj då! Den är ju egentligen ganska liten… Hur kunde jag missa det? suckade Siv.
Efter en kort tystnad föreslog hon:
Då gör vi så här! Du får vara jultomten, och Victor tar kanindräkten han är mycket mindre än du!
Men får jag verkligen plats i tomtedräkten då? frågade Leif. Kappan, eller vad det nu är tomtar har på sig?
Javisst, den är lite för stor för Victor, så den passar säkert dig! Han brukar ändå behöva vika upp ärmarna.
Men vad ska jag säga? Jag kan ju inget manus!
Äsch, Leif! Det är bara att improvisera kom igen nu, du är ju guldmedaljör! Och jag stöttar dig! försäkrade Siv.
Leif hade känt Siv sedan skolåren, och nu arbetade hon på ett evenemangsbolag. Just i år hade tyvärr den lilla pojken, som brukade spela kaninen, blivit sjuk i lunginflammation, och teamet som åkte runt till nyårsfester blev därmed en man kort.
Vad är det här för påhitt? tänker säkert många. Kanin? Varför då? I Sverige har vi ju alltid tomten och snöprinsessan! Det finns en tradition varför bryta mot den?
Men den nya chefen på firman ville skaka om invanda mönster med nya spännande idéer! Kanske hade han själv drömt om att få vara kanin när han var barn? Så infördes kaninen, komplett med vit plyschdräkt, öronmössa och en ryggsäck med överdimensionerad tygmorot.
Nu ska vi förnya oss! sa den entusiastiske nye chefen. Vi behöver nytänkande i vardagen!
Bredvid denne chef hade självaste Hergé, med sin milda stil, kunnat framstå som en lekfull Pippi Långstrump.
Och så körde de på.
Numera dök alltid tre upp på besöken: Tomten Victor, Siv som Snöprinsessan, och Kaninen. Men när Kaninen blev sjuk fanns ingen självklar ersättare, och detta bara dagar före nyår.
Det måste vara en kanin med, löd chefens order.
Som i den gamla visan: “Min lilla vän kaninen är sjuk i kväll”. Inte ens ett saftigt kålblad hjälpte. Leif var på dåligt humör, för hans utsikter att fira ett roligt nyår blev snabbt dystra när hans fru Inga plötsligt reste hem till sin mamma, där hennes sköra hälsa nu krävde extra omsorg.
Du förstår, älskling, jag kan inte lämna mamma ensam! beklagade den näpna Inga och packade för fullt hennes tredje resa på ett par månader.
Ska jag inte följa med dig? erbjöd sig Leif. Du ska väl inte vara själv på nyår?
Nej, vad tramsar du med! utbrast hon. Du ska inte få ett tråkigt nyår bara för att jag får det! Räcker att jag gör det.
Men vi lovade varandra, i nöd och lust? förvånades Leif. Det minns du väl?
Det räcker om du ringer mig och peppar! Det gör mig glad. Hitta på något skoj så länge!
Det gick att bjuda in sig någonstans, men sällskapen var redan bestämda. Hela situationen sög ner honom i tungsinne, precis som i någon gammal sketchtolkning av Hasse & Tage.
Då ringde Siv. Hon var lite som hans skyddsängel ja, precis som i sången om “Siv från Sundsvall”. Vänskapen hade bestått sedan skolan, trots att Inga aldrig trott på vänskap över könsgränserna. Hon hade till och med förbjudit Siv från att komma på deras bröllop, trots att Siv själv var gift.
Leif hade inte velat tvinga på sin kära fru vänner hon inte gillade låt det vara, tänkte han, Siv blir ändå aldrig sårad. Och visst, de fortsatte ändå att prata, fast mest på Leifs arbetstid.
Ett ensamt nyår väntade, och nu erbjöd Siv honom extrajobb det var bra betalt för gigget!
Leif, som hade ett bra analytikerjobb och egentligen inte behövde pengarna, tackade ändå ja mest för miljöombytet.
Showdräkten passade perfekt även stövlarna satt bra. Mustasch och skägg limmades fast, så var han redo att vara “tomte på adress”.
Det gick oväntat lätt! Barnen läste verser av Astrid Lindgren, kaninen hoppade runt granen med sin morot på ryggen, och de dansade ringdans. Allt var idel glädje!
Ett sista besök återstod: klockan 22 på nyårsafton, sen var de fria. Siv, godhjärtad som få, bjöd hem Leif efteråt hon skulle fira med sin man och mamma, som känt Leif sedan barnsben. Inga barn fanns än i Sivs familj.
Till sista besöket for de i gott mod. Tomten Victor hade till och med unnat sig en snaps nu när jobbet nästan var över!
Vid kvart i tio, innan sista gigget, ringde Leif hem till Inga:
Hur mår du, älskling?
Jag håller ut, svarade hon med lågmäld röst.
Gott nytt år på dig! Får jag prata med mamma också?
Hon har just somnat, vill inte väcka henne. Jag sitter med hörlurar och tänker på dig framför tv:n.
Jag älskar dig. Jag ringer dig vid tolv.
Älskar dig också, ta hand om dig, kaninen min! svarade Inga.
Men när dörren till det sista gigget öppnades, kunde Leif knappt tro sina ögon. På tröskeln stod Inga! Hon som han personligen bokat taxi till tåget mot Sundsvall häromdagen och som han nyss pratat med på telefon…
Han hade insisterat på att köra henne, men hon hade envist vägrat: “Jag klarar mig själv vila du!”
Nu var hon iförd sin bästa klänning och finskor. “När stoppade hon ner dem i resväskan? Allt packades ju framför mig,” tänkte Leif. “En riktig trollkonstnär! Kanske är hon släkt med Houdini?”
Eller hallucinerade han? Men då borde bara han se detta nu såg ju alla henne.
Kaninen! ropade “synerna” in i hallen.
Kaninen? Men det är ju han, Leif! Och det sa ju Inga just i telefon!
Han föll in i ett passivt chocktillstånd det kändes som om han bevittnade allting utifrån.
Kommer, lilla gumman! ljöd det plötsligt, och en korpulent, flintskallig man klev ut i hallen…
Och var är barnet? frågade Snöprinsessan.
Jag är barnet, skrattade farbrorn och klappade sig på kaggen. Jag ger mig själv en fest!
Leif stod och gapade av fasa. Var det för denna karl Inga ljugit honom full? Han förstod han hade blivit grundlurad.
Första impulsen var att göra skandal direkt men han skämdes inför Siv, så han tog sig samman och kommenderade, med mörkare röst: Nu får du läsa en dikt, “Viktor”!
Karln mumlade något. Inga kände inte igen Leif hon och kompanjonen var redan glada i hatten…
Men hur kunde Inga, estet och perfektionist, hamna med denna typ?
Inga fnissade och klängde sig mot sin nye vän, medan Leif insåg varifrån svärmors fina presenter egentligen kom.
Nu startade ringdansen. Farbrorn Victor, Inga och Kaninen Victor dansade yvigt efter ännu en snaps. Leif, nu mer samlad, filmade hela spektaklet Ingas alibi smälte fortare än snön på taket…
Till slut tröttnade värden och körde ut sällskapet:
Nu räcker det nu ska jag sova! Tack för besöket. Följ dem ut, lilla gumman.
Väl ute i bilen sa Siv, tankfull:
Konstigt ändå hon är ju så fin. Vad ser hon hos den där slemmiga typen? Han är ju knappast hennes man!
“Jag är det!” ville Leif skrika, men teg.
Han åkte inte till Sivs nyårsfest han visste att han inte kunde “hålla masken”. Att blotta hela soppan var övermäktigt. Istället drog han till med en förkylning och begav sig ensam hem. Det blev inget samtal till Inga vid tolvslaget. Inte senare heller hon fick väl fira med sin kanin…
Nyåret välkomnades i ensamhet. Men det gav också tid att tänka.
Han älskade sin fru. Fast, efter det som hänt, hade känslorna svalnat. Förlåta kunde han inte enda utvägen var skilsmässa. Lägenheten tillhörde honom.
När Inga inte fått några samtal på ett par dagar blev hon orolig. Hur så? Han brukade ju ringa flera gånger dagligen! I stället för att komma tillbaka den fjärde januari, åkte hon hem redan den andra.
Det blev taxi hela vägen ingen kom och mötte. Fast hon hade skickat ett sms med alla uppgifter.
Vad har hänt? frågade Inga barskt när hon klev in genom dörren. Leif låg på soffan och rörde sig inte.
Det som har hänt, lilla gumman, är att du lämnar mig! Packa inte upp vi ska skiljas och du flyttar idag, sade han utan minsta darr.
Inga trodde knappt sina öron. Lilla gumman? Men varifrån kände han till det? Det brukade bara Victor säga…
Och vart tycker du att jag ska ta vägen? försökte Inga utmana.
Inte vet jag. Till din kaninkille eller din mamma i Sundsvall. Är hon bättre förresten? Leif var helt lugn.
Du har missförstått allt, viskade Inga, nu tvivlande. Men hur hade han fått veta? Hennes mamma skulle inte ha svarat före fjärde januari, och Victor kunde det inte vara…
Kanske någon konstig slump? Vem hade stått bakom?
Så, berätta din version då! sade Leif. Var den där flintisen läkare som du mötte för att diskutera mor din? Eller kanske en alkemist som skulle koka ihop botemedel åt henne Paracelsus själv?
Eller, möjligen, en specialanställd sjukvårdsbiträde som jag bekostat byte blöjor, ger lavemang och vakar vid sängen nattetid, eller hur? Eller hellre, om jag får föreslå, någon från begravningsbyrån? Man vet ju aldrig.
Skäms inte, Inga du dansade ju ganska ohämmat runt granen med två kaniner! Eller vad säger du, gumman?
Han visade filmen.
Inga teg. Vad skulle hon säga? Jo, hon hade haft en affär. Varför? Det var mest för spänningen.
Det var tråkigt att gå hemma hela dagen, och Victor var generös med gåvor.
Jobba för att ha något att göra? Sällan! Hon var inte gjord för sådant.
Men vilken olycklig tillfällighet. Vem kunde ha anat?
Visst hade hon känslor för Leif eller berodde hon bara på honom? Därför höll hon allt hemligt, ville inte bita den hand som födde henne…
Det var allt extra tungt.
Hade hon bara sagt att hon förälskat sig och gått, hade det varit smärtsamt men begripligt.
Eller om det bara handlat om en enda gång förlåt, älskling, jag gjorde bort mig! kanske Leif hade förlåtit henne. Han var ju så storsint, Leif. Åtminstone brukade han vara det…
Men här: svek i kombination med mängder av lögner om mamma. Det kunde bara liknas vid ett brott välplanerat och allvarligt.
Inga grät, bad, lovade och vädjade men Leif vek aldrig från sitt beslut: du flyttar ut, och det är slut! Kanske har tomtar oftare rätt än man tror…
Skilsmässan blev ett faktum. Leif var övertygad om sin sak, men sörjde ändå att han inte ställde till med ett uppträde där och då på nyårsnatten.
Kanske hade det varit rätt åt den här tomheten och den svenska artigheten vad tjänar fina miner till?
Men allt som allt det fick ändå ett slut. Och kanske var det lika bra så. Visst är det så?
