Efterlängtade barnbarnet
Solveig Andersdotter ringde sin son envist, han som ännu en gång gett sig ut till havs, denna gång mot de dimmiga hamnarna i Göteborg eller kanske Malmö – men hon fick aldrig svar. Mobilen var stum som en sten.
Och vad har du nu ställt till med, min pojk? suckade Solveig och tryckte sitt finger mot nummertangenterna ännu en gång. Ingen signal, bara det tysta bruset från Barents havs bortre gräns, och hamnen var säkert dagar bort. Men ändå nu, när allt detta hänt!
Solveig hade inte sovit på två nätter allt för det som hennes son ställt till med.
***
Allt började för flera år sedan, då Mattias ännu inte reflekterade över livet till sjöss. Han var vuxen nu, men kärleken fungerade aldrig; alla flickor var liksom fel, på sitt sätt. Solveig slets mellan oro och irritation, hon såg förhållanden efter förhållande krascha med vad hon själv tyckte var både trevliga och präktiga svenska flickor.
Du har ju ett omöjligt humör! sa hon till sonen. Vad ska det bli av dig vem kan stå ut med dina krav?
Förstår inte dina klagomål, mamma. Vill du bara ha en svärdotter, spelar det ingen roll vem?
Såklart det gör! Det viktiga är att hon älskar dig, och att hon är schyst!
Mattias svarade sällan, vilket retade Solveig ännu mer. Hur kunde han, som hon fött och fostrat, nu tro att han visste bättre än hon själv? Vem var ändå äldst här i huset?
Vad var det för fel på Erika? Du vet, hon med lockigt hår! utbrast hon ibland.
Jag har redan sagt vad jag tycker, svarade Mattias kort.
Nåväl Inte det bästa exemplet kanske. Men ändå även om hon ljugit, förstår jag det inte Erkänn, du kräver för mycket!
Mamma, släpp det nu. Hon är inte rätt för mig.
Och Linnea då?
Inte hon heller, sa sonen lugnt.
Och Elin? Hon var ju så snäll, hjälpsam, såg alltid till att hjälpa till hemma Trygg och god som skjutsgröt, var det inte så?
Jo, du har rätt. Men det visade sig att vi inte älskade varandra, varken hon eller jag.
Och Hedvig?
Mamma
Vad då mamma? Man tycker du borde mogna, skapa familj, barn
Kan vi sluta prata om det här? fräste Mattias till sist och gick oftast ut.
Hela hans hållning påminde om hennes avlidne make, med samma envishet och petighet, och Solveig kände både frustration och mild förundran. Flickor kom och gick i sonens liv, men drömmen att få krama ett barnbarn och se en stabil familj förverkligades aldrig. Och till slut bytte Mattias till och med arbetsliv riktning en gammal vän lockade honom med påfyndet att jobba på fraktfartyg.
Men älskade du, varför? Vad ska jag med pengar till om du är borta på världshaven? Ser dig knappt!
Familj måste också försörjas, mamma! När (om) det blir barn, måste jag vara hemma. Så nu tjänar jag medan jag kan sen hoppas jag på det andra.
Och tjänade gjorde han. Nytt kök efter första resan, sparkonto efter andra. Solveig fick bankkortet i handen.
Så att du har allt du behöver!
Jag klarar mig ändå! Det är bara barnbarn det fattas, och tiden springer jag är gammal nu.
Trams! Du har flera år kvar till pensionen, sa han skrattande.
Pengarna lät Solveig vila på kortet. Hon jobbade kvar på apoteket i kvarteret lagom lön, lagom liv. Så får det ligga där. Mattias kollar aldrig ändå, det blir kul när han ser hur sparsam hans mor är, tänkte hon ibland.
Så gled åren förbi. Hemkomsterna från sjön var korta, fyllda av vänner, sena nätter, spridda bekantskaper. Flickvännerna blev färre, och de Solveig mötte visades snabbt ut ur hans liv. När Solveig en gång ifrågasatte skarpt, fick hon ett svar som brände:
Jag vill inte att du ska oroa dig för att jag inte gifter mig med dem. Jag har inga sådana planer!
Solveig blev ledsen, särskilt som han idag anklagade henne för att tänka för gott om alla. Så han sa:
Du är alldeles för godtrogen, mamma. Ingen av de där flickorna var riktigt den de visade dig.
Orden ekade länge i Solveigs huvud godtrogen lika med dum. Kallade han sin mor dum?
Men så, en sen kväll, såg hon honom ändå på stan med en flicka. Lång, smal, lockig, mjuka gester och nervösa leenden. Solveig trädde fram med bestämdhet Mattias rodnade som en skolpojke men presenterade till slut.
Freja, hette hon. Solveig blev genast förtjust. Kanske var det ändå rätt, att vänta. Kanske var detta den deras son behövde?
Semestern gick, romanen med Freja blommade, och modern bjöd gärna hem henne på fika med sockerbullar och kaffe. Men när sjön åter kallade, försvann Freja.
Jag talar inte med henne längre, och du ska inte heller, sa Mattias och reste.
Solveig grubblade, men ingenstans kunde hon få veta vad som hänt.
***
Året gick. Mattias kom hem ibland, men frågor om Freja möttes med avstånd:
Det rör bara mig, mamma. Låt mig vara!
Solveig var nära tårar:
Men Mattias, jag oroar mig ju ändå!
Sluta med det! Och prata inte med Freja mer! Och slå av det där tjatet!
Sedan reste han ut igen. Solveig levde sitt liv, sår i hjärtat.
Så en dag, när Solveig stod bakom apoteksdisken, kom Freja in, vagun med liten flicka, fingrarna nervöst kring mössan.
Freja! Så glad jag blir av att se dig. Mattias har sagtingenting! Solveig babblade ur sig glädjen.
Jaså? Ja det var väl väntat, sa Freja sorgset. Men så fick det bli.
Solveig skruvade nervöst på sig:
Vad har hänt mellan er? Mattias är envis, jag vet. Gjorde han dig illa?
Äh det är inte så viktigt, och jag är inte arg. Vi måste vidare, ska handla innan vi går hem.
Kom tillbaka nån gång! Kom hit till mitt skift, så kan vi prata!
Och Freja kom igen, och igen, alltid med blöjor och barnmat i varukorgen. Sakta mjuknade samtalet. Det visade sig att Freja blivit gravid; Mattias hade nekat ansvar barnet blev för mycket, livet på havet lockade. Sen var han borta.
Han reste bara, det var inget mer, sa Freja. Vi klarar oss.
Solveig lyfte på filten och såg den lilla flickan.
Är det mitt barnbarn?
Det verkar så, sa Freja tyst. Hon heter Agnes.
Agnes
***
Nu var Solveig utan ro. Med en blandning av list och omtanke förstod hon att Freja och Agnes bodde tillfälligt, hyrt rum och nästan löjligt dyrt för någon utan fast jobb. Föräldrarna fanns långt norrut; kanske måste Freja resa tillbaka. I tanken högg det till Agnes på väg till någon bortglömd småstad, dotter och barnbarn förlorade.
Flytta in hos mig, Freja, ta med Agnes! Hon är ju mitt barnbarn. Jag hjälper, du kan hitta stabilt jobb, Mattias sänder pengar så jag behöver inte många kronor. Agnes kommer aldrig sakna något!
Vad tycker Mattias om det?
Äsch, skit i vad han tycker! Han kan inte springa ifrån sitt ansvar. Och jag vill gottgöra lite av hans skuld. När han kommer hem, tar jag snacket!
Så blev det. Solveig lät inga utgifter vara för stora för Agnes och var kallade hon allt oftare in sig på fler kvällspass för att vara hemma med henne. Freja fick jobb, kunde gå tryggt, och Solveig berättade om alla småbarnsknep. Efter långa dagar kom Freja ofta hem utmattad.
Fullt ös på jobbet, kunderna var helt galna idag.
Vila du, gå och ta ett bad, jag nattar Agnes!
Mattias hemkomst närmade sig, Solveig föreställde sig vildsint hur hon skulle ruska vett i honom, medan Freja blev allt mer orolig.
Nu kommer Mattias och kastar ut oss! Det var dumt av mig att flytta in, jag borde hitta annat boende, sa Freja nedstämt.
Vem ska kasta ut vem? Ingen! Han får säga vad han vill, men ni stannar här. Jag tar hand om det här!
Jag vill inte frestas av er godhet Mattias kommer säga att jag går efter era pengar Men Solveig, du är underbar, det måste du veta men jag klarar mig ändå.
Nejdu, det är jag som äger lägenheten! Han har inget att säga till om. Så stanna du och Agnes!
Hur Freja än trilskades stod Solveig fast. Agnes skulle stanna. Vid ett kvällsmål sa Solveig:
Jag tycker vi skriver över lägenheten på Agnes direkt, då finns det inget att bråka om i framtiden. Mattias står ändå inte på dokumenten som pappa. Vad säger du, Freja?
Freja sänkte blicken:
Det behövs verkligen inte, Solveig. Mina föräldrar har också bostad…
Inga protester! Jag bestämmer!
De gick till notarien men stoppades.
Er son måste skriva ut sig ur lägenheten först, innan något kan ändras.
Solveig fnös, men nu återstod bara dagar tills Mattias kom hem. Samtidigt började Freja plötsligt vara borta allt mer.
Är du på jobbet verkligen? undrade Solveig en kväll. Då såg hon att Frejas saker låg packade i en väska, halvt undantryckta i garderoben.
Du tänker flytta?
Freja tvekade:
Jag måste, Solveig. När Mattias är tillbaka
Ingenstans far du med Agnes! Och sluta jobba ihjäl dig. Mitt bankkort och koden ligger där. Ta vad du behöver, det är ändå era pengar nu. Agnes börjar ju nästan glömma hur hennes mamma ser ut! Vill du att Mattias nånsin ska acceptera dig, får du bli bättre på husmoderskap!
Freja svarade inte. Mattias kom hem om två dagar.
* * *
Solveig vaknade tidigt dagen för sonens hemkomst. Hon tänkte först sticka in huvudet till Freja och Agnes men sängen var tomt bäddad, bara Agnes vilade lugnt kvar under täcket.
Men var tog Freja vägen? Inte brukade hon gå till jobbet så här tidigt
Solveig gick till köket, tog fram sin steklåda och tänkte på hur Mattias skulle mötas av Agnes i hennes famn, och hur han skulle be Freja om ursäkt när hon kom hem.
Så ringde äntligen dörrklockan.
Mattias stannade i hallen, såg modern med en liten flicka i famnen.
Hej mamma. Vems barn är det där? Vad har hänt när jag varit borta?
Du vet nog väl själv!
Fattar ingenting, förklara nu.
Det här, Mattias, är din dotter. Agnes!
Min dotter? Är du inte klok? Vilka är mina syskon jag inte känner till?
Sluta spela teater! Freja har berättat allt! Såhär skulle jag inte ha uppfostrat dig.
Jag har bett dig att inte lägga dig i, mamma! Freja har väl inget med det här barnet att göra?
Då välde Solveigs känslor över hon berättade allt, ord för ord, med anklagelser och tårar. Mattias satte händerna för pannan.
Mamma, du är för godhjärtad! Du har blivit lurad Hon är bara ute efter pengar, det var tydligt från början. Vad har hon tagit?
Ingenting! Men hur kan du
Kolla sparkontot! Hon har säkert dragit redan!
Freja gick till jobbet, det är allt!
De bråkade långt in på natten. Mattias gick med på att vänta in Freja, konfrontera henne när hon väl dök upp.
Men Freja kom aldrig. Inte heller dagen efter. Solveig skyndade till jobbet där Freja påstått att hon varit ingen kände till henne. Inte ens när Solveig visade foton.
Så skyndade hon hem för att kolla sitt bankkonto allt var tomt, pengar och kort borta. Kläder, väskor alla Frejas saker likaså, bara Agnes kläder fanns kvar. Då, och först då, förstod Solveig den bistra sanningen.
Men varför? Hon kunde väl inte ha lämnat Agnes och bara dragit?
Mycket möjligt, muttrade Mattias. Vet du inte vad folk sagt om henne? Hon gjorde samma sak med andra killar och hon hoppade i säng med vem som helst. Jag ville aldrig berätta det för dig, men hela gänget visste. Och sen gick hon gravid, sa att barnet var mitt Men det där barnet är förmodligen inte ens mitt!
Så dum jag varit snyftade Solveig. Varför sa du inget?
Ville bespara dig, mamma. Du har alltid brytt dig så om folk.
Vad gör vi nu?
Går till polisen, förstås! Tur du aldrig skrev över lägenheten. Då hade du fått bo på gatan.
De polisanmälde, men Freja var som bortblåst ingen kunde säga vart hon tagit vägen, inte ens en skymt i Borås, Lund, Kiruna. Något uttag från kortet här eller där, innan Mattias spärrade kontot och polisen hittade kortet slängt på tågstationen i Norrland.
Under utredningen fick Solveig behålla Agnes. Hon slutade på apoteket Mattias pengar räckte gott. DNA-testet gav besked: Mattias var inte pappa. Solveig hade ändå redan tagit Agnes i sitt hjärta och, efter råd med Mattias, bestämde de sig för att fostra henne som sin egen. Freja blev till slut av med vårdnaden. Solveig återgick till jobbet, så det förändrade livet balanserades av dagisplatser, dokument och många turer med socialen. Men till slut fanns ett lugn. De började om.
Ett år senare stod Mattias i hallen, åter hemkommen med en ny kvinna.
Det här är Sonja, mamma. Nu är vi familj!
Men Agnes? stammade Solveig, orolig om Sonja kände till allt.
Men Sonja log:
Trevligt att ses, Solveig! Mattias har berättat allt om Agnes. Jag beundrar dig för allt du gjort! Får jag dela ansvaret att ta hand om henne?
Ja, och jag har slutat med långa turer. Vi vill adoptera Agnes tillsammans!
Solveig lyste.
Herregud, vilket under kom in nu! Jag har bullat upp hela släkten, nu ska här firas! Jag är lycklig! sa hon och torkade bort en tår från kinden.
