Så länge du lever, är det aldrig för sent. En drömlik berättelse
Nå väl, mamma, som vi sa, jag hämtar dig imorgon och kör dig. Jag är säker på att du kommer att trivas där, sade Bengt medan han oroligt knäppte sin jacka och smällde igen ytterdörren.
Gunhild sjönk trött ner i soffan. Efter många övertalningsförsök hade hon gått med på det. Grannkvinnorna hade beundrat:
Så omtänksam din Bengt är. Igen skickar han dig på semester. Tänk om man hade det så, inte som vi, vi lever i all enkelhet.
Men i Gunhilds hjärta gnagde tvivlet. Nåväl, imorgon klarnar allt, tänkte hon.
Nästa morgon dök Bengt upp tidigt. Han bar snabbt ut hennes resväskor, satte henne i bilen och de körde iväg.
Vilken lyckoost, viskade damerna på bänken, sonen anställer hembiträde åt henne, sen tar han henne på semester, det har vi nog aldrig fått.
Pensionatet låg utanför staden, strax bakom en dimslöja av björkar och en sjö som låg och vibrerade som en spegel.
Mamma, det är nästan femstjärnigt, log Bengt lite påklistrat och sneglade på henne.
När de klev ur bilen och gick innanför grindarna, där gamla själar satt på träbänkar bland skuggorna, förstod Gunhild att hennes tvivel inte varit grundlösa.
Men hon visade inget hon var van att behålla masken.
Hon mötte Bengts blick, men han såg genast bort han förstod att hon genomskådat allt.
Mamma, här är läkare, roliga aktiviteter, och du får umgås med folk. Testa i tre veckor först, så får vi se … Bengt snubblade på orden, utan att möta hennes blick. Gunhild svarade bara:
Åk nu, Bengt. Och kalla mig mamma, som förr, okej?
Han nickade tacksamt, pussade henne på kinden och försvann bort bland tallarna.
Personal lät henne välja rum själv eller med rumskamrat. Hon valde en rumskamrat ensam med sina tankar ville hon inte vara.
Välkommen, kära du på soffan tronade en ståtlig kvinna, äntligen är jag inte ensam längre. Mitt namn är Gunvor.
De lärde känna varandra.
Rummet var verkligen femstjärnigt, Bengt hade väl ansträngt sig. Våning med två sovrum, gemensamt vardagsrum och eget badrum.
Gunvor visade sig vara en ensam men förmögen dam på nittioett år.
Vet du, vännen, jag är trött, nu vill jag bli ompysslad. Jag hyr ut min trea på Södermalm och bor här på detta underbara ställe. Allt ingår vård, läkare, kreativa aktiviteter. Lägenheten skrev jag över på min systerdotter, och hon tar mig till Smögen på sensommaren. Och du, vännen, vad förde dig hit? Du verkar ung än.
Gunhild log snett. Men längtan efter någon att prata med blev för stark.
Jag kom hit, kan man säga, mot min vilja. Bengt och hans fru bor för sig själva. Vi gick inte ihop.
Jag har också en stor lägenhet. Men så snart de började tjäna bättre, köpte de eget. Flyttade ut. Till en början var det kanske bra jag och Maja, min svärdotter, kom inte överens. Bengt slits alltid mellan oss, och jag ville att han skulle välja sin mamma framför henne.
Tokigt.
När de väl lämnat kändes det först bra. Vi började ses igen, Bengt, Maja och lilla Felicia, mitt barnbarn, kom ofta på besök. Men snart blev allt fel igen, allt störde mig!
Allt mitt eget fel.
Jag började känna mig bortglömd. Började hitta på sjukdomar, låtsades vara svag. Tänkte, då kommer de oftare. Men Bengt tänkte annorlunda. Kanske var han orolig att vi skulle börja bråka igen. Eller så var jobbet för mycket.
Jag, Gunhild, tänkte bara på mig själv.
Mitt eget fel.
Till sist anställde han en sällskapsdam. Sen en till. Ingen av dem föll mig i smaken. Jag ville ju bara ha närhet till familjen, men det blev bara ännu kallare.
Felicia, mitt kära barnbarn, flyttade för att plugga på universitet i Uppsala. Hon ringde ofta:
Mormor, jag kommer snart. Det är bra här. Hur har du det?
Bra, svarade Gunhild.
Sakna mig inte, jag är snart hos dig igen, Felicia älskade sin mormor.
Mitt fel.
Jag sa åt Bengt att jag glömde mediciner, blandade ihop allt, överdrev. Lögner.
Tänkte han skulle låta mig bo hos honom.
Men Bengt blev antagligen ordentligt orolig. De har sitt, han och Maja, vem ska då ta hand om mig? Så han körde mig hit.
Till detta femstjärniga äldreboende bland granar och dammiga skuggor.
Gunhild reste sig och såg sig själv i spegeln:
En kvinna nära åttio. Och vad då?
Hon var ju fortfarande klar i knoppen, och styrka hade hon kvar.
Själv orsakat. Kanske är det ändå bäst så här.
Hon la sig ner och föll i sömn.
Tre veckor svävade Gunhild omkring mellan tiden, allt tycktes oändligt.
Bengt kom på fredagar. Hade med sig kanelbullar som redan fanns till överflöd.
Det hade varit toppen om detta bara varit semester på ett lyxhotell. Men tanken att det kanske var för evigt tärde på henne.
Vi har undersökt din mamma. Gunhild är kärnfrisk, bara lite oroliga nerver, men det har vi alla, rapporterade de till Bengt när han kom.
Och Gunhild såg plötsligt att han … blev förvånad och faktiskt glad. Märkligt hon hade trott de bara väntade på slutet.
Plötsligt stormade Felicia in:
Mormor! Pappa sa att du var på semester? Så märkligt ställe. Jag har tagit examen, gratta mig! Ska du hem snart? Jag är tillbaka nu, utan dig känns det tomt. Får jag bo med dig?
Gunhilds hjärta hoppade till Felicia var så ärlig:
Pappa ville hämta dig imorgon, packa, vi åker hem!
Gunhild nickade bara. Hon var nära att börja gråta.
Gunvor, som satt och rullade upp håret inför kvällen, log vagt:
Du, vännen, du har inget här att göra. Du är ingen dam i min smak, du hör hemma, du är en familjemänniska, sade hon, reste sig och försvann med rak nacke till sitt rum.
Gunhild packade ihop i overklig förvåning att hon faktiskt skulle lämna denna drömlika plats.
Bengt kom tidigt. Han log, sa bara:
Mamma, och kramade henne.
I bilen satt Felicia och oväntat även Maja. De möttes i en fråga i blicken, och Gunhild kände en värme inom sig.
Mitt eget fel. Jag ville styra allt, få alla att rätta sig. Gav ingen ro att leva. Men varför? Titta på dem min familj
Tack, viskade Gunhild när hennes son öppnade bildörren och hon steg in.
Hon åkte hem. Hjärtevarm, fylld av glädje.
Allt kommer nu bli annorlunda. Hon tror på det goda.
För det är aldrig för sent att börja leva, att vara lycklig och att göra andra lyckliga.
