Bekväma mormödrar
Margareta Lövgren vaknade av skratt. Inte av ett litet fnissande, inte av ett dämpat småskratt, utan av ett dånande och burdust skrockande, som ekade mellan sjukhussalens väggar. Sådant skratt hade irriterat henne under hela hennes vuxna liv. Det var hennes sänggranne, som tryckte mobilen mot örat och viftade med handen i luften, som om personen på andra linjen kunde se henne.
Majsan! Du är ju för tokig! Sa han verkligen så inför alla?
Margareta kastade en blick på klockan. Kvart i sju. Det var femton minuter kvar till väckning. Femton tysta minuter att samla ihop tankarna inför operationen.
Kvällen innan, när Margareta blev inskjutsad i rummet, låg den andra kvinnan redan där och knappade på sin mobil. De hade hälsat stumt. God kväll Hej, sedan vände de sig båda inåt. Margareta uppskattade tystnaden. Men nu cirkus.
Ursäkta, sa Margareta lågt, men tydligt. Skulle du kunna dämpa dig lite?
Kvinnan vände sig om. Ett runt ansikte, kortklippt hår med gråa strån som ingen ens försökt färga, en pyjamas med röda prickar, piggt lysande, mitt i sjukhussalen!
Oj, Majsan, vi får höras sen, de försöker lära mig hyfs här! Hon lade ifrån sig luren och log mot Margareta. Förlåt! Jag heter Gunilla Lund. Har du sovit nåt? Jag själv kan aldrig sova innan operation, så jag ringer hela köret.
Margareta Lövgren. Det att du är vaken betyder inte att ingen annan vill vila.
Men du är ju vaken nu, Gunilla blinkade finurligt. Lovar att viska hädanefter.
Det lovade hon. Men viskade gjorde hon inte. Före frukost hann hon ringa två samtal till, rösten bara blev mer och mer ljudlig. Margareta gömde sig demonstrativt under täcket, men det hjälpte inte.
Min dotter ringde, förklarade Gunilla vid frukost som ingen åt. Hon oroar sig, stackarn. Jag försöker lugna henne.
Margareta sa inget. Hennes egen son hade inte ringt. Å andra sidan, hon förväntade sig inget; han hade meddelat: morgonmöte, viktigt. Så hade hon själv fostrat honom arbete är ansvar.
Gunilla blev hämtad först. Hon vinkade så det stod härliga till i sjukhuskorridoren och ropade något till sköterskan som bara skrattade. Margareta tänkte, hoppas de byter plats på oss sen.
Hon själv blev rullad iväg en timme senare. Narkosen slog alltid hårt. När hon vaknade hade hon illamående och djävulsk värk i sidan. Sjuksköterskan förklarade att allt gått bra. Margareta uthärdade. Hon kunde det.
När hon återbördades till salen på kvällen, låg Gunilla redan där. Blek, slutna ögon, dropp i armen. För första gången tyst.
Hur mår du? frågade Margareta, trots att hon egentligen tänkt hålla sig undan.
Gunilla öppnade ögonen och smålog.
Än lever jag. Och du?
Samma här.
De blev tysta. Skymningen sänkte sig utanför fönstret. Droppen tickade dovt.
förlåt för i morse, sa Gunilla plötsligt. Jag blir så pratig när jag är nervös. Vet att det kan reta folk, men jag kan inte stoppa det.
Margareta ville svara syrligt, men hon orkade inte. Fick bara fram ett:
Det är inget.
Den natten sov ingen av dem. Smärtan gnagde. Gunilla ringde ingen, hon bara vred sig tyst. En gång verkade hon gråta, dämpat mot kudden.
Nästa morgon kom läkaren. Kontrollerade stygnen, tog tempen och sa: Bra jobbat, allt ser fint ut. Gunilla grep telefonen direkt.
Majsan, hej! Jag lever! Inget att oroa sig för. Hur är det med barnen? Jaha, feber? Och du gav… vad? Redan feberfri? Där ser du, jag sa ju att det inte var nån fara!
Margareta kunde inte låta bli att lyssna. Barnen barnbarn alltså. Dottern ringer och rapporterar.
Margaretas mobil var tyst. Två sms från sonen. Mamma allt ok? och Hör av dig när du kan. Skickade kvällen före, när hon fortfarande var yr av narkosen.
Hon svarade: Allt bra :). Lade till en smiley. Han brukade säga att meddelanden blir torra utan såna där små bilder.
Svaret kom tre timmar senare: Toppen! Kram.
Kommer din familj hit? frågade Gunilla på dagen.
Sonen jobbar. Bor långt bort. Och det är väl onödigt, jag är inte barn.
Precis, höll Gunilla med. Min dotter säger samma: Du fixar dig mamma. Det är ju sant, man tar ju hand om sig själv.
Något i hennes röst fick Margareta att se uppmärksamt på henne. Hon log, men ögonen var tunga.
Hur många barnbarn har du?
Tre. Hugo är den äldste, åtta år. Sedan Maja och Alfred, tre och fyra. Gunilla plockade fram telefonen från skåpet Vill du se bilder?
Hon visade bilder i evigheter. Barnen i sommarstugan, på stranden, proppmätta av tårta. På varje bild var Gunilla med, kramande, pussande, fulgrimaserande. Dottern syntes aldrig.
Hon tar korten, förtydligade Gunilla. Ogillar att vara med på bild.
Är de ofta hos er?
Jag bor nästan hos dem. Dottern jobbar jämt, mågen likaså, så ja, jag är stand-in. Hämtar på dagis, läser läxor, lagar mat.
Margareta nickade. Hon hade haft samma, en gång. Första åren såg hon barnbarnet varje dag. Senare mer sällan. Nu en gång i månaden, på sin höjd.
Och du?
Ett barnbarn. Nio år. Sköter skolan, tränar.
Ses ni ofta?
Ibland på söndagar. De är väldigt upptagna. Jag förstår det.
Jaja, Gunilla såg ut genom rutan. Upptagna, ja.
De blev tysta. Duggregnet trummade mot rutorna.
På kvällen sa Gunilla:
Jag vill inte hem.
Margareta såg upp. Gunilla satt hopsjunken på sängkanten, armarna runt knäna.
Sanningen är att jag verkligen inte vill. Jag har tänkt och tänkt.
Varför inte?
Vad har jag där? Kommer hem Hugo har problem med läxorna, Maja har snor upp i pannan, Alfred har slitit sönder byxorna. Dottern jobbar, mågen likaså. Jag ska tvätta, laga, städa, vakta. Ingen hon tystnade. Ingen tackar ens. Det är bara mormor, det är hon som ska göra.
Margareta kände klumpen i halsen.
Förlåt, Gunilla torkade bort tårar. Jag bara tappar kontrollen.
Du behöver inte be om ursäkt, sa Margareta tyst. Jag Gick i pension för fem år sen och tänkte att nu nu blir det mitt liv. Skulle börja gå på teater, gå på vernissage, började en kurs i franska. Höll ut två veckor.
Och sen då?
Sonhustrun gick på mammaledighet. Bad om hjälp. Jag var ju ändå hemma, det var ju inget problem. Jag kunde inte säga nej.
Hur gick det?
Tre år. Varje dag. Sedan mer sällan vartefter. Nu ja, de har en nanny. Jag sitter ensam och väntar på att bli kallad. Om de kommer ihåg.
Gunilla nickade.
I november skulle dottern komma på besök. Jag hade städat hela lägenheten, bakat. Så ringer hon och säger: Mamma, förlåt Hugo har träning, vi hinner inte.
Och kom de?
Nej. Gav bullarna till grannen.
De satt tysta. Regnet smattrade jämnt.
Vet du vad som svider mest? sa Gunilla. Det är inte att de aldrig kommer. Det är att jag ändå sitter och väntar. Håller i telefonen och tänker: kanske ringer de nu, helt utan anledning, bara för att säga att de saknar mig.
Margareta kände hur näsan började rinna.
Jag väntar också. Varje gång någon ringer hoppas jag att det är sonen som bara vill prata. Men nej. Alltid bara praktiska saker.
Och vi fixar och ställer, sa Gunilla. För vi är mammor.
Ja.
Nästa dag började omläggningarna. Smärtsamt och tyst. Plötsligt drämde Gunilla ur sig:
Jag trodde alltid att min familj var lycklig. Dottern kär, mågen hygglig, barnbarnen glada. Att min roll var viktig. Att de inte klarar sig utan mig.
Och?
Och här inser jag att de klarar sig utmärkt. Fyra dagar och inte ett ord om att allt är för svårt. Det flyter på. Det är ju bara bekvämt med en gratis-mormor.
Margareta satte sig upp.
Vet du vad jag har förstått? Det är mitt eget fel. Jag lärde sonen att mamma alltid ordnar allt, alltid väntar, alltid hjälper. Mina behov försvann, hans prioriterades.
Och jag har gjort exakt likadant. Släppt allt när dottern ringer.
Vi har fått dem att tro att vi inte är människor, sa Margareta långsamt. Att vi inte har något eget liv.
Gunilla nickade. Tittade bort.
Men vad gör man åt det?
Jag vet inte.
På femte dagen reste sig Margareta upp själv. Sjätte dagen gick hon långsamt hela korridoren. Gunilla låg steget efter, men gick ändå, envist. De började gå tillsammans, med händerna mot väggen.
När min man dog, tappade jag bort mig helt, berättade Gunilla. Då sa min dotter: Mamma, nu har du ett nytt syfte barnbarnen. Så jag levde för dem. Men det ger inget tillbaka, om du förstår.
Margareta berättade om sin skilsmässa. Trettio år tidigare, när sonen var fem. Kvällsstudier, två jobb.
Jag trodde om jag var perfekt mamma, skulle han bli perfekt son. Allt jag gav skulle han bära med sig.
Och nu lever han sitt liv, avslutade Gunilla.
Ja. Kanske är det naturligt. Men det blev så ensamt.
Så känner jag också.
Sjunde dagen kom sonen. Utan förvarning, bara dök upp. Margareta satt och läste, han stod plötsligt i dörren. Lång, dyra kläder, påse med apelsiner.
Hej mamma! log han och pussade henne på pannan. Hur går det?
Bättre.
Bra! Läkaren sa tre dagar till. Jag tänkte, vill du bo hos oss? Gästrummet står ändå tomt.
Tack, men det går bra hemma.
Som du vill. Men säg till om du vill, vi hämtar dig.
Han stannade tjugo minuter. Pratade om jobbet, om sonen, om deras nya Volvo. Undrade om hon behövde pengar. Lovade att hälsa på nästa vecka. Och gick hastigt, lättad.
Gunilla låg på sin säng och låtsades sova. Dörren gick igen.
Din?
Min.
Vacker.
Ja.
Och kall som decembervatten.
Margareta svarade inte. Höll andan.
Vet du, sa Gunilla tyst, kanske behöver vi sluta vänta på deras kärlek. Bara släppa taget? De är vuxna. Vår tur nu.
Lätt att säga.
Svårt att göra. Vad ska vi annars göra, sitta här och vänta för evigt?
Vad sa du till din dotter? sa Margareta och märkte själv att hon bytte till du.
Att jag ska vila två veckor efter utskrivning. Att läkaren sagt nej till barnvaktande. Att jag inte klarar av något nu.
Blev hon arg?
Väldigt! Gunilla log snett. Men du vet? Det lättade. Som att slänga av sig en ryggsäck.
Margareta blundade.
Jag är rädd. Om jag säger nej, blir de arga. Slutar ringa helt.
Men hur ofta ringer de nu?
Tystnad.
Ser du. Det kan bara bli bättre.
Åttonde dagen skrevs de ut, samtidigt. De packade under tystnad, som om de aldrig skulle ses igen.
Ska vi byta nummer? föreslog Gunilla.
Margareta nickade. De la in varandras nummer. Tittade på varandra.
Tack, sa Margareta. Tack för att du varit här.
Och du med. Vet du jag har inte pratat så här med någon på trettio år.
Inte jag heller.
De kramades, försiktigt och stelt. Sköterskan kom med utskrivningspapper, ringde efter taxi. Margareta åkte först.
Hemma var det tyst. Hon packade upp, duschade, lade sig på soffan. Tog mobilen. Tre sms från sonen. Mamma, är allt ok?, Ring när du är hemma, Glöm inte dina mediciner.
Hon skrev: Jag är hemma. Allt fint. Lade ifrån sig mobilen.
Hon reste sig, gick till skåpet. Tog fram en pärm hon inte rört på fem år. Där låg en broschyr om franskkurs och ett utskrivet konsertprogram för konserthuset. Det glänste svagt mot henne.
Mobilen ringde. Gunilla.
Hej. Förlåt jag ringer så snabbt, men kände bara för det.
Jag är glad. Verkligen glad.
Du ska vi ses? När vi är piggare? Kanske om två veckor. Ta en fika? Eller promenera bara. Om du vill.
Margareta tittade på broschyren. På mobilen. På broschyren igen.
Jag vill. Vore så fint. Och vet du vad? Låt oss ses redan på lördag. Jag är trött på att bara ligga hemma.
På lördag? Men doktorn sa
Det bryr vi oss inte om längre. I trettio år har jag tagit hand om alla andra. Nu är det min tur.
Då ses vi lördag.
De sa hej då. Margareta lade ifrån sig mobilen och tog broschyren igen. Kursen i franska började om en månad. Platser fanns kvar.
Hon öppnade laptopen och anmälde sig. Fingrarna darrade, men hon skrev klart.
Utanför regnade det. Men genom molnen stack gulbleka solstrålar fram, medan hösten doftade genom fönstret.
Margareta tänkte för första gången: kanske är mitt liv bara på väg att börja. Och tryckte på “skicka”.
