Efter sjuttio fyllda var hon ingen till glädje längre, inte ens sonen eller dottern kom ihåg att gratulera henne på hennes födelsedag.
Birgitta satt på en bänk i sjukhusparken medan tårarna tyst rann nerför hennes kinder. Idag fyllde hon sjuttio år, men inte ett enda av hennes barn hade ringt för att gratulera. Det var bara rumskamraten Margareta som kommit med en liten present och ett grattis. Sjuksköterskan Lena gav henne ett äpple för att hedra födelsedagen. Annars var sjukhuset gott nog, men personalen var likgiltig.
Alla verkade förstå det outtalade: att barnen lämnade sina gamla föräldrar här när de blev för jobbiga därhemma. Hennes son Ingmar hade skjutsat henne hit och påstått att hon behövde vila och återhämta sig, men egentligen var det bara så att svärdottern Ulla inte stod ut med henne längre.
Hon hade tidigare ägt lägenheten på Södermalm, men Ingmar hade pressat henne att skriva över den på honom. Innan hon skrev på pappren hade han lovat henne att allt skulle förbli som vanligt. Strax därefter flyttade han, Ulla och barnen in i lägenheten, och Birgitta fann sig indragen i ständiga bråk med svärdottern.
Det fanns alltid något Ulla klagade på: soppan var för blaskig, badrummet för blött, småsaker men ändå ständigt något nytt. Första gången tog Ingmar sin mammas parti, men ganska snart började han skälla på henne istället. Med tiden upptäckte Birgitta att Ingmar och Ulla ofta stod och viskade i köket när de trodde att hon inte hörde.
En dag började Ingmar prata om att hon behövde vila upp sig lite. Medan hon såg sin son i ögonen frågade hon:
Ingmar, har du bestämt dig för att placera mig på ålderdomshem?
Han rodnade, tittade ner och mumlade:
Mamma, nu överdriver du. Det här är bara ett slags pensionatvila en månad, sen kommer du tillbaka hem.
Han skjutsade henne hit, skrev på några papper, lovade att komma tillbaka snart och försvann. Nu hade hon bott här i över två år.
Hon ringde Ingmar men när någon svarade var det en okänd mansröst. Han berättade att Ingmar hade sålt lägenheten. Nu hade Birgitta ingen aning om var hon skulle börja leta efter sin son. I början grät hon många nätter, för redan den dagen hon kom hit visste hon att hon nog aldrig skulle få återse sitt hem. Det värsta var ändå skuldkänslorna för något hon en gång gjort sin dotter, för sonens skull.
Birgitta hade vuxit upp på landet utanför Mora. Familjen hade ett stort hus och en gård, men en dag kom en granne och berättade för hennes man Sven att livet var bättre i Stockholm med arbete, pengar och lägenhet. Tanken om flyttning väckte genast Svens intresse. Han övertalade Birgitta, de sålde allt och flyttade till Stockholm. Grannen hade rätt: snabbt fick de en etta på Söder, sedan fyllde de långsamt hemmet med möbler och så köpte de en gammal grå Volvo. Sven dog dagen efter en krock, av sina skador.
När han begravdes stod Birgitta ensam kvar med två barn. För att klara sig städade hon trapphus på kvällarna i hyreshuset. Hennes förhoppning var alltid att barnen så småningom skulle stötta henne, men så blev aldrig fallet.
Först hamnade Ingmar i svårigheter och hon tvingades låna ihop flera tusen kronor för att han inte skulle hamna i fängelse. Några år senare gifte sig dottern Elin och födde en son. Allt var till en början bra, men snart blev barnbarnet sjuk. Elin sade upp sig för att vårda honom men vården gick bet på att ställa en riktig diagnos. Till slut hittade man ändå sjukdomen och den kunde endast behandlas på ett sjukhus i Göteborg där väntetiderna var långa.
När Elin kämpade för pojken övergav hennes man henne. På barnsjukhuset lärde hon känna en änkling vars dotter led av samma sjukdom. Efter ett tag flyttade de ihop. Fyra år senare blev änkemannen sjuk och behövde dyr operation. Birgitta hade sparat pengar till en kontantinsats för en egen lägenhet åt Ingmar, men då kom Elin och bad att få låna pengarna.
Birgitta vägrade. Hon ville inte låna ut pengar till någon hon knappt kände. Elin blev förkrossad och sade kallt att Birgitta inte längre var hennes mamma. Sedan dess, elva år tillbaka, hade de inte haft någon kontakt.
Birgitta reste sig från bänken och gick långsamt tillbaka mot sitt lilla rum. Då hörde hon plötsligt:
Mamma!
Hjärtat började rusa och hon vände sig om. Där stod Elin! Birgitta blev så tagen att benen vek sig och hon sjönk ner, men Elin fångade henne i sina armar.
Det tog lång tid att hitta dig, mamma. Ingmar ville aldrig berätta var du fanns. Han gav mig adressen först när jag hotade att polisanmäla honom för olaglig försäljning av din bostad.
Förlåt att jag dröjde så länge, mamma. Först var jag bara arg och sen blev det aldrig av, och jag skämdes så. För några veckor sen drömde jag att du gick runt i en skog och grät.
När jag vaknade på morgonen mådde jag uselt. Jag berättade drömmen för min man och han bad mig åka och försonas. När jag kom till din gamla adress bodde främmande människor där. Sedan tog det tid att hitta Ingmar. Vi har ett stort hus vid havet nu, och min man hoppas att du vill flytta dit till oss.
Birgitta omfamnade sin dotter och denna gång var tårarna som föll längs kinder fyllda av lycka.
