Såld vän. Farfars berättelse
Och han förstod mig!
Det var inte särskilt roligt, och jag insåg ganska snabbt att min idé var dum.
Jag sålde honom. Han trodde att det var en lek, men sedan förstod han att jag sålt honom.
Tiderna är ju alltid olika för olika människor. För någon är det inte särskilt generöst med all inclusive, men för någon annan räcker en skiva mörkt bröd med korv i överflöd.
Ja, vi levde olika, och vad som helst kunde hända.
Då var jag bara en liten knatte. Min morbror, Per, hade gett mig en schäfervalp och jag var överlycklig. Valpen fäste sig vid mig, förstod mig med en blick, tittade rätt i ögonen och väntade, väntade på mitt kommando.
Ligg! sa jag bestämt efter en stund, och han la sig ner, med trogna ögon, beredd att ge allt för mig.
Tjänare! kommenderade jag, och valpen reste sig genast upp på sina tjocka tassar och stod alldeles stilla, svalde saliven. Han väntade på belöning, väntade på något gott.
Men jag hade inget att ge honom. Vi hade knappt något att äta själva.
Det var sådana tider.
Min morbror Per, som gett mig valpen, sa en dag:
Äh, vara inte så ledsen, grabben. Titta, vilken lojal och trogen han är. Du kan sälja honom, och sedan ropa på honom så springer han tillbaka. Ingen kommer att märka något. Och så får du några kronor. Du kan ju köpa en godsak till dig, till mamma och till honom också. Hör på farbror, jag vet hur man gör.
Idén lät bra. Jag tänkte inte på att det var fel. En vuxen hade ju föreslagit det; det var ju nästan som ett skämt och då kunde jag köpa något gott.
Jag viskade i det varma, lurviga örat på Trofast att jag skulle lämna honom, men sedan ropa, och då skulle han komma till mig, springa från de främmande.
Och han förstod!
Skällde till, och såg alldeles säker ut.
Nästa dag satte jag på honom kopplet och gick till stationen. Alla sålde något där blommor, gurka, äpplen.
När tåget stannade och folk strömmade ut började det köpslås, man fick ropa för att bli hörd.
Jag klev fram, drog Trofast närmare mig. Men ingen kom.
Nästan alla hade gått, men plötsligt dök en stram man upp framför mig.
Hörru grabben, vad gör du här? Väntar du på någon, eller försöker du sälja hunden? Snygg valp, jag tar honom, sa han och tryckte några hundralappar i min hand.
Jag gav honom kopplet, Trofast vände sig om och nös glatt.
Hejdå, Trofast, gå nu, vännen, gå, viskade jag. Jag kommer och ropar på dig sen, spring till mig då. Han följde med mannen, och jag smög efter för att se vart de gick.
På kvällen tog jag hem bröd, korv och lite choklad. Mamma frågade strängt:
Har du stulit det, eller vaddå?
Nej, mamma, jag bar saker åt folk på stationen och fick lite betalt.
Du är duktig, min son, gå och lägg dig för jag är trött, ät lite så går vi och sover.
Hon frågade inte ens efter Trofast; han betydde inte så mycket för henne.
Morbror Per kom förbi på morgonen. Jag gjorde mig i ordning till skolan, fast egentligen ville jag bara springa direkt till Trofast och ropa på honom.
Nå, har du sålt din vän nu? skrattade han och rufsade mig i håret. Jag vred mig loss och svarade inte.
Jag hade ändå inte sovit på hela natten; mackan med korv gick inte ner.
Det var inte särskilt roligt, och jag insåg verkligen att min idé var dum.
Det var inte konstigt att mamma inte gillade morbror Per.
Han är tokig, du ska inte lyssna på honom, brukade hon säga.
Jag grabba ryggsäcken och sprang ut.
Det var tre kvarter till huset, jag sprang på ett enda andetag.
Trofast satt bakom ett högt plank, fastbunden med ett tjockt rep.
Jag kallade på honom, men han tittade bara sorgset på mig, med huvudet på tassarna. Viftade på svansen, försökte skälla men ingen röst kom.
Jag hade sålt honom. Han trodde det var en lek, men förstod nu att jag svikit.
Då kom husets ägare ut och sa skarpt till Trofast. Han kröp ihop, svansen mellan benen, och jag förstod att det var kört för oss.
På kvällen på stationen bar jag folks väskor. De betalade inte mycket, men till slut hade jag fått ihop rätt summa. Nervöst närmade jag mig grinden, knackade.
Samma man öppnade:
Jaså, grabben, vad vill du nu?
Farbror, jag har ångrat mig, här, sa jag och höll fram pengarna han gett mig för Trofast. Mannen kände på dem, nickade och lossade kopplet.
Ta honom, grabben. Han saknar dig, blir ingen bra vakthund av honom, men vet du han kanske aldrig förlåter dig.
Trofast såg nedstämt på mig.
Vår lek hade blivit till ett prov.
Men sen kom han fram, slickade min hand och tryckte nosen mot magen.
Många år har gått sedan dess, men jag vet att man aldrig, inte ens på skoj, säljer en vän.
Och mamma blev glad:
Igår var jag så trött, men sen undrade jag vart vår hund tagit vägen? Man vänjer sig, han är en av oss vår Trofast!
Och morbror Per hälsade på alltmer sällan hans skämt tyckte vi inte längre om.
