Barnbarnets önskan. En berättelse – Mormor, jag har en sak jag vill be dig om. Jag behöver verkligen pengar. Mycket. Barnbarnet kom till henne på kvällen. Det syntes att han var nervös. Vanligtvis brukade han titta in till Lill-Britt två gånger i veckan. Om det behövdes gick han till ICA, hjälpte till med soporna. Han hade till och med lagat hennes soffa en gång. Och han var alltid så lugn och självsäker. Men nu var han riktigt skärrad. Lill-Britt hade alltid varit lite orolig – det händer ju så mycket nu för tiden! – Dennis, får jag fråga varför du behöver pengarna? Och hur mycket är ”mycket”? frågade Lill-Britt, med en viss oro i rösten. Dennis var hennes äldsta barnbarn. En fin och omtänksam kille. Han tog studenten förra året. Jobbar och pluggar på distans. Föräldrarna hade aldrig märkt något oroväckande. Men varför behövde han så mycket pengar? – Jag kan inte säga det just nu, men jag lovar att betala tillbaka. Inte allt på en gång, men i omgångar, sa Dennis lite osäkert. – Du vet ju att jag bara har min pension, sa Lill-Britt och visste inte riktigt vad hon skulle göra. – Men hur mycket behöver du? – Hundra tusen. – Och varför vill du inte be dina föräldrar? frågade Lill-Britt, redan förvissad om svaret. Hennes svärson, Dennis pappa, var alltid strikt och tyckte att sonen skulle lösa sina egna problem – och inte lägga sig i det han inte behövde. – De kommer inte att ge mig, bekräftade Dennis hennes tanke. Tänk om han har hamnat i något trubbel? Om hon lånar ut, blir det kanske bara värre? Men om hon inte lånar ut, får Dennis kanske ännu större problem? Lill-Britt såg frågande på honom. – Mormor, tänk inget ont, sa Dennis och mötte hennes blick. – Jag betalar tillbaka på tre månader, jag lovar! Litar du inte på mig? Kanske borde jag ge honom pengarna. Även om jag aldrig får tillbaka dem. Någon måste ju finnas som han kan lita på. Får inte förstöra hans tilltro till människor. Jag har faktiskt lagt undan lite för nödfall – och om det inte är nu, när ska det då vara? Dennis kom ju till mig. Och jag ska väl inte börja fundera på min egen begravning än! De ordnar det i så fall. Nu ska man tänka på de som lever. Lita på de nära! Man säger att om man lånar ut, så får man räkna med att pengarna inte kommer tillbaka. Ungdomar nu för tiden är så svåra att förstå. Men å andra sidan – Dennis har aldrig svikit mig! – Okej, jag ger dig pengarna. På tre månader, som du säger. Men kanske föräldrarna borde veta? – Mormor, du vet att jag älskar dig. Jag håller alltid vad jag lovar. Men om du inte kan, försöker jag ta lån, jag jobbar ju. Nästa morgon gick Lill-Britt till Handelsbanken, tog ut pengarna och gav dem till Dennis. Han sken upp, kramade mormor och tackade: – Tack, mormor, du är min bästa vän. Jag betalar tillbaka, lovar! och så försvann han iväg. Lill-Britt gick hem, hällde upp en kopp te och tänkte. Hur många gånger hade hon själv varit i akut behov av pengar, och alltid fanns det någon som hjälpte henne. Nu är det andra tider, alla tänker på sig själva. Tufft är det! En vecka senare kom Dennis förbi och var på strålande humör: – Mormor, här är en del av pengarna, fick lön i förskott. Får jag ta med mig en vän imorgon? – Självklart, jag bakar din favoritpaj, med vallmo, log Lill-Britt. Det kändes bra att han skulle komma, kanske blev allt lite klarare. Hon ville bara vara säker på att Dennis mådde bra. Dennis kom på kvällen. Inte ensam. Bredvid stod en smal tjej: – Mormor, får jag presentera dig för Lisa. Lisa, det här är min kära mormor Lill-Britt. Lisa log vänligt: – Hej Lill-Britt, och tack så jättemycket! – Välkomna in, så trevligt, sa Lill-Britt och drog en lättnadens suck. Hon tyckte om flickan direkt. Alla slog sig ner för att dricka te och äta paj. – Mormor, jag kunde inte säga det innan. Lisa har varit jättenervös, hennes mamma blev akut sjuk. Och det fanns ingen annan som kunde hjälpa. Lisa är lite vidskeplig och ville inte att jag skulle berätta varför jag behövde pengarna. Men nu är allt bra, hennes mamma är opererad och det ser ljust ut, sa Dennis och log mot Lisa, – Eller hur? och tog hennes hand. – Tack, du är så godhjärtad, jag är dig evigt tacksam, sa Lisa och drog handen över ögonen. – Så – nu är det över, Lisa, sa Dennis och reste sig, – Mormor, vi måste dra, det är sent. – Ta hand om er, barn! God natt, jag hoppas allt går väl, sa Lill-Britt och gjorde korstecknet efter dem. Barnbarnet har vuxit upp. Så fin pojke. Jag gjorde rätt som trodde på honom. Det handlar inte bara om pengar. Vi har kommit varandra närmare. Dennis betalade tillbaka allt efter två månader och berättade för Lill-Britt: – Kan du tänka dig, läkaren sa att vi hann precis. Om du inte hade hjälpt då, hade allt kanske slutat riktigt illa. Tack, mormor. Nu vet jag: det finns alltid någon som hjälper en när det verkligen krisar. Jag gör allt för dig, du är bäst i världen! Lill-Britt klappade honom över håret, precis som när han var liten: – Spring iväg nu. Kom förbi med Lisa, ni är alltid välkomna! – Klart vi gör! sa Dennis och kramade mormor. Lill-Britt stängde dörren efter honom och tänkte på vad hennes egen mormor brukade säga: ”Man ska alltid hjälpa sina nära. Så har vi alltid gjort här i Sverige. Den som är med alla med ansiktet, möts med öppen famn – det får man aldrig glömma.”

Farmor, jag har en sak att be dig om, jag behöver verkligen pengar.

Mycket pengar.

Oskar dök upp sent på eftermiddagen. Det syntes lång väg att han var spänd.

Vanligtvis tittade han in till Siv Andersson ett par gånger i veckan. Handlade åt henne, hjälpte till med soporna. Någon gång hade han till och med lagat soffan så den skulle hålla ett tag till. Alltid lugn och självsäker, men nu… nu var han nervös. Handen darrade lite när han rättade till jackan.

Siv Andersson, som alltid var vaksam på allt tok som kan hända i världen, drog ett långsamt andetag.

Oskar, får jag fråga varför du behöver pengar? Och hur mycket menar du med mycket? Siv försökte hålla rösten stadig, samtidigt som hjärtat slog lite snabbare.

Oskar var hennes äldsta barnbarn. Godhjärtad, omtänksam. Slutade gymnasiet förra året. Jobbar nu och pluggar på distans. Föräldrarna hade aldrig behövt oroa sig för honom. Men vad kunde han behöva stora summor till?

Jag kan inte säga det, inte än. Men jag svär att jag betalar tillbaka, fast… det kan bli i omgångar, Oskar såg bort, rörde nervöst vid bordskanten.

Du vet att jag bara har pensionen, svarade Siv, osäker på vad hon skulle göra. Hur mycket snackar vi om?

Hundratusen.

Har du frågat dina föräldrar? Siv hörde hur frågan slank ut, fast hon redan visste svaret. Oskars pappa, hennes svärson, var bestämd och tyckte ungarna skulle ta ansvar själva och inte lägga sig i mer än nödvändigt.

De kommer inte hjälpa, bekräftade Oskar.

Tänk om han råkat illa ut? Skulle allt bli värre om hon hjälpte? Eller blev det katastrof om hon inte gjorde det? Siv såg stint på Oskar, försökte läsa av honom.

Farmor, det är inget kriminellt, jag lovar. Du får pengarna tillbaka, om tre månader. Jag lovar. Tror du inte på mig?

Kanske borde hon ge honom pengarna. Även om de aldrig kom tillbaka. Någon måste ju alltid vara den som står kvar bakom honom. Man får inte förlora förtroendet för människor. Hon hade dessa sparade pengar, för oväntade lägen. Kanske var det detta som var ett sådant tillfälle. Oskar hade ju ändå kommit till henne. Hon tänkte att det är om de levande människor man ska bry sig, om nära och kära man ska lita på!

Det sades ju, ge du lån tänk att du aldrig får dem igen. Ungdomarna nu för tiden är så… hemlighetsfulla ibland. Men å andra sidan, Oskar hade aldrig svikit henne!

Okej, Oskar. Du får låna pengarna, tre månader som du säger. Men tycker du inte att dina föräldrar borde veta?

Jag älskar dig, farmor. Jag håller alltid mina löften. Om det inte går, så tar jag ett lån på banken. Jag jobbar ju.

Nästa morgon gick Siv till Handelsbanken, tog ut summan och gav den till Oskar.

Han strålade upp, kramade henne, tryckte en puss på kinden:

Tack, farmor. Du är världens bästa. Jag lovar, jag betalar tillbaka! och så försvann han ut i kvällen.

Ensamt tände Siv golvlampan hemma, satte sig med en kopp te. Tankarna for. Hur många gånger i hennes liv hade hon desperat behövt pengar och alltid fanns där någon att hjälpa. Nu var det andra tider, allt var tuffare. Alla får klara sig själva, så sa folk. Svåra tider, verkligen.

En vecka senare dök Oskar upp. Mycket glad. Sträckte fram ett kuvert.

Här, farmor! Första återbetalningen, jag har fått förskott på lönen. Kan jag ta med en vän i morgon, om det är okej?

Självklart! Jag bakar din älsklingskaka, vallmokakan, log Siv, och tänkte att det var bra om han kom. Då kanske allt blev lite klarare.

Kvällen efter kom Oskar. Men inte ensam. Bredvid honom stod en ung tjej, smal och blyg.

Farmor, det här är Elin. Elin, träffa min farmor Siv Andersson.

Elin log osäkert men snällt:

Hej Siv, tack så mycket för hjälpen.

Så roligt att träffas, kom in, sade Siv, lättad. Hon fick direkt ett gott intryck av Elin.

Alla satte sig ner vid bordet, med nybakat vallmokaka och te.

Farmor, jag kunde inte berätta för dig från början. Elin var så orolig. Det var hennes mamma oförutsedda hälsoproblem, behövde opereras direkt men ingen annan kunde hjälpa. Elin ville inte att någon annan skulle få veta. Men nu gick allt bra, mammas operation gick vägen. Läkarna är hoppfulla, Oskar tittade ömt på Elin och tog hennes hand.

Tack igen Siv, du är verkligen godhjärtad. Jag vet inte hur vi hade klarat oss annars, Elin vände bort ansiktet och drog efter andan.

Nu är det över, Elin allt kommer bli bra, Oskar reste sig, Vi ska gå hem nu, det är sent.

Godnatt på er, barn. Allt ska ordna sig, Siv följde dem till dörren och log mjukt när de försvann ner för trappan.

Oskar han har blivit vuxen, tänkte Siv. En fin pojke. Hon var glad att hon litade på honom det handlade ju aldrig bara om pengar. Nu stod de varandra ännu närmare.

Två månader senare hade Oskar betalat tillbaka allt och berättade:

Kan du tänka dig, läkaren sa att de hann precis. Om du inte hade hjälpt oss då hade det kunnat sluta illa. Jag visste inte vad jag skulle göra, hur jag skulle hjälpa Elin och hennes mamma. Men nu vet jag, det finns alltid någon som ställer upp när det verkligen gäller. Du är världens bästa, farmor jag gör allt för dig!

Siv rufsade Oskars hår, precis som när han var liten:

Så, pojken min. Kom gärna förbi med Elin snart igen.

Det lovar jag, sade Oskar och gav henne en varm kram.

När Siv stängde dörren efter honom, mindes hon vad hennes egen mormor brukade säga:

Man ska alltid hjälpa de sina. Så har vi alltid gjort här i Sverige. Den som möter andra med värme och omtanke, får det tillbaka. Glöm aldrig det.Ute mörknade det, men runt köksbordet glödde värmen kvar efter samtalet och minnet av hjälpsamhet som gått i arv. Siv satt kvar en stund, lyssnade på tickandet från klockan på väggen och kände en ovanlig frid. Hon visste att pengar kunde komma och gå, men att tilliten stannade kvar där den hörde hemma.

En fågel sjöng från björkdungen bortom gården. Siv reste sig, tände en lampa till och vek ihop duken på bordet. För första gången på länge kände hon sig riktigt trygg inte för att hon visste vad som väntade, utan för att hon visste att hennes godhet fått ringar på vattnet. Imorgon kanske någon annan behövde henne, och lika gärna kunde det vara tvärtom. Så länge man hjälpte varandra, gick det alltid att hitta hem.

Hon fyllde på tekoppen, blickade ut genom fönstret och log. Oavsett hur stormarna utanför ven, stod hennes dörr öppen för dem hon älskade och det var ändå det som betydde mest.