Mamma, vad menar du med att du inte har någon att prata med? Jag ringer ju dig två gånger om dagen, sa dottern trött.
Nej, Elin, det är inte så jag menar, suckade Ingrid Andersson tyst, men det finns ju inga vänner kvar, inga gamla bekanta i min ålder. Inga från min tid.
Mamma, nu låter du konstig. Du har ju din barndomsvän Karin. Dessutom är du jättepigg och ser mycket yngre ut än du är. Kom igen, mamma, vad är det egentligen?, sa Elin bekymrat.
Du vet att Karin har fått dåliga lungor, hon kan inte prata i telefon länge, hon börjar hosta direkt. Och hon bor långt bort, tvärs över hela Stockholm. Vi var ju alltid tre, minns du att jag berättat? Men Eva är borta nu, sedan länge. Igår kom Gunilla från våningen bredvid över. Jag bjöd på te, hon är en bra person och kommer ofta hit. Hon sprang ner till bagaren och köpte kanelbullar åt oss hennes barnbarns favoriter. Hon berättade om barnen, om barnbarnen. Hon har ju också barnbarn, fastän hon är femton år yngre än jag. Men hennes barndomsminnen, hennes skoltid de var ju helt annorlunda än mina.
Men jag saknar att prata med någon som minns likadant som jag, sa Ingrid Andersson tyst till sin dotter, men innerst inne visste hon att Elin inte skulle förstå. Elin var fortfarande ung. Hennes tid var inte förbi, den är här, utanför fönstret. Gamla minnen lockar henne ännu inte. Elin är fantastisk, så omtänksam, det är inte hennes fel.
Mamma, jag har biljetter till romanskväll på tisdag. Minns du, du sa att du ville gå? Sluta grubbla nu och ta på dig din vinröda klänning, du är helt strålande i den!
Okej, Elin, det är bara jag som är lite konstig ikväll, jag vet inte varför. Sov gott så hörs vi imorgon. Lägg dig i tid, du får ju aldrig sova ordentligt, Ingrid bytte snabbt samtalsämne.
Ja, mamma, god natt, och samtalet bröts.
Ingrid Andersson stod länge i fönstret och tittade ut på Stockholms kvällsljus…
Tionde klass, också vår, så många drömmar. Det känns som igår. Karins förälskelse i Daniel Malm från deras klass, och att Daniel i smyg gillade henne, Ingrid. Han brukade ringa henne sena kvällar på hemtelefonen och bjuda ut henne på promenad. Men för Ingrid var han bara en god vän, inte mer.
Sen ryckte Daniel in i lumpen. När han kom hem igen gifte han sig, bodde kvar i Karins gamla hus. Och hans nummer han hade fortfarande fast telefon. Ingrid slog numret ur minnet. Det gick inga signaler först, men sedan lyftes luren och en låg mansröst svarade:
Hallå, det är Daniel.
Vad gör jag? Det kanske är för sent? Minns han mig ens, eller är det någon annan?
God kväll, sa Ingrid, rösten darrade svagt.
Det knastrade i andra änden, och så hördes ett förvånat:
Ingrid? Är det verkligen du? Javisst är det du, den rösten glömmer jag aldrig. Hur hittade du mig? Jag är knappt själv kvar här…
Daniel! Du känner igen mig!, en varm våg av minnen sköljde över Ingrid. Ingen hade kallat henne vid förnamn på länge, bara mamma, mormor eller Ingrid Andersson. Jo, kanske Karin ibland.
Ett enkelt Ingrid lät plötsligt så ljust, vårligt, som om åren som gått smalt bort.
Ingrid, hur har du det? Jag blir riktigt glad att höra ifrån dig! de orden värmde henne. Hon hade varit orolig att han inte skulle känna igen henne.
Minns du nian? När vi, du och Karin, rodde på Brunnsviken? Daniel slet med årorna och försökte dölja skavsåren. Och så åt vi mjukglass nere vid kajen. Musiken från Gröna Lund hördes över vattnet, Daniels röst blev nostalgisk.
Såklart jag minns, Ingrid skrattade lyckligt, och vår klassutflykt till Värmdö! Vi fick inte upp konservburkarna, och var vrålhungriga!
Haha, ja! Daniel skrattade, men Erik lyckades till slut, och så blev det gitarr runt lägerelden. Kommer du ihåg hur jag sa att jag skulle lära mig spela?
Och, blev det så då?, Ingrids röst var plötsligt ung, fylld av minnen. Daniel fyllde i med detaljer de båda kände så väl.
Hur har du det idag då?, Daniel frågade, men svarade själv direkt: Fast det hörs ju. Du låter lycklig. Barn? Barnbarn? Och skriver du fortfarande dikter? Jag minns så väl din favorit: Upplösas i natten och återfödas vid gryningen! Livsglädje!
Du har alltid varit som solen för oss andra! Din närhet värmer andra. Vilken tur dina barn och barnbarn har en sådan mamma och mormor är en riktig skatt.
Men sluta, Daniel, du överdriver! Min tid är väl ändå förbi…
Han avbröt henne:
Sluta, det osar liv om dig fortfarande! Du utstrålar sådan värme att min lur börjar glöda skämt åsido. Jag vägrar tro att du tappat gnistan. Ditt liv pågår fortfarande, Ingrid, och solen lyser för dig.
Och molnen dansar över himlen för din skull.
Och fåglarna sjunger för dig!
Du är lika romantisk som förr, men du då? Nu pratar vi bara om mig, men då bröts det plötsligt i luren, ett klick och samtalet var slut.
Ingrid satt kvar med luren i handen och övervägde att ringa tillbaka, men det kändes sent, hon ville vänta till en annan gång.
Vilket fint samtal de haft, så mycket de mindes När telefonen ringde till igen ryckte Ingrid till. Det var barnbarnet.
Hej Linnea! Nej, jag är vaken. Vad sa mamma? Nej, jag är på glatt humör. Vi ska på konsert, jag och mamma. Kommer du förbi i morgon? Toppen, vi ses, hej så länge.
Ingrid la sig med ett leende, och huvudet fullt av planer. Medan hon somnade tänkte hon på nya poesirader
Morgonen därpå bestämde sig Ingrid för att åka till Karin. Några hållplatser med spårvagn är väl inget jag är knappast någon gammal skrutt än.
Karin blev riktigt glad:
Men äntligen! Det var dags! Wow, du har köpt prinsesstårta? Min favorit! Berätta nu, sa hon och hostade till men viftade bort det snabbt:
Ny inhalator, nu går det bättre. Nu tar vi te. Men du ser yngre ut än på länge, vad har hänt?
Jag vet inte, kanske en ny vår, log Ingrid och började skära tårtan, igår råkade jag ringa Daniel Malm. Du minns, din stora kärlek från skolan? Han började prata och minnas så mycket, jag hade glömt det mesta. Varför är du tyst, Karin, mår du dåligt?
Karin bleknade och såg stilla på sin vän. Efter en stund viskade hon:
Ingrid, visste du inte att Daniel gick bort för ett år sedan? Han bodde ju i andra änden av stan, han flyttade därifrån för länge sedan…
Va? Hur kan det vara? Vem pratade jag då med? Han visste allt från vår ungdom. Jag var så nere innan samtalet.
Men efter det kändes det som om livet liksom vaknade igen, att allting inte är slut, att jag fortfarande har kraft och livslust Hur kan det vara?, Ingrid skakade på huvudet i förvåning:
Men det var hans röst, jag svär. Och han sa så vackert: Solen lyser för dig. Molnen flyger för dig. Och fåglarna sjunger för dig.
Karin tittade misstänksamt men vänligt på henne.
Ingrid, jag vet inte hur det där gick till, men det måste ha varit han. De där orden, han brukade verkligen tala så. Daniel älskade dig. Jag tror han ville ge dig hopp, från andra sidan. Och vet du vad, han lyckades du har inte varit så här glad på länge.
Ibland samlar någon upp ditt trötta hjärta och påminner dig om glädjen med livet, så att du åter kan känna dig riktigt heldig.
